Bästa fålen apelgrå (den rider Staffan själv uppå)

Jag bär med mig en ask. I den ligger liten liten mask. Förut, innan, var den slemmig och i konstant rörelse. Nu är den torr, torr som fnöske, och smakar gammal sårskorpa. Jag har döpt den. Jag har döpt den till "Evigheten" och har den som en påminnelse om min egen dödlighet, och även för det eviga kretsloppet. En dag lade jag Evigheten i en skål och hällde mjölk på den. Jag sa "där kan du inte ligga och skvalpa hela dagen, maskjävel" och torkade med hårtork och skrubbade med tvål. Det kom blod. Torrt maskblod.

Jag bär med mig en ask. I asken har jag Evigheten. Den är torr och smakar gammal sårskorpa. Ibland visar jag Evigheten till människor, till människor jag möter till exemepel på gatorna. Men dom vill inte, kan inte förstå. "Det är Evigheten" säger jag. "Det är Evigheten och du kan inte förstå" säger jag. Ibland skrattas det. Ibland kastas sten. En gång såg jag ett barn somna i sin egen glass.

Först sätter jag mig i bilen. Åker med bilen. Jag kliver ur den och in i ett tåg. Jag färdas. Jag transporteras. Jag blir gods. Ett tåg byts ut mot ett annat. Och sen ett till. Och sen ett till. 4 tåg sammanlagt, efter 4 tåg blir det buss. "Hej" säger jag till busschaffören, och anger min destination. Han svarar med en summa och sen bär det av. Det guppar och jag skrattar. Det kommer lite kiss. Jag skäms. Jag lägger mig på golvet, pressar in mig under sätet. Jag drömmer med ögonen öppna. Jag drömmer om tjejkalas och bollhav. Jag drömmer om sandstrand och finurligt pussel. Det plingar till. Jag är framme. Jag går av.
Några steg senare träffas vi igen. Alla blir glada. Jag får mat.