Jag fraktar den frukt som fröknarna fruktar.

Nu ser jag solen. Den skiner, sägs det. Vad den nu än gör så tycker jag om det. Det blir ljust, varmare. Jag blir glad, varmare.

Fyrahundra och en till. Fyrahundraentill? Ja. Vi säger ja, tvingar oss att säga ja, sen springer vi utan mål och hoppar på bänkarna där man annars sitter. Idag är det annorlunda. Det vet vi. Det har vi bestämt.
Men det som växer under skinnet har börjat göra ont. Jag kan inte sluta ta på det, trots att det gör ont. Eller för att det gör ont. Så jag tar på det och springer, klättrar i träden som vi annars hugger ner.
Mänsklighet.
Som vi för statistik på.

Här borta går det inte att leva, så vi existerar istället. Anpassar oss. Det är så värdelöst att vara ensam. I längden. På höjden. På bredden.
Om man inte väljer det. För att man inte passar in. För att man inte vill passa in. Eller för att dom andra inte passar in. Eller för att dom andra verkligen vill passa in.
Det kanske borde vara annorlunda. Det kanske alla borde veta. Det kanske alla borde bestämma.

Solen är kvar, jag kan fortfarande se den. Den skiner, sägs det.
Så länge den är kvar kan jag bli glad, varmare.

Jag är inne i en trevlig liten period.
Berlin, till exempel.