en, två,plötslig trebarnspappa

Vi sätter oss i bilen och han åker iväg med mig. Han kör så fort att det pirrar i magen och jag slår på tutan och skrattar som det missförstådda och sjuka barn jag en gång var och på många sätt fortfarande är. Jag bad aldrig om att bli förstådd. Jag ber inte om det nu heller, jag bara hoppas på att nån dag bli det. Det räcker. Så borde alla känna och jag slår på tutan några gånger till för att skrattet ska få fortsätta flöda ur mig. Det är svårt att skratta när man tittar sig omkring och är missförstådd bara för att man inte är en del av den verklighet andra har bestämt att tro på. Bestämt oftast genom manipulation, indoktrinering och nån form av masspsykos.

Med en stor sladd stannar bilen precis där lögnerna slutar och kärleken tar vid. Jag springer ut och kastar mig i vattnet och dyker ner och känner mig tyngdlös och fri. Alla riktningar är tillåtna, men man kan inte andas. Inte utan hjälpmedel. Men jag behöver inte andas. Jag kan lika gärna stanna här tills minuterna blir till en evighet. Ett sista rus, in i det okända. Ännu en gång men antagligen för sista gången, så jag vill att det ska ske i en aura av glädje.
Jag simmar djupare ner och låter vattnet ta del av min kärlek. Det smeker mig utanpå och inuti och vi är ett.
Nu är jag nära. Kroppen börjar skaka och det blir svart, men jag kan ana att det snart blir väldigt färgglatt och säkert någon sorts explosion. Alla kommer att märka det. Alla kommer att simma i det här vattnet.