Människor i rabattmetafor

Du vet, det här med att så små, små frön i de mänskliga rabatterna, som sakta skjuter ut skott som blomstrar och ger tillbaka. Man sår och blir sådd.
Det genereras, det levereras, det pollineras.

Och där kommer oron, ett frö vars blomster är rädsla. Det växer så fort. Det tar lätt över större delen av den mänskliga rabatten om man inte sköter om den.
Men det är bara en växt, en tankeväxt, och växter är beroende av näring och klimat. Den här växten livnär sig på tvivel och trivs bäst i tomrummet mellan rätt och fel, dessa ständiga riktlinjer som sätter människor ur balans, avmagnetiserar kompassen, slår ut radarn, syntetgödlsar.
Rätt och fel existerar bara per definition.
Växten börjar tappa blad.

Men visst är en rabatt begränsad. Tankeväxter kräver åkrar, i vissa fall även hela djungler. Men trädgårdsmästarna låter det inte ske, en rabatt ska se ut på ett visst sätt och innehålla ett visst antal tankeblomster. Och vi luras att tro att dom sköter om oss, att dom ansar våra vissnade blad och vattnar vår torkade jord, men det är samtidigt dom som sår alla frön.

Vi måste sköta om våra egna tankeväxter, bli våra egna trädgårdsmästare, växa tillsammans, en enda världsomfattande bukett rosor, som vi ger till varandra.