Folket inombords

Du hittar fläsk. Det bara ligger där, ensamt. Övergivet.
Stackars fläsk, säger du. Stackars stackars fläsk.
Du kryper nära. Snuttar dig fram med fredliga avsikter. Du vill fläsket väl. Du vet själv hur det är att vara ensam och du tänker inte låta fläsket lida längre. Du ska ge fläsket allt du har och du ödlsar ingen tid.
Du tejpar det mot din nakna lekamen och du säger att det här fläsket är med mig, det här är mitt fläsk.

 Fläsk är ensamt så fort det lämnar sitt sammanhang. Fläsk mot muskelfibrer är hemma i gemenskap. Det gör så ont i mig att se ensamt fläsk. Gammalt fläsk som jag tejpat på min kropp har börjar ruttna och falla av. Jag får inte längre åka buss på grund av stanken. Men jag ska ingenstans. Jag stannar hemma och smeker min nya, förbättrade, kropp. Mitt tempel. Min fläskborg.

Många gömmer sitt sanna jag bakom ridåer av hud, kött och lögner. Jag har också varit där. Det är läskigt att ställa ut sin spröda, sårbara tanke för allmän beskådan. Med en fläskbuffert får jag distans. Samtidigt visar jag vad jag står för: fläsk.

 Du har tagit ställning och du känner dig stolt. Om några år är vi alla döda men du har ingenting att ångra, ingenting att skämmas över. För du har fläsk. Du såg att fläsket var ensamt, precis som fläsket såg att du var ensam. Ni vågade se och ni vågade förbättra. Ni vågade synka och fogas samman.
Du är fläsk och fläsk är du och det är evighet. Det är liv.

Heja fläsket! Heja dig!

fotformad framstjärt

Vi springer med våra rackets mot den dära väggen vi gillar så mycket, gillar att spela rackets mot. Jag kommer fram först och sen kommer du och du säger att det berodde på att du inte knutit dina skosnören och jag påpekar att du inte har några skor på dig och då slår du mig med ditt racket. Du blir genast ångerfull och det visar du genom att ge mig bollen och låta mig börja.

Efter ett tag har vi roligt igen och vi skrattar åt att bollen studsar mot väggen och när den är på väg mot oss slår vi den tillbaka mot väggen med våra rackets. Det här är de finaste stunderna vi har tillsammans och bollens oförutsägbara bana låter racketarna vara racketar.

Vi vet ju att vi har snidat varandras racketar. Våra rackets är våra vapen. Vi skrattar och har roligt åt att bollen studsar mot väggen och vi svär att vi alltid ska ses vid väggen som vi gillar så mycket.


På Anderssons, vid Brunbågens strand, sa du åt mig som du tyckte; att det var fel på ditt racket; att du hade ett fult racket som inte var vackert.

Du ger mig bollen och låter mig börja, du låter bollen studsa mot väggen och vi skrattar åt den dära väggen vi gillar så mycket. Du slår till bollen med din racket ganska hårt och den åker ner i hålet. ´Vi får köpa en ny boll´ sa du och vi snackade inte mer om det.

Vi springer med rackets och vi gillar den dära väggen och vi tänker inte göra några ursäkter eller så, vi tänker studsa bollen och möta bollen med rackets på olika sätt.

Men så slår du mig med din racket och det gör ganska ont, och du blir genast ångerfull och det visar du genom att ge mig bollen och låta mig börja.

För att vi finns

 Du tror du kastar saft på mig, din jävla idiot.
Men det är inte saft. Det är inte ens vätska.
  Nej, det är istället något mörkt och tråkigt. Något jag skulle ha förlåtit dig för om du hade haft lite karisma.
 Lite själ.
   Men där står du kvar i din självbelåtna missriktning, och andas tungt utan ansträngning.
 Utan tvivel. Utan grund.
 Ibland ser jag dig i det där gamla ljuset. Det som lät dig synas. Lät dig glänsa.
 Ljuset som inte bländade dig som det gör nu. Bländar och bränns. Förvirrar.

 Jag kommer minnas allting.
  Jag önskar dig all lycka.

Idag är det min tur, låtsas han

 Han tar ut semlan ur munnen, lägger den åt sidan ett tag. Tar kort därefter upp den igen, och trycker den längre in i kroppen än vad den någonsin varit tidigare. Han unnar sig, för idag ska det firas.

 I ett skjul han känner till, hans eget skjul, ligger det absolut ingen och väntar på honom,  men han går som vanligt dit ändå. Han har lärt sig att nöja sig med det, han har lärt sig att kväva gråten. För att han vill, inte för att han måste. För i skjulet har han fria tyglar, det är hans skjul, som han känner till.

 "Hej hej" säger han i alla fall, och hänger av sig rocken. Han låtsas att någon upptäcker spår av semla på hans ansikte och påpekar det, innan han torkar bort det. Han undrar hur länge det ska behöva vara såhär. Han undrar om det någonsin kommer att ta slut. Det står "Frihet" på vimpeln som han viftar med och han hurrar högt och fyller samtidigt år.  Han vet att det nalkas tårta. Idag ska det firas.

Kravmärkt kolkraft

 Ibland.
 Ungefär så ofta gör jag konstruktiva saker med mitt liv, och det är ju givetvis alldeles för sällan. Lyckligtvis tillhandahåller nuet värsta asmånga alternativen, och då nuet är den enda stunden i livet vi egentligen kan agera, är det lika bra att börja just nu.
 Små steg, varje dag, är allt som krävs. Små steg, små finurliga benrörelser, små tramp med bebisfötter mot förändringen. Mot nuet. Bebisfötter är  förresten inget måste, bebisfötter är bara en bonus. Finns det inga att tillgå går det bra att använda sina egna. Råkar man själv ha bebisfötter, ja, då är det fan bara att börja trampa. För den med bebisfötter finns inga ursäkter.

 Jag upprepar orden, jag gnuggar dom mot hjässan. Jag inser min egen visdom och jag föraktar min rädsla för ansvar, och min rädsla för lycka. Återigen förstår jag att det handlar om att våga vilja, våga välkomna. Att aktivt registrera sin egen strävan efter positiv förändring. Ställa sig upp, dra löparskorna över bebisfötterna och för varje steg upprepa att det här gör jag för att jag vill må bra. Det här gör jag för att jag förtjänar att må bra. Det här gör jag för mig själv och därmed alla andra. Med eller utan bebisfötter.

 Det är inte svårare än så, men det betyder inte att det är enkelt. Att få bukt på ett belöningssystem som löpt amok är ingen lätt uppgift,  i synnerhet inte i en dopamin-betingad del av världen. En del av världen där dopaminet skapar beroenden, till synes enkla och tillfälliga lösningar blir alltmer avancerade och ständiga flyktvägar från sig själv. Från sitt egentliga inre. En mental barriär mellan sig själv och sin kärna, en Berlinmur mellan sitt jag och de negligerade bebisfötterna inombords.
   Erkänn kärnan, påbörja resan.
 Ett steg i taget. Själv börjar jag med ett glas vatten, för det är i de flesta lägen en bra början. Är man osäker på hur man borde börja, kan man alltid börja med ett glas vatten.
 Sen är det bara att testa sig fram.

miljöprodukt, produkt av miljö

 Han rättar till kragen till ljudet av hennes patetiska snyftande. Aldrig förr har det varit så tydligt att tårar är svaghet, aldrig förr. Han har låtit henne veta att deras förhållande är över. Han har gett ett tydligt besked, rättvist påvisat hennes svagheter och brister, så att hon mot förmodan kan bli någon det går att älska eller ens tycka om.

 "Först har vi det här med ditt äckliga fejs." började han försiktigt. "I vissa vinklar, och med mycket smink, går det faktiskt att titta på det utan att vilja slå. Men uppenbarligen tar du inte det här förhållandet seriöst nog att ens försöka." fortsatte han och såg hur hennes fula ansikte i stadig takt förvreds till något till och med fulare.

 "För att inte tala om din snuskiga kropp. Behöver jag ens påpeka dina tuttar? Går det att bortse från likheten med två slarvigt utrullade pepparkaksdegar? Och din vidriga mage? Som en gammal gymnastikpåse full med potatismos! VA?! VEM FAN FYLLER EN GYMNASTIKPÅSE MED POTATISMOS?!" argumenterade han till hennes stegrande sorg.

" Sen har vi det här med din värdelösa personlighet." påpekade han när det öppnades en lucka i hennes nu konstanta hulkande. " Det finns liksom ingenting där. Visst, du skyller på att du inte hade några föräldrar och att den elaka personalen på barnhemmet har gjort det svårt att lita på folk, men det är ingen ursäkt till en så innehållslös karaktär. Du kunde ju åtminstone försöka lite. Hur tror du det känns för mig att visa upp dig till mina arbetskollegor och vänner? Tror du inte att jag skäms? Jo, självklart skäms jag. Dom har till och med frågat vad jag egentligen ser hos dig, och jag måste erkänna att jag inte haft något svar. Nu har jag varit snäll länge nog. Nu är det dags att vi går vidare. Du kommer tacka mig en dag. Du kommer förstå att det är dig det är fel på, inte mig." meddelade han inövat och kände den glädjeblandade lättnaden stegra inom sig.
Nu skulle hon äntligen förstå. Vilken fin kille han är, tänkte han. Inte alla skulle ha mod nog att vara så rättvist ärliga. Inte alla skulle ha kunnat fortsätta till någons hysteriska gråtande. Svaga människor skulle ha avbrutit. Svaga människor skulle ha låtit sig påverkas, smittats av det patetiska i sorgen. Men inte han. Han har blivit stark genom sina år som politiker. Man måste vara stark för att fatta beslut över andra människors liv. Man kan inte slöas ner med att tänka på konsekvenser eller andra människor. Det finns inte tid för empati.

" Det känns bra att vi har pratat. Se till att ändra på dig nu." avslutar han innan han slänger nr 3 av de 7 tusenlappar han för ändamålet tagit ut på golvet och lämnar lägenheten efter ett väl utfört uppdrag. Dags för nästa kvinna.

efterkroppsliga kontemplationer

jag dansar med en siluett
 det är bara vi här
 tack vare lampan bakom mig
 och mitt väsen

 vi dansar tillsammans
   formar känslor genom rörelser och lovar varandra att aldrig skiljas åt

 det är för mycket på spel
   vi har kommit för nära

Glada dagar vid fritösen

Jag ligger tydligen ner igen. Golvet är glansigt och hårt. Jag kan spegla mig i det, men bilden är inte lika skarp som i en spegel. Som i en spegel av glas, tänker jag och undrar om det är poetiskt. Undrar om det kommer vinna något pris.

Jag ser världen som en organism, liksom. Att en organism är en enhet, olika delar som bildar en helhet. Och vi är sjukdom. Vi är dödlig sjukdom.

Men jag antar att det kommer lösa sig till slut. Bara jag blundar och driftar iväg. Låter mig sugas in i evigheten.

Gud i allt. Gud i mig. Jag är Gud.

 
Hon tittar på mig. Som att hon hälsar mig välkommen.
 Så jag går fram och tackar. Säger att det känns bra att få vara här. Sitta så här nära.
 Hon skrattar och kallar mig söt. Säger att jag verkar charmig.
Det är uppenbart att hon hånar mig och jag blir så jävla förbannad. Vad fan menar du egentligen, skriker jag och hon verkar inte heller veta. Hennes hyperventilerande signalerar fascistiska tendenser och jag spottar därför i hennes ansikte. Hon ska inte få trycka ner mig. Jag underkastas inte av någon!

 Ett gäng män visar henne lojalitet genom att med våld tvinga mig ut ur byggnaden. Dom undrar "vad jag håller på med" i ett desperat försök att få mig tappa fokus, men jag är i total balans. Jag ser skarpsynt och klart på situationen. Dom ber mig lugna ner mig.Jag skrattar givetvis och meddelar självsäkert att jag är medveten om konspirationen. Det hela är patetiskt. Genomskinligt. Jag trycker glasflaskan jag krossar i halsen på den fulaste av dom, för att markera. Jag vill sända signalen att det här är mitt spejs, mitt område. Signalen går fram direkt och är extremt effektiv. Han håller sig för halsen och börjar i sin ynkliga dödlighet att blöda. Människorna runtomkring agerar fullkomligt irrationellt; springer därifrån, lägger sig livlösa på marken, håller olika former av tyg mot den blödande halsen. Jag inser naturligtvis att jag är Gud och att jag inte kan befinna mig bland de dödliga. Jag inser att det är därför dom för bort mig, isolerar min storhet.

 Världen är inte redo för mig.
  

gola en visa

För att det verkade vackert
Det kändes skönt
Jag tror till och med att jag ville
Lyfta upp henne
och ta med henne hem

att vara ensam lär dig att leva med andra

 försiktigt ensam
   drar tysta suckar
 ur ett beslagtaget inre

 försöka återfå illusionen av kontroll
  bli stark av bekräftade brister
 våga vara
    våga forma orden
 våga släppa dom fria

 att trotsa rädslan får den att försvinna
  vinna andrum, för den kommer tillbaka
   ständigt, men alltid svagare än innan
 för allt man är rädd för är vad som finns på insidan

  
  och visst är det viktigt att  kunna leva tillsammans
 
       men de som söker svaren i någon annan
                                                        formas därefter och förlorar sig själva
   men du som söker ditt inre kommer att gynnas

  att vara ensam lär dig att leva med andra

rubrik

   Att det tar slut,
    och att det alltid kommer fortsätta
samtidigt

 att det alltid varit dött
   alltid levande
 på samma gång

 att våga möta människor gav en smak
  han vill uppleva igen
 lära sig

lära sig leva
 lära sig känna
lära sig våga vara
 vara sig själv, vara tillsammans
 våga känna sig rädd
 känna sig ensam
lära sig våga möta
och våga bli lämnad

 lära sig att allt man är
 är en del av allting annat

intensiv närhet

 Det vill ut, kvinnat. Skrika och slå, till exempel. På dörren hårt.
    Säga saker om att inte vara kvar där inne. Säga att det är mörkt och luktar illa.

 Vi vill att hon förstår att det måste vara tyst. Det är viktigt. Om man slutar mata. Om man slutar mata, spekulerar vi.

 Varför är känslor svåra? 
Varför gör känslor ont?

   

Vara vred, vara vrång

Det känns vanligt att ligga ner. Bekant. En känsla som berättar, förklarar; det här har du gjort förr. Flera gånger. Andra gånger.
 Du har legat ner. Som nu. Nu ligger du ner.

   Du har skrivit lappar till dig själv som du lagt dig på. Du är medveten om det. Du känner igen. Det är din handstil. Det är din text, dina lappar. 
  "Mycket snygg" står det på den du håller i.
 Du ler, nickar. Klappar dig på magen och smackar med munnen.
 Du har det mysigt. Du trivs. Du tycker om lapparna. Tycker om att ligga på dom naken. Nära, så att dom nuddar. Så att du förstår.

  Du letar dig vidare. "Bra på att dansa" lyder nästa lapp, och du tackar för de vänliga orden. Du ålar som en mask till exempel. På lapparna. Du tar tag i flera stycken samtidigt och kastar dom upp i luften så att dom faller häftigt ner mot dig. Du öppnar munnen. Det gör ingenting om dom hamnar där. Det gör ingenting alls.
 "Fina kläder" står det. Du har inga kläder på dig och det är dags att skratta. Du blir glad istället för arg. Skrattar istället för att inte skratta.
  Du vill veta mera. Du verkar rolig. Du undersöker vidare.

"Trevlig vid matbordet". Fniss.
   "Bra på sex". Rodnar.
 "Charmig". Applåd.
 "Hjälp". Suck. Ignorera den tråkiga lappen. Den tråkiga lappen får inte vara med.
 Du biter den. River den i små bitar.

 "Bra med djur" läser du högt och känner dig stolt. Du tycker om djur och blir glad att du verkar ha bra hand med dom.

 "Mycket sjuk i huvudet" läser du förbryllat. Vad ska det här betyda? Vad är det här för trams?
   "Trasig i hjärnan". Du blir irriterad och lite ledsen. Någon försöker förstöra ditt sinne, ha sönder ditt fejs. Du vill inte men du måste springa runt i cirklar nu. Vem är det här, ropar du och springer runt i cirklar. Ligga, sitta, ligga, sitta. Springa runt i cirklar. Skrika. Slå i väggen. Skydda ditt fejs. Måste skydda ditt fejs. 
  
 "Det här måste få ett slut" lyckas du läsa på en av lapparna när du sneglar på den mellan dina fingrar. Du håller fullkomligt med. Det är dags att inte göra såhär längre. Det är dags för någonting annat. Kanske någonting nytt. Du andas lugnare nu. Nästan fridfullt.
 Du lyckas lägga dig ner. Du lyckas ligga kvar. Det känns bekant. Tryggt. Du känner igen det här med att ligga. Du kan detta. Det står "bra på att lyssna" på en lapp och du blir varm av glädje. Stolthet byggs upp. Nyfikenheten väcks. Du ligger naken på en hög av lappar.

Utveckling, förändring

Något är fel.
I vanliga fall uppskattar hon mina gester, i vanliga fall svarar hon på mina sexuella anspelningar, men nu sitter hon bara där, distanserad, disträ, bortvänd. Hon har väl inte glömt? Nej, det kan hon inte ha gjort, det var ju inte mer än en vecka sen jag sist tog på mig galonjackan med tillhörande gummistövlar, och sexet var det allt annat än fel på.
Jag harklar, jag framkallar grymtljud, försöker fånga hennes uppmärksamhet, jag viskar "galon, galon älskling", men utan respons.
Jag har tänkt, säger hon plötsligt. Det är självklart, så självklart att det fångar min totala uppmärksamhet. Tänker gör man ju hela tiden, så när hon påbörjar det hon ska säga med att poängtera att hon redan har tänk på det kan det verkligen röra sig om något revolutionerande. Detta skvallrar om något extraordinärt eller på annat sätt utmärkande från de trivialiteter det så ofta annars rör sig om. Det oroar mig, antingen blottar hon här strupen genom att lova nyskapande, eller så kanske det rör sig om en sorts förändring som har en direkt inverkan på mitt liv. Mitt liv! Inte bara hennes!
Jaha, blir responsen. Inte den mest konstruktiva respons jag yttrat men sättet den yttras på manar henne att fortsätta.
Hon tycker att vi har fastnat. Hon sitter på sängkanten, ansiktet bortvänt från både mig och min galonjacka. För att inte nämna gummistövlarna, samma gummistövlar som för en vecka sedan var en stor del i hennes "påtagligaste sexuella upplevelse någonsin". Dessa sitter hon nu på sängkanten och ignorerar. Säger att vi har fastnat. Vad menar hon med fastnat? Har hon haft svårt att röra sig? Syftar hon på vårt förhållande eller på stället där vi bor? Har hon tröttnat på galon?
Har du tröttnat på galon? frågar jag under en raskt ökande aktivitet i tårkanalerna.
Hon svarar inte, hon bara suckar och gråter. Kanske är det svaret? Jag blir osäker, och frågar en gång till om hon tröttnat på galon.
 Hon säger ingenting, hon bara reser sig upp och försvinner. Lämnar mig, galonjackan och gummistövlarna lika plötsligt allihopa. Kanske kommer hon inte tillbaka. Kanske har hon verkligen tröttnat på galon.

Inombords, ingenting

Vi följer varandras lakan. Tätt intill och nära.
 Ner mot bäcken kanske, viskar du och jag fnissar mitt finurliga fniss. Det var länge sen jag kände mod nog att uttrycka mig i fniss. Känslor uppstår, varma och mjuka som välling.

 Du är byggd i slöjden och jag har fått dig att älska mig. Vi vecklar ut varandra. Varandras vrår. Det öppnas. Det vresas och det tänjs. Det töms ut, och det fylls på med nytt.

 Vi förlöser fantasifoster tillsammans. För tidigt tillkomna. Tvångsfödda, men fullkomligt fantastiska. Snälla stoppa mig inte. Låt mig stanna här.

Mä

Jag mår ganska bra. Jag försöker, och det är ibland tillräckligt. Jag kan inte skriva så att jag blir nöjd längre. Jag hatar allt jag skriver. Hat är ett starkt ord. Men jag mår ganska bra. Nån annan dag än den här dagen, trots att det är natt, kanske jag kommer tillbaka hit och lyckas med det jag inte tycker mig lyckas med nu. Tills dess ska jag försöka må bra. Jag har hittat andra forum att uttrycka mig i. Andra uttrycksmedel. Men jag har inte övergett orden. Dom står mig fortfarande till förfogande. Dom är mig fortfarande till gagn.

Fräsa och frusta

Han vill ligga med någon. Vem som helst egentligen, detaljerna är inte så viktiga. Han förtjänar det, tycker han. Han beger sig därför till den så kallade krogen.

Han spatserar. Visar upp sig som en färgglad fågel under parningssäsongen. Läser av vibbarna. Låter blicken dansa över folkhavet. Han hittar sitt offer. Det blir kvinna ikväll.

I början är det bra om man är trevlig, tänker han. Visar vad man har att ge. Alkohol hjälper från båda hållen. Hjälper honom att framstå som självsäker och rolig. Hjälper honom att få henne hämningsfri och villig.
Han drar sina skämt, ler sitt leende, och för henne in i taxin.

Hon lägger sig ner och han ber henne vänta. Låter det ta tid.
"Jag vill in i musslan" viskar han, och hon gnyr.

Han tröttnar fort. Juckar med mindre intensitet, märker han. Det är egentligen inte den sexuella akten han är ute efter, utan bekräftelsen. Och till och med den har börjat spela mindre och mindre roll. Komma in i musslan, inte komma in i musslan, skitsamma. Är det så jävla viktigt egentligen, undrar han högt och hon flämtar frågande under honom.
Men han tänker inte svara.
Han har insett att det är vad man själv tycker som spelar någon roll. Så han tänker inte svara henne. Han tänker inte låta henne komma in i hans mentala rum. Det är nämligen hemligt där inne. Allting är hemligt där inne. Hon ska ge fan i hans inre rum, inser han aggressivt och det låter han henne veta. Att hon gråter förändrar ingenting. Hon är inte välkommen där. Ingen är välkommen där.

Det är vad han själv tycker som spelar någon roll. Han är inte ensam, han är bara för sig själv. Han är ifred. Han är den enda med tillträde till sitt hemliga rum. Han är speciell. VIPgäst i sig själv.
Han behöver inte mer mussla.

Stick iväg mussla!
Aldrig mera mussla.

muskelmüsli

"life is a paper, you are the pen" säger han högt så att alla ska höra. Han är sugen på fitta ikväll.

Ett liv.

Tåget, med sin räls, är en utmärkt metafor för livet. Rälsen är tiden, den kommer att föra oss framåt för att vi ska nå vår slutdestination, detta är oundvikligt. Döden är oundviklig. Men hastigheten går det att påverka själv, och likaså på vilka stationer man väljer att gå av. Vissa åker i första klass, andra reser utan biljett. Vissa reser i ro, andra i ständig rädsla.
Rädsla för Konduktören. Oavsett vilken klass du åker i, har vi honom alla gemensamt.
För det har bestämts att resan ska det tjänas pengar på.
Det ska inte resas för resandets skull.

Så det anlitas förare och annan personal, för att bestämma hastighet, vilka som får stiga på, vilka som måste kliva av, och vart vi ska stanna. Man övertygar om att tåget inte skulle fungera utan förare och konduktör, det skulle stå still eller spåra ur.
För det har bestämts att resan ska det tjänas pengar på.
Det ska inte resas för resandets skull.

Men vi är alla passagerare. Vi har alla samma rätt till att resa. Och det första vi måste göra för att få resan rättvis är att genomskåda konduktören. Det andra är att dela denna insikt med de andra passagerarna. Det tredje och sista steget är att arbeta tillsammans som förare, för att kollektivt bestämma över tåget så att resan blir så bekväm som möjligt för alla.
För det ska inte tjänas pengar på resan.
Det ska resas för resandets skull.

Herr främling

Det stod en man en afton i hallen och klädde på sig. Hallen var min, mannen var någon annans.
"Jag har alldeles nyss varit naken, förstår du. Men det kom ingen. Så nu är det dags för mig att testa nästa hall." sade han med samma pondus som med den han skakade min hand, för att sedan vända sig om och försvinna. Förbi bakom dörren och ut ur mitt liv.

Hade jag bara kommit lite tidigare skulle vi kunnat vara nakna tillsammans. Men som vanligt kom jag för sent. Som vanligt får jag vara naken ensam.

Tillsammans

Han biter där. Löst.
Han älskar att bita där och hon älskar att han biter där. Hon vaknar och ler. Det svåra är att vänja sig vid lyckan, att våga välkomna den, men det vågade dom tillsammans. Det är när dom är tillsammans dom förtjänar den, resonerade dom.
Det handlar om balans.
Det är därför han biter, och det är därför han biter löst.

mök

ta på sig något nytt. känna sig vacker.
sen döden. döden döden döden.
överallt.
Det går inte att skydda sig mot döden, så att skydda sig är onödigt.
Istället kan vi vandra upp och ner för berg. Eller till exempel något annat.
Vi kan finnas tillgängliga. För varandra och alla andra. Sen kan vi styra kosan vart vi vill. Huvudsaken är att kosan blir styrd. Kärnan i det hela är styrd kosa.

Vaknar sedan upp och vill ha något äkta. Fylla det tomrum jag varit med och skapat. Ett tomrum jag hjälpt till fylla med tomhet. Snart är det tomt till bristningsgränsen. Dags att tömma tomrummet och fylla med något konkret.
Som till exempel kärlek eller någon trevlig färg.

skitsamma.

jävla gnäll

Jag sitter ensam i hallen utan några som helst ambitioner. Jag reser genom minnen och jag hämtar känslor från förr. Jag känner mig ensam och jag lägger mig ner och sprattlar likt en fisk som man kärleksfullt dragit upp ur vattnet, innan man kärleksfullt slår på den tills den slutar sprattla (för att visa att nej fisken, du ska inte sprattla, du ska ligga stilla). Sen äter man kärleksfullt upp den.

Jag injicerar mentalt baconfett och jag gör en lista över platser jag vill besöka. Du är där. Fast jag kan inte nå dig. Vart vi än hamnar, liksom. Kommer aldrig riktigt ända fram till dig.

Jag ligger helt stilla. På golvet ligger jag. I hallen.
Jag runkar nu. Det är svårt. Det är knappt skönt. Och med utlösningen kommer skammen. Skamhanda, som jag brukar kalla det. Men när skammen lagt sig lite får jag ibland lust att göra något kreativt. Det får jag nu. Jag får lust att göra något kreativt. Hoppas det håller i sig.

sällan skåda, och mannens mannen

Mannens mannen, och lilla jag. Stå bredvid och samtidigt tillsammans, skänka blickar, skåda landskapet. Mannens mannen, och lilla jag.

Vi hade pratat om köttfärs, jag med avsky och mannens mannen med stolthet och engagemang. Han ville att jag skulle bada i det. Han ville se mig bada i köttfärs. Han ville att jag skulle gnida det mot mitt skinn och mannens mannen visste att jag äcklades av det.
Jag lät mig tryckas ner i det döda köttet. Jag lät mig besudlas och jag lät mig kränkas. Jag skrattade och jag smetade. Skrattade och smetade. Köttfärs över hela mig. Köttfärs utan känslor. Köttfärs utan liv.

Mannens mannen såg mig. Mannens mannen lade märke till mig, till min existens. Att jag var värd död. Jag var värd att bada i köttfärs. Han tittade på min nakna, karga kropp med synbar förtjusning. "Lägg dig på grillen." skrattade han. "Ok." skrattade jag och så gick vi tillsammans skrattandes mot grillen, mannens mannen och lilla jag.

200 meter pansartröskel till lyckan

Jag finner mig själv stirrandes på knivbladet. Blodet är så rött att det känns som att jag speglar mig i det. Det rinner som i en dans ner för handen som krampaktigt håller om knivhandtaget.

Ditt ansikte.
Det bländar mig.
Jag ser dig le. Jag ser allt det där jag såg när du fortfarande var min att älska. Det som du ville ge till bara mig. Det som du ville ge, och jag ville ha, så mycket mer än något annat.

Jag avbryts plötsligt av att jag flyttar handen till en brännande punkt på bröstet, blicken följer snabbt efter och jag inser att det är mitt blod på kniven. Jag inser att det är jag som blöder. Att det är jag som har huggit mig själv.

Det känns som du fortfarande älskar mig.
Ja, för det känns faktiskt som du älskade mig.
Jag vågar tro på det.
Jag låter mig övertygas, hoppas.
Jag anar, jag börjar inse, att det kanske var jag som inte älskade mig själv.
att det var jag som inte älskade mig själv.

Att behöva förtvivlan.

Jag brukar säga att jag har lärt mig leva med ångesten. Jag har lärt mig hantera den, brukar jag säga. Den har inte sönder mig direkt, numera, den ligger mest och pyr. Det som gör ondast är att jag sårar dig. Det kommer jag fortsätta göra, för jag verkar inte tycka att jag förtjänar lycka. Jag vågar inte.
Inte du heller. Vi har vant oss vid vemod och ångest. Och det fungerar ju inte, förstår du väl?
Förstår du det?
Förstår jag det?


Det fanns en tid jag brukade vilja vara lycklig, och klarade av det. Men opiater blir man beroende av och det känns bara så himla onödigt . Att vara beroende. Vad är det ens? Vi är ju alla till exempel beroende av syre, mat, vatten och sånt skit. Fast bara om man vill fortsätta leva.

Glädjen går att dela på, sorgen bär vi själva. Men den smittar.

Jag har lärt mig leva med det. Jag klarar mig.
Gör du det?

Du väljer att inte säga något

Dina fibrer, dina fantastiska fibrer.
Som jag får röra, som jag får existera tillsammans med.
Dom har börjat tala till mig och jag vet att du inte kan förstå det, men dom säger åt mig att tycka om dig och trycka mitt skinn mot din hud. Skinn mot hud. Närhet i all enkelhet. Fysiskt.
Så som det måste vara när man saknar själ, skrattar jag och du undrar vad jag pratar om, vem som är där.
Det är mörkt och du kan inte se mig, men du kan känna mig. Du kan höra min ljud.
Jag skrev en sång om att göra någon illa och jag vill sjunga den nu för dig, viskar jag och jag inser att det ännu en gång handlar om att komma varandra nära.

Jag vet att du är rädd, det har jag också varit, men det går att lära sig leva med det, bli ett med det mörka. Bli vän med det.

fnatt, säger vissa

Du sover nu.

Det verkar som att du drömmer och kanske drömmer du om någonting speciellt. Kanske drömmer du om ett dockansikte som ständigt tuggar med sina vidriga dock-käkar och du matar det kanske med små kex på vilka du har lagt naglar i små finurliga mönster.

Jag vill vara tillsammans med dig i dina drömmar. Dom verkar väldigt spännande och liknande saker.

Jag behöver röra mig till musik. Det är, så vitt jag har förstått, alldeles genetiskt. Jag lyder min genetik, jag följer den i alla rörelser. Du sover fortfarande. Du ligger ner och sover. Jag känner mig färsk.
Jag dansar, som det kallas. Jag dansar i förebyggande syfte, för jag har ingen tillgång till musik. Så jag dansar nu till musik jag kommer höra sen. Jag är smart och jag är strukturerad. Jag väljer själv. Jag är självständigt.

Du sover. Vem är du, egentligen? Bor du här? Är det här ditt hem?
Det är så lustigt med frågor, att börjar man ställa en fråga så följs den väldigt ofta av en massa följdfrågor.
Plötsligt står jag i hörnet, det ena hörnet, och det verkar som att jag är rädd och det verkar som att jag gömmer mig. Är jag listig nu, undrar jag. Du sover och min vakenhet tyder på att jag inte gör det. Det är listigt att sova, det är smart. Jag dansar inte längre.

Nästa dag läser jag om andra saker som hänt i världen. De flesta är inte speciellt snälla saker alls.

självförakt är att känna sig själv

"Jag är Lusse Lelle" sade han plötsligt, och innan jag hunnit reagera stod han lutad över mig och jag kände hans varma, råa andedräkt smeka mina läppar och med välkommen självsäkerhet våldgästa min mun.

Jag blev minst lika nervös som jag blev upphetsad och jag lät det ske, jag lät honom kyssa mig. Jag lät honom slicka min tunga med sin tunga och han stannade endast upp för att hämta luft och emellanåt upprepa "Lusse Lelle".

Jag kände värmen från hans kön och jag drogs till det, jag fångades in av det och jag ville, jag tror, jag är ganska säker på att jag ville att han skulle slå mig.
Jag är tämligen övertygad om att jag ville att han skulle slå mig.
Annars hade jag ju sagt åt honom att sluta.
Men det gjorde jag inte.
Jag ville att det skulle ske. Jag ville att han skulle slå mig.
För han var Lusse Lelle. Jag förtjänade inte honom. Han hade all rätt att slå mig och jag ville det, jag är nästan helt säker på att jag ville det för jag minns att jag log varje gång det skedde, att jag blev mer exalterad för varje gång hans enorma knytnävar träffade mitt rättfärdigt demolerade ansikte.
Att det hela skedde synonymt med att han skrek sitt namn i allt högre volym rakt in i mina blodiga hörselgångar gav bara mer anledning till extas, att han skrek Lusse och att han skrek Lelle och att han gjorde det högre och högre samtidigt som slagen blev hårdare och hårdare gjorde det omöjligt att lämna honom, gjorde det omöjligt att någonsin låta honom lämna mig.

Lusse Lelle var inne i mig, Lusse Lelle kom in i mig och tog över det lilla jag var, juckade oss tillsammans, juckade mig fullkomlig och hel.

Åh Lusse Lelle! Han är här nu, för alltid. Överallt men mest i mig. Inne i mig. För alltid inne i mig.

äckligt

Det blir till slut så att jag lägger mig ner, trots att jag egentligen är för rastlös, men rastlösheten har slukat för mycket energi nu, gjort mig trött. Så jävla trött. Det finns för många saker att bry sig om, att aktivt bry sig om. Att känna för. Att ta del av.
Jag ligger ner i stel apati och jag söker lugn, jag försöker finna lugnet och jag försöker finna det i mig själv då jag vet att det är där jag har chans att finna det, att det är där mitt lugn borde finnas.
Men för att kunna vara lugn
nöjd
glad
lycklig
tillfreds
så måste jag stänga av.
Stänga av insikt, förståelse, kunskap. om världen. Om samhället.
Om människan.

Men om jag är avstängd, då är jag inte närvarande.
Och om jag inte är närvarande, då kan jag inte känna.
Och kan jag inte känna, så kan jag lika gärna dö.

Efter en lång stund, öppna ögonen igen

Hon tittar på mig med en blick som allra troligast signalerar missnöje. Jag har lärt mig känna igen det nu, och det går alltid efter samma mönster. Snart kommer hon att be mig förändras, snart kommer hon be mig sluta använda hennes kläder, snart kommer hon be mig sluta kissa i hennes mat.
Jag har lärt mig tyda henne nu. Jag har lärt mig vad jag ska vara vaksam över, vad jag ska koncentrera mig på. Rynka pannan är ofta negativt, likaså spänna läpparna. Armarna i kors, titta nonchalant åt ett annat håll, kasta saker hårt omkring sig till ljudet av sitt eget hysteriska vrål, är alla dåliga tecken.
Jag har lärt mig det nu, men hon har inte lärt sig. Hon kan inte förstå varför jag använder hennes kläder, hon fattar inte alls varför jag kissar i hennes mat. Hon verkar inte tro att jag älskar henne ens.

Hon säger det ibland, att jag inte älskar henne. Hon ser rädd ut. Kanske lite arg också. Frustrerad. Säger att jag är sjuk som vill klä ut mig till en kvinna, säger att om man älskar någon så kissar man inte i dennes mat.
Och jag försöker förklara, att det är kärleken som gör det. Att det är kärleken som får mig vilja klä mig som henne, likt en hyllning. Jag vill vara där för henne. Jag vill finnas i hennes kläder, jag vill kissa i hennes mat.

man väljer själv

Det var det där med att skära sig själv, för att göra sig sårbar och verkligen visa vad man har att ge. Ge dig. Ge dig mitt inre, så du ska kunna lita. Att hålla upp det färska såret, låta blodet rinna ner för min nakna, karga kropp till ljudet att ditt råa skratt.
Välkomna smärtan som uppstår när du tvivlande petar i det ständigt färska såret, hukar dig över mig och pissar i mitt gråtande ansiktet.

Bara för att du själv är rädd för att bli sårad.
För att du själv är rädd för att visa dig skör och bli pissad i ansiktet.

Du skyller allt på mig.
och visst är det jag som skär upp såren, men kniven kommer alltid vara din.

upphittad , inte värdelös

Det alldeles tillräckliga
i att sitta i ljuset från solen när tonerna från vänner manar till sång
och man tar i och sjunger ut
för att man vill dela med sig

och bonusen
när jag saknar dig
och du berättar att du åkt longboard
till lägenheten vi lånade
tagit upp min tröja från papperskorgen
för att den fortfarande kanske hade kvar min lukt
låter mig våga hoppas på vår

muff i mono

Det går aldrig att röra sig långsamt, sa Frits. Det tog en plågsamt lång tid innan jag insåg att det var fullkomligt idiotiskt, och jag blev rädd.
Jag försökte gråta. Jag försökte springa iväg.
Till min plats. Mitt speciella ställe.
Men jag kom ingenstans. Jag hade stannat kvar. Jag stannade kvar. Jag satt där, kvar. Jag satt kvar. Jag upprepade, att jag satt kvar. Kvar, upprepade jag och plötsligt var musiken hög i volym och samtidigt bra, mycket bra. Jag ville inte längre gråta eller springa iväg och jag skrek att "jo! man kan visst röra sig långsamt" och jag dansade och jag dansade fritt, utan hämningar. Jag rörde mig fint till musiken, jag kände att jag var en fröjd att titta på.
"Titta, jag är en fröjd. Jag rör mig så fint till musiken" sjöng jag så vackert jag bara kunde och jag såg ljus tändas och lukten av vänskap och kärlek svepte genom rummet och snart stod alla där och dansade med mig och vi var alla fröjder att titta på.
Vi var alla fröjder att titta på.

Förutom Frits.

snuska ner sig riktigt ordentligt

Låta 78 timmar gå, och när 78 timmar gått, försiktigt försöka lämna kojan.
Ligga 78 timmar bakom filten, under skrivbordet. Försöka krypa ut.

Jag hade förberett med frukt och vatten.
Jag hade förberett mentalt.
Jag skulle in i kojan, och vara kvar.
tills jag förstod, tills jag fick svar.

Jag åt min frukt, jag drack mitt vatten. Jag var vaken på dagen, jag var vaken på natten. Jag tuggade på mina naglar och jag åt upp mina hudavlagringar, för att göra rent på både insidan och utsidan.

Jag gick in i kojan, och stannade kvar.
"Får jag komma ut nu?" frågade jag, och svarade barskt "Nej, du är inte klar!"

Nu är kojan allt jag har. Kojan är mig, kojan är jag.

Jag är kojan.


Kojan är jag.

hon är söt och hon älskar dig mycket

Vi har nakencirkus.
Tema nakencirkus. Hemma.
Vi är nakna och gör akrobatiska rörelser till en publik i plast och möbler. Vi låtsas att det är andra, andra människor som du och jag, och i vår fantasi applåderar dom och tycker att det vi gör är fullkomligt fantastiskt.

Efter showen vill du bli sminkad och jag hjälper dig. Jag smetar läppstift på din döda hud. Jag gnider krämer på ditt ruttnande skinn. Du har börjat lukta värre än när du levde, och det låter jag dig veta. "Du stinker" fräser jag, och låter min plötsliga irritation ta överhanden och skjuter därför in ett "din döda jävel". Jag vet att det är orättvist, men jag säger det ändå. "DU är död" fortsätter jag som om det vore ditt fel, som om jag glömt att det var jag som dödade dig.

Men jag har inte glömt.
Jag låter dig falla till marken.
DU ser så ynklig ut där du ligger i din livlösa förpackning och jag ångrar mig.
Ber om ursäkt och applicerar mera kräm, smetar mera läppstift. Jag gråter och jag ber om ursäkt. Du svarar inte och det beror på att du är död. Det är klart jag förstår det.
Men vi har inte tid att tjafsa nu. Publiken ber om mer. Mer nakencirkus.
Vi har ju nakencirkus.
Jag vet det. Jag känner det.
Vi har nakencirkus och du är död och jag har sminkat dig och bett om ursäkt.

bra skit

I lägenheten. I en stad som inte längre är främmande. Hoppas på kurs och mera jobb och jag får vara med henne och jag älskar och blir älskad.

Efter ett litet litet tag

Sträcker in handen och skrattar. Och skrattar, upprepar jag ljudligt och orden ekar i det tomma rummet. Drar ut handen tillsammans med brevet.
Det var hennes brev, fast det är nu mitt. Hon gav det till mig. Hon skrev det med avsikt att ge det till mig.
Hon beskrev finurligt sin kärlek.
"Du ska akta dig för ensamheten, Johannes. Se till att sova mycket också, du ser så trött och sliten ut. Vi är oroliga."
Det var länge sen hon skrev det. Det var länge sen jag hette Johannes. Jag har med tiden blivit något mer, något annat än bara ett namn.
Jag har blivit absorberad av evigheten, blivit ett med den.
Och skrattar, säger jag återigen nu högre än någonsin. Jag skriker det.
Jag skriker och skrattar. Jag skrattar, och jag skriker att jag skrattar.

" Din mamma säger att du har börjat klä dig i uniform och vill att man ska kalla dig 'fina flickan'. Snälla Johannes, det finns hjälp att få! Men du måste själv ta steget."

Det är tyst nu.
Jag skrattar inte längre. Jag ligger på rygg. Mage.
Golvet är hårt och blött och jag tror det blöta är avföring för det är varmt och det luktar illa också.
Men det kanske bara är tystnad.
Ensamhet.

Jag hatar Per Gessle

Jag hatar honom verkligen. En av anledningarna är som följer:

"Åååh, varje gång jag når
lägger jag handen på ditt lår
så du känner att jag är här
jag är där vart du än är
som ljus åt alla håll
som en spegelboll

Nu kan få mig som du vill
Och ta mig dit du vill
Vi borde sakta ner
men natten ber om mer
och vem vill ha kontroll
Under en spegelboll

Ååh, om din kärleks stora pris
är att dess feber gör mig vis
ber jag en servitris
att komma med mer ris
för vem vill ha kontroll
under en spegelboll

Under en spegelboll
Spegelboll, spegelboll spegelboll
Under en spegelboll
Under en spegelboll"

Äckla

Det gapande vulvhålet konstaterar sin existens i ansiktet på mig, med avskyvärd intimitet.
Jag inser att det är fantastiskt. Jag inser att jag älskar vulvhålet.
En gång kom jag ut ur ett vulhål, och nu vill jag alltså tillbaka.
Tillbaka till vulvhålet.
In in in in in in.

små ord som kanske betyder något

lägger mig ner
drar mörkret över huvudet
låter det omfamna mig
göra mig tryggt anonym

här vågar jag ställa frågor
och ge svar
som i ljuset bländar
och bränner bort min fasad

för så fort mörkerskynket åker av
står jag naken och sårbar
i en omgivning som sår tvivel
och ställer krav

men jag vet att det finns människor som känner som jag
som i deras mörker försöker finna styrkan att vara kvar
vi behöver bara hitta varandra
våga tända lampan
och tillsammans klara nästa dag

sluta sluta sluta sluta

Det kommer att smaka blod, fräser han. Och mycket riktigt fylls min mun med smak av blod. Konstigt att hur olika vi alla ändå verkar så smakar vårt blod alltid likadant. Det är möjligt att det finns undantag, men de bekräftar då enbart regeln.

Efteråt fylls jag av skam. "Är du säker på att hon ville dö?" frågar jag utan att egentligen våga höra svaret, och det kommer inget svar. Det kommer istället kärlekskramar och vi älskar utan skydd ovanför resterna av liket.

Dans till begravningsmusik

"Nej! För att världen har gått sönder. Vi är apor som blivit cancer." säger han och rynkar pannan som för att understryka att det borde vara självklart för alla.
"Man får betala för att existera. Allting går i cykler. Det onda i människor göds av egoism, ignorans och rädsla, och kommer alltid finnas kvar. Det är ingen idé" fortsätter han och tar tag i min jacka och stirrar maniskt rakt in i mina ögon.
Förvåningen gör mig stum och jag försöker förgäves få fram ord som skulle leda till förklaring, men får bara ur mig "men... men jag... om... varför... " innan han högröstat avbryter mitt tafatta försök med " Jorden har blivit en fabrik, industrier i konkurrens om profit, en lek med naturresurser och människoliv. Företag och polis, är en del av samma industri, som ställer krav, stiftar lagar som aktivt tar ifrån dig din fritid och ditt självständiga liv, och upprätthåller ordningen så den ger dem profit. En människa är för dem en del i deras maskineri, ett kugghjul, en utbytbar pusselbit."
Vid det här laget har han dragit jackan uppåt så högt att jag tvingas stå på tå, och han stirrar fortfarande med samma maniska blick, rakt in i mina ögon. Jag är som hypnotiserad och numera helt oförmögen att yttra några ord alls. När han efter en uppskattad oändlighet med början och slut upptäcker detta, och när det samtidiga sökandet efter rörelserna i mina pupiller som skulle bekräfta förståelse inte gav önskat resultat, släpper han jackan och då också ner mig från mina tår. Han går bort till fönstret och blickar ut över rusningstrafiken. Där står han några minuter, suckar och mumlar saker som "så lättmanipulerade, så godtrogna, så stolta... små intelligenta behållare som fyllts med rädsla och korruption" för att sedan plötsligt vända sig om och återigen stirra på mig med samma maniska blick som fått mig paralyserad och stum hela den här tiden. Jag kan inget annat göra än att stirra in i hans ögon likt ett rådjur i framljusen på en bil som kommer mot det i full hastighet, och antagligen med samma förundran och rädsla. Han tar ett djupt andetag, låter lungorna fyllas till bristningsgränsen, håller kvar luften så länge att hans ansikte blir rödare än vad hans inlevelse nyss gjort det, och börjar långsamt andas ut. Han har ögonlocken stängda under hela utandningen och när dom öppnas möts jag av en total motsats till de stirrande, maniska rovdjursögon han riktade in i mina ögon bara sekunder innan. De här ögonen är totalt olika, trots att det fortfarande är samma. De här ögonen är fyllda med något som ser ut som lugn och acceptans, om det nu finns någon egentlig skillnad mellan de båda. Hans sätt att titta på mig gör mig avslappnad och jag känner att jag återigen är kapabel att artikulera mig, men innan jag hinner pröva min tes börjar han prata. "Jo, det löser sig faktiskt alltid i slutändan, för hur jävligt allting runt omkring dig är utan att du lyckas ändra på det så kommer döden alltid och befriar dig. Har du tålamod så väntar du, sprider positiv energi, kämpar. Annars kan du alltid bara ta livet av dig. Låt det bli en läxa." säger han leende och drar med en hastig rörelse upp en pistol ur innerfickan och skjuter sig själv i huvudet så att innehållet dekorerar väggen vid vilken han strax därefter ligger i livlös befrielse. Jag vänder mig om och lämnar hans lägenhet. Jag är nu om möjligt ännu mer chockad och när jag gått ner för trappan och öppnat dörren till min lägenhet möts jag av att hon står i hallen och säger "Vilket oväsen det var. Hade han något salt?"

snutt snutt och kläm kläm

Kall och stor. Säkert blöt också. inombords.
Saker man tänker, som inte existerar, är också energi.
Energi som jag riktar mot dig.
För du existerar.
Fast inte hos mig.

Fläckar som flaxar

"HAHA! Jag bara skojade! Det är crack!" skrek han med synbar förtjusning när jag blåste ut ångorna, och jag skrattade direkt åt att jag inte hade ifrågasatt att jag aldrig hade hört talas om rökbara bergskristaller som kurerar.

det som inte händer kan man låtsas fram

Vi är främlingar för varandra. Alldeles nya och spännande. I min fantasi är hon estetisk och känslig, djup och insiktsfull.
Och jag skulle kunna vara vem som helst i hennes fantasi, om vi bara höll käften tillsammans.
Jag vill gå fram och föreslå att vi blir ihop och aldrig pratar, bara projicerar och fantiserar tills allting är löst och vi är lyckliga.
Jag försöker säga det till henne, utan ord. Jag stirrar henne med manisk koncentration i ögonen samtidigt som tankarna skriker "låt oss låtsas tillsammans, jag kan vara vem du vill" och hon svarar med nervös nyfikenhet.
"Ursäkta?" säger hon, och jag skakar på huvudet och koncentrerar blicken så hårt jag kan samtidigt som jag ökar rösten i huvudet.
"Har du problem eller? Kom vi går härifrån." kommer ut ur hennes mun samtidigt som hon greppar tag i någon som jag låtsas vara hennes älskarinna och avlägsnar sig från platsen.
Jag ger upp och lägger mig ner på plats. Jag blundar och låtsas att hon har lämnat mig för alltid, efter år av ett kärleksfullt förhållande.

Man dricker alkohol och blir full

Han vill föda ett föl. Ut. Ut ur honom. Ett föl. Kanske en kalv. Vad som helst egentligen. Ost?
En ost? Nej, ett föl. Eller en början på en häst. Ut ur honom.

Men det går inte och det blir fel. Han äter henne. Tuggar hennes kött. In i henne, tänderna. Djupare, djupare. Det kommer ben. Där köttet slutar början benen, eller tvärtom. Han äter. Han tuggar och sväljer. Vem tror du att du är? frågar han när hon sakta dör av hans giriga tuggor. Ät mig, skriker hon. Ät ät ät, skriker hon innan hon försvinner ner i hans äckliga mage.

Tills slut är allting meningslöst.

onödiga ord

Han pressar sig mot mig. Hans kropp är varm och blöt av svett. Får jag lov att gratulera, gratulera, viskar han skrattandes och jag är så fruktansvärt rädd. Vad kommer nu? Vad är nästa steg?

En annan dag promenerar jag omkring, utomhus. Plötsligt ser jag honom. Jag går fram och tar hans hand, men märker snabbt att det istället är han som har tagit min hand. Han tvingar ner mig på marken och gratulerar, gratulerar. Vi skrattar tillsammans och jag vill vara med honom, hos honom, där han bor. Men han säger att det inte går för att jag verkar sjuk i huvudet. Han gratulerar, gratulerar, och går sin väg.
Jag sitter kvar.
Jag undrar vad som kommer härnäst?
Vad är nästa steg?

Lars of attraction

Jag smygtittar när hon varsamt lägger sig på spikmattan. Smygtittandet har gett ny glöd åt ett annars slentrianmässigt och rutinbetingat förhållande. Genom smygtittandet förvandlas de barmknölar man till vardags slänger trötta blickar på plötsligt till fantastiskt ymniga bröst som glänser rikligt och spännande i sitt bedårande sken. Det som lockar mest är känslan av det förbjudna, det omedvetna, och att man givetvis föreställer sig att hon är alldeles skör och öm, försvarslös.

Jag blir girig, oförsiktig. Ger ifrån mig ett ljud som skvallrar om min närvaro. Jag märker att hon undrar vad jag gör i hennes hem. "Vad fan gör du i mitt hem?" uttrycker hon det. Resten är ordlöst vrål, hysteriskt. Lite väl överdrivet tycker jag. Vi har ju umgåtts såhär i flera år nu, jag har bara inte sagt det till henne än. Jag ville ju bara ta det försiktigt. Inte stressa in i något.

När hon gråtandes hotar med att ringa polisen förstår jag att det är dags för mig att gå. Jag ger henne nyckeln jag lät tillverka från reservnyckeln hon förvarar i nyckelskåpet. Jag förstår att det är slut. Jag gör ett försök att rädda vårat förhållande. Ber henne tänka på allt vi varit med om. "minns du den där gången du ramlade i duschen och vi skrattade och skrattade?" undrar jag leende, men det får henne bara att gråta ännu mer. Böjer mig fram i i desperation, tänker att jag kan få mig en liten farvälkyss. Hon skriker nu högre än någonsin. Jag har aldrig förstått mig på kvinnor.

Lite längre ner på gatan. Öppen persienn. Någon sminkar sig topless. Någon speciell. Jag ser potencial. Det här kan bli något.

arbetslös aristokrat, alkoholiserad, arg

På husvagnsparkeringen. En vinter. Vi hittade en död kille.
Han varken pratade eller rörde sig, han var bara alldeles död. Min kompis ville att vi skulle kissa på honom, men jag tyckte det verkade meningslöst eftersom han var död.
Själv ville jag bara stå där och se liket ruttna. Sakta försvinna. Bli absorberad av världen. Bli ett med allt. Fylla en sista funktion.
Men det tog för lång tid så vi kissade på honom.

Blivande ensamastronaut

Den morgonen satt jag och funderade på rymden, den obegripliga, den oändliga. Oändligt tedde sig i sömndrucket tillstånd som väldigt stort. Så stort att ju mer jag tänkte på det desto djupare ner i kaffet stirrade jag, och kom fram till att oändligt är större än vad kaffet är svart. Det gladde mig att jag inte hade några som helst belägg för den tanken, men jag bestämde mig för att inte kunna motbevisas. Det måste vara väldigt stort, tänkte jag, för det här kaffet var väldigt svart. Så svart att om man stoppade fingret i det så slutade man inte bara se fingret, utan det blev också väldigt varmt. Så varmt att det faktiskt tillfogade mig fysisk smärta. Det kan ha varit just den smärtan som gjorde att jag plötsligt fylldes med en överväldigande lust att skrika. Det kändes logiskt, och det hela skedde så fort att jag varken hann eller försökte tänka efter vad jag skulle skrika, jag bara skrek och dom ord som ville ut kom ut. Inga hämningar. Alla ord är möjliga. Resultatet blev det obevisliga "rymdjävlar i helvetet".
  Hon vaknade givetvis och undrade vad jag höll på med. Jag förstod inte riktigt frågan. Eller rättare sagt förstod jag frågan, jag förstod snarare inte varför frågan blev ställd. För mig var det i alla fall, och borde vara för andra, uppenbart att jag satt i morgonrock i köket och skrek ner i kaffekoppen och hade ont i fingret. Givetvis kan man inte se att någon har ont i fingret, om inte denne visar det med gester, vilket jag tyckte mitt viftande och sugande ackompanjerat med "aaaaaaooooch" gjorde.
 Under hela tiden vi varit tillsammans hade hon kallat mig speciell, och trots att det var samma ord då som i början kunde jag märka att det för henne inte längre hade samma betydelse.
 Hon hade också förändrats. Hon hade nån gång under våra 5 år tillsammans bytt både namn och skepnad. Jag minns att hon i början inte varit spiralformad och skiftade inte heller i regnbågens färger i takt till psykedeliska ljud som skapades i vågorna från energifältet hon utsöndrade genom sina tindrande ögon, så som hon nu utan tvivel gjorde.Vilket starkt kaffe, tänkte jag plötsligt. Jag hade tydligen glömt, eller aldrig vetat, att kaffe är starkt hallucinogent. I efterhand förstår jag att det krampartade skrattet bara förstärkte nervositeten hon kände, men jag fann det för stunden otroligt roande att jag plötsligt låg på golvet och att hon skakade mig och ställde frågor som "vad fan är det med dig", "är du ok" och "hör du vad jag säger".
  Jag vet inte om det var för att psykosen blev diagnostiserad, eller om det berodde på hur den yttrade sig, men hon började ta tydligt avstånd. Så tydligt att hon faktiskt sa det rakt ut. Eftersom jag för tillfället inte befann mig rakt ut, utan snett ner till vänster, hörde jag först inte vad hon sa. Men efter att hon upprepat det i min riktning kunde jag tydligt höra att hon sa "jag sa att jag tar tydligt avstånd". Jag bad om ursäkt men försäkrade henne om att jag också tyckte det var psykiskt påfrestande att vara förföljd av den intergalaktiska maffian. Hon fortsatte med att bli märkbart upprörd och käftade nånting om att jag hade blivit "galen" eller "tokig". Jag lyssnade inte riktigt för jag var i full färd med att mäta sekunderna det tar för takplåt att känna närvaron av fullkornsris med förbundna ögon.
 Sen försvann hon. Jag kan minnas fel, men jag är ganska säker på att hon vaporiserades till tonerna av en väldigt trevligt symfoni jag inte hört varken före eller efter det.
 I skrivande stund befinner jag mig i den 15e dimensionen av säkerhetsskäl, och anledningen är för att försäkra om att jag numera är frisk.

Stad är en plats som vi lägger i små påsar

 Att åka 13 mil till vänster. Kliva av och starta om.
   Ligga länge på morgonen och försvara dig mentalt. Ordlöst. Tyst. Så att ingen hör.
Resa dig och springa direkt ner i diket. Skratta och strunta i att alla ser dig. Alla ser dig, men det struntar du i.
 För det spelar ingen roll det spelar ingen roll. Vi blir lurade. Det är förjävligt. Vi tappar allt hopp och vi går sönder tillsammans. Allihopa går sönder med varandra.
 Så det spelar ingen roll. Du kan lika gärna skratta för att skratta känns bra.

vi säljer oss på flaska

 Du undrade vad jag gjorde 
jag svarade att jag slickar dina sår
 du förklarade att det var ett uttryck
men att jag hade hjärtat på det rätta stället
och jag undrade vart man annars hade hjärtat
 och du bad mig hålla käften
 och när jag gjorde det skrattade du fast jag kunde se att du var arg

 Vi låg med varandra och efteråt grät du
 som du gjorde allt oftare efter vi haft sex
 och ibland innan också
  men när jag frågade varför
 så sa du bara "det är ingenting"
 fast jag kunde se att det var sorg
 men jag sa det aldrig, för du blev så arg

sen en dag berättade du
 att det var nånting

skamhanda och handa andra

 Det är med mina händer som jag tar på dig, jag tänker behålla dom.
  Men självklart lånar jag ut dom. Oftast behöver du inte ens fråga.
 Ibland säger du till och med nej. Nej, som i att du inte vill att mina händer ska ta på dig.
 Så då tar jag på mig själv. På min kropp är mina händer alltid välkomna. Välkända fingrar med bestämda rörelser. Vana händer med bastanta ryck. Ibland är det tråkigt och oengagerat, men det fyller alltid en funktion. Gråten efteråt är kanske för att skölja bort skammen. Och för att jag vet vad jag har att jämföra med.


Men så är du plötsligt mottaglig igen, och jag kan istället låta fingerspetsarna nyfiket vandra i ett landskap som inte är deras egna, med händer som är mina, som jag tänker behålla.

världkommen

Vi tar buss nummer nio. Det är bussen som tar längst tid.
 Du är utklädd till nunna.
 Vi skrattar hejdlöst.

det här stället, den här platsen

 Hemma i söderköping. Det är mysigt. Känns bra.
 Man får passa på innan ångesten kommer, om ångesten kommer. Och ångesten kommer. Så man får passa på.
 Så nu passar jag på.
 Det är mysigt.
 Känns bra.

Handa rätt : handla mycket

Spår av blod.
   Här har hänt något spännande.
Inte mycket kan man lita på, men blod är ett utav undantagen. Så fort det lämnar kroppen blir det intressant.
  Blod inne i kroppen tar man självklart för givet. Gör man inte det är man dum i huvudet eller varit med om något riktigt hemskt men klarat sig. Det kan också vara så att man varit med om något riktigt hemskt och klarat sig, men är dum i huvudet så man tar blodet för givet i alla fall, trots alla timmar man fick ligga i transplantation och vänta på att kroppen skulle acceptera det nya hjärtat.

Det finns olika typer av blod (blodtyper). Dessa består av olika bokstäver och plus eller minus. Fast själva blodet består ju naturligtvis inte av bokstäver med plus eller minus, utan det är bara ett sätt för att kategorisera de olika typerna av blod (blodtyperna). En av dom kan tas emot och ges till alla, eller hur fan det va. Och en kan bara ta emot en. Fast nu skrev jag ju något motsägelsefullt. Skitsamma. Det är nåt åt det hållet i alla fall. Vad jag är helt säker på är att man inte kan ge eller ta emot blod sådär hur som helst. Det finns en teori om varför det finns olika typer av blod (här skulle jag kunna skriva blodtyper igen, och nu gjorde jag det och lite till) och den har med inavel att göra.
 Nej. Nu ljög jag. Jag skulle kunna fortsätta lögnen, men jag vill inte. Jag har kanske mognat. Jag har kanske slutat ljuga kompulsivt och genomskådligt.
 Blod är i alla fall som regel rött och man kan stoppa det i munnen och låta det bli en del av kroppen. Även om det inte är samma typ av blod (nej, nu orkar jag inte mer). Från munnen är det säkert. I munnen är allt blod välkommet, trots att det ibland är smittat med aids.

 Nu har jag skrivit något osammanhängande. Något Speciellt. Det är bra. Jag är påverkad av samhället.

det går att limma

 Tryck in det i mig! Fyll mig med spännande ord, som fastnar. Jag ska låta det slå rot, så kan jag förändras. Från grunden. Om jag gör detsamma till dig, så kan vi låna av varandra och samtidigt förändras. Och springa ut och skrika på dom andra.
 Det kanske fastnar om vi gör det tillsammans.
 Skrika åt dom att "nu är det fan dags!". Hjälpa dom att minnas att dom faktiskt varit människor. Fria. Innan dom lärde sig.
 Lära dom att allting dom är, är nånting dom lärt sig. Påminna dom om att man får bestämma helt själv, vad som helst. Att det inte finns några fel, och inga rätt. Bara olika synsätt.
 Och får man välja helt själv, väljer man antagligen något snällt. Det är i alla fall vad man måste våga tro, annars blir det ännu värre. För vi formar varandra, varandras verkligheter.
  Och trots att världen just nu är olika grader av ett och samma helvete, finns det alltid något att göra åt det. Ändra riktningen. Våga tro på mänskligheten.
 Få dom som vill andra väl, att bestämma utvecklingen.
  Så kan vi leva i ett paradis.
   .. tills det börjar om igen....

ställ dig mot väggen så skjuter jag snart

 Jag ser. Jag känner. Jag vill inte, men det är nödvändigt. För bakom alla falska ytor ligger verkligheten och sakta självdör i sin egen avföring.
 Så jag stör mig, och hatar. Men det räcker inte. Det är inte nog. I en värld så korrupt och ond krävs fysiskt agerande. Det krävs mod och handlingskraft. Det är något jag försöker finna i mig själv och sen skvätta ner andra med.
 För vi behöver bara varandra. Det låter så simpelt men vi kan ändå inte förstå det. För vi nöjer oss inte. Vi lär oss att det inte är tillräckligt. Vi lär oss att man måste sträva efter rikedom. Men rika kan inte finnas utan att det finns fattiga, och där kommer den medmänskliga ambivalensen in. För varje krona du tjänar är på någon annans bekostnad. Så är det, oundvikligen. Annars skulle inte pengar existera. Vad skulle då vara poängen, om man inte kunde ha mer än andra? Och med den ruttna logiken fortsätter det. Överallt. Mer och mer, kontra mindre och mindre.
  Och här sitter jag och är en del av problemet.

jag vet inte vad jag ska skriva

 Här borta ligger jag, ropar hon från köket. Jag är din mamma. 
Du går dit, och mycket riktigt är det din mamma som ligger där, naken och insmord i leverpastej. Kanske också keso.

här sitter mannen som alltid står

Du slår mig med pistolkolven över tinningen och skriker åt mig att hålla käften. Det är en sån dag idag. Du skjuter några varningsskott och jag blir besviken på din feghet. Du vågar inte döda mig. Du är så jävla ynklig.

Jag gör det för pengarna

 Jag åker buss till jobbet. Jag har för tillfället ett jobb. Ett litet tag. Om några veckor kommer jag inte ha kvar det jobbet och det gör mig glad.
 För att komma dit, till jobbet, åker jag som jag skrev nyss buss. Jag skrev nyss buss. Igen. Alarmet som väcker mig på morgonen klockan 5 är ett alarm jag ställer själv, med det är alarmet jag hatar på morgonen klockan 5, inte mig själv. Mig själv börjar jag hata runt 8-9, när jag vaknat till och vet bättre, förstår mer.
 När jag vid 2-3 beger mig hemåt, är det efter en halv dag med hackande, plockande, diskande och byggande av mackande. Det hela känns meningslöst. Så meningslöst att det inte går att tänka på det, för det blir då genast för påtagligt vilken hora man är för systemet man egentligen inte vill vara en del av. Men av samma anledning tänker jag på det, och befinner mig därför så länge arbetet pågår i ett slags dvalliknande tillstånd. En arbetsapati. En själlös, mänsklig robot som hackar gurka och lägger den bredvid tomaten på den lilla brickan, där skinkan snart ska göra dem sällskap. Efter jobbet är jag lika apatisk, av den enkla anledningen att jag gick upp klockan 5 och är medveten om att jag ska utsättas för denna apati nästa dag. Så jag tänker därför att jag ska lägga mig tidigt ikväll, för att få sova ut. Det är något jag tänker varje kväll. Det är något jag gjort en kväll. Lite frihet måste man få ha, tänker jag och spenderar därför min fritid med att logga in och ut på facebook, spela final fantasy 7, kolla på history channel och dricka te.
 Fy fan.

randiga rutor med rutiga ränder

 
 Och vi springer fort för att känna vinden smeka oss i ansiktet. I ansiktet men också över hela kroppen, för vi är självklart nakna. Vi har inget mål och det gör det så mycket bättre. Då kan man springa vart man vill. Hur man vill. Man kan försöka galoppera. Eller springa som en dvärg.
 Vi kan sätta oss ner när vi vill. Vi kan ligga ner också. Vi bestämmer själva och vi bestämmer vad vi vill.
 Så vi bestämmer oss för att bada. Det kan vi också göra hur vi vill. Simma som en hund. Eller plaska som en dvärg.
 Vi är lyckliga och vi torkar i solen. Det är varmt och skönt.
 Jag kan inte minnas att jag någonsin känt såhär för någon. Det känns så självklart. Du sitter bredvid mig, och jag ligger bredvid dig. Du ler. Jag smeker dig med maskrosbladet så att det kittlar. Du skrattar till. Du är en dvärg. Jag föreslår att vi bygger en koja och sover här i natt. Du tycker att det är en bra idé. Det är det jag gillar med dig, du är öppen för förslag. Och du är dvärg. Du är en öppen dvärg.
 Snart är natten här och då ska vi sova i kojan vi nu bygger. Du är så liten. Du är verkligen en dvärg. Men med mig är du trygg. Med mig når du upp, för vi hjälper varandra. Vi är starka tillsammans. Tillsammans har vi långa armar.

jag har tappat svingen. svingen är tappad.

    
Jag läste i din dagbok att du tycker att jag är "överbeskyddande" och "svartsjuk". Jag blev bara så jävla sårad.

En kvart som varade en timme

Det finns ett ställe, en plats som bara han känner till, där han lägger murkla i ring. Varje dag, ibland flera gånger men oftast sent på natten, går han dit och lägger sin murkla i ring. Det har blivit terapi. Vad han skulle ta sig till om murkla en dag plötsligt försvann, slutade att existera, vill han inte ens tänka på. Men det gör han i alla fall och han har kommit fram till att han antagligen skulle bli tvingad att gå över till champinjon eller möjligtvis kantarell. Men för nuvarande finns ju murkla, så då är det murkla som läggs i ring.

 Den övriga tiden på dygnet är han mer eller mindre som alla andra,  i alla fall alla andra han känner till. Förutom, gissar han, att alla andra inte avslutar dagen med att lägga murkla i ring. Men det är deras förlust.
 Det händer att han försiktigt försöker berätta om vilken oerhört positiv effekt att lägga murkla i ring har haft för honom, i hopp om att andra skulle kunna använda denna (ännu?) icke vedertagna terapiform. Men varje gång har nervositet och rädslan för att det skulle uppfattas som sinnessjukt tagit över och han har på sin höjd tyst mumlat "murkla", vilket givetvis inte ger murkla i ring fenomenet någon som helst rättvisa, och samtidigt ironiskt nog får honom att framstå som just sinnessjuk.

 Nej, han håller nog sin murkla i ring för sig själv. Alla har sina egna sätt att handskas med livet. Och hans sätt är att lägga murkla, att lägga murkla i ring.

gammalt armband blir ny fotboja

Det är en sån dag då jag vill ringa dig bara för att få höra dig andas Det skulle räcka. Det skulle vara tryggt. Jag skulle i alla fall inte ha något att säga, för jag har blivit alldeles tom. Det finns inget kvar där inne. Det måste fyllas på om jag ska kunna fungera igen.
 Ibland försöker jag men jag inser, snabbare och plågsammare för varje gång, att det inte går längre.
   Jag måste byta ut mig själv. Födas på nytt. Förändras för att fortsätta finnas.

 Jag vet att förändringen kommer, för den kommer alltid. Vare sig man vill eller inte. Jag vet det, så jag accepterar tomheten. Försöker förstå den. Försöker känna efter hur den smakar.
 
 Det smakar surt. Sött. Tomhet. Mörker.
 Jag bara gissar. För jag vet inte. För tillfället vet jag ingenting.

Morgongymnastik på kvällen

 Jag gjorde en låt till dig, av ljud jag hittade på marken.
 Jag tror att den handlade om kärlek och kanske också om sorg.
   Det fanns ingen tydlig refräng och det symboliserade det luddiga i att finnas.
Det var också talande att den hela tiden stegrade, hypnotiserande, som när man medvetet dagdrömmer och helt enkelt bara låter det ske, för att det är också en del av livet.
 Men sen tog ljuden bara slut och jag tyckte tystnaden passade så mycket bättre. Så det var det du fick.  Tystnad. En låt i tystnad.
 Du sa inte ens tack. Du gav tystnad tillbaka, och jag tror att vi kanske är lyckliga.

jag tycker illa om mig själv

 Jag orkar varken skriva eller prata, så det passar med bröd i munnen.
 Så jag pressar det in där, brödet pressar jag in, i munnen. Brödet fyller munnen. Med bröd.
Och munnen omsluter brödet. Med mun.
Bröd i mun. Mun i bröd.
 Snart finns där, i munnen, så mycket bröd att det inte går att prata även om jag skulle vilja, så jag skrattar och jag skrattar och jag pressar in mera bröd och snart kanske jag slutar andas också.

Jag lyssnar men jag hör inte mitt namn

 Det rinner något ur mig.
 Med fingrarna utforskar jag det, för det till munnen där jag fastställer att det är blod.
Jag blir inte rädd.
 Jag blir lugn.
Jag blir inte rädd.

 Jag skriver mitt namn på en burk där jag låter blodet rinna ner. Snart är vi nästan likadana inombords, jag och burken. Ett tomrum som fyllts med blod.
 Jag vill att folk som ser burken ska förstå att det är jag. Jag vill att burken tar över min roll, min plats, så att jag kan luta mig tillbaka och sakta raderas ut.
 Det gör mig inte rädd längre.
 Det gör mig lugn.
 Det gör mig inte rädd.

 När jag köper mina frimärken ställer kassörskan frågor om hur jag mår. Jag blir svimfärdig förd till ett rum som ser misstänkt mycket ut som ett personalrum. Jag låter ögonlocken nudda varandra då jag plötsligt känner mig alldeles svag och trött. Jag vaknar till några gånger och ser suddiga människor i vita rockar som försöker fråga mig saker och som verkar ha ett engagerat förhållande till mitt välmående.
 Jag vet inte hur lång tid det går men jag vaknar plötsligt upp i en sjukhussäng och då står du där och du undrar vad fan jag håller på med.

Du får behålla mig

 Jag är fortfarande det lilla barnet som aldrig lämnade tryggheten som mörkret gav när tvånget att gömma sig tog över.
 Jag vill att du ska se det. Jag vill att du ska säga att jag får gömma mig hos dig. I dig. I ditt mörker.

 Jag är fortfarande det lilla barnet som gråter för att ensamheten är mitt eget fel. Som klättrar upp i träden högre än vad jag egentligen vågar och springer ut i skogen trots att det är svart och läskigt. För att jag är rädd. För att jag förtjänar det.
 Jag vill att du ska se det. Jag vill att du ska säga att det inte är mitt fel. Jag vill att du följer med mig upp i träden, ut i skogen, så att vi kan vara rädda tillsammans. I varandras famnar.

 Trots att det är omöjligt finns det en chans, för du är fortfarande det lilla barnet som inte vill sluta leka. Som inte vill stanna en enda sekund för att då kommer frågorna som gör dig rädd. Frågor som gör dig ensam även när du är tillsammans med andra. Frågor som håller dig vaken när du vill sova.
 Jag kan se det.
Vi är fortfarande barn och om du bara ser det kan jag följa med dig hem och du får behålla mig.

Förr hade man natur istället för cancer

 Du och alla dina vätskor, alla olika i lukt och smak. Dom sipprar, sprutar och rinner ur dig och gör dig till fontän.
Jag frågar vad fan det är för fel på dig och du svarar att det är fullkomligt naturligt. Naturligt har jag lärt mig är bra så jag låter det fortsätta. 
 Jag ber dig fylla en balja. I den kan jag ligga och bli en del av dig. Av dina naturliga vätskor. En del av den mänskliga fontänen, skojar vi. Det känns naturligt att ligga där. Suga upp dig. Smaka på ditt inre.
 Du ber mig att inte berätta det här för någon.
 Jag säger att det är naturligt.
Du säger att jag inte vet vad jag pratar om och du har självklart alldeles rätt.
 Så jag håller tyst där jag ligger, vilket skapar en spänning till det hela. Gör det hemligt.
 Jag ligger i den hemliga baljan av naturliga kroppsvätskor, och jag trivs som jag aldrig trivts förut.

måsten

 Du hade inte visat dig på flera dagar och när jag gick in i ditt rum så låg du där alldeles död och då förstod jag varför.

jag stryker ditt skjort

Om. Funderar, tänder ett ljus och håller käften. Ljuset öppnar ett hål i mörkret, där jag kliver in och sätter mig tillrätta. Att agera planlöst, ger mig luft istället för att kväva mig. Kväva mig som allt det andra. Allt det där andra.
Där sitter jag, i det upplysta mörkret. Det ständigt närvarande, det ärliga mörkret. Där små djur kan gömma sig och där kvinnor kan vila ut.

En ny dörr. Jag öppnar den sakta och där står du och visar upp dig. Du är vacker. Du är vaker och jag ropar "utan fingrar kan du inte nypa mig" och du blir rädd och börjar gråta. Jag jagar dig stillastående och det kommer gegga ur din mun. Jag rör det försiktigt, tar på det med nyfikna fingrar, som kan nypa. Jag börjar smeta geggan över dig, över mig, över oss båda och snart är hela vi täckta av ditt bittra munguld. Vi är tillsammans nu och du behöver inte gömma dig längre. Vi finns i varandra och din mungegga skyddar oss från allting hemskt, allting elakt. Det har blivit dags att släcka ljuset och vänja sig.

Tömmas på liv

Han följer sig själv med blicken. Med förakt. Med ilska. Det har gått så många år och ändå går det inte att trivas med sig själv. Hopplösheten har påverkat, nästan tagit över helt. Jorden är en hemsk plats med så plågsamma orättvisor att det inte känns rättfärdigat att må bra. Speciellt när man som honom bara sitter där och iakttar sig själv, följer sig själv med blicken.

Men jorden är också full av kärlek. Men den kärleken ter sig obefintlig i jämförelse med allt hat och elände.
Inte ge upp. Inte förtäras av leken. Den allvarliga leken, där folk dör. Där djur dör. Där jorden sakta förstörs.

Han följer sig själv med blicken och kan se att han gråter. Han följer sig själv med blicken och ser sig själv försvinna in bland skuggorna och bort i glömskan. Det är så det slutar om man ger upp. Det är så det slutar om man låter sig luras.

åhjagbråttomblirstressadavbruten

Dörren öppnades med ett ryck och jag lade genast märke till de slitna skorna. Det yttrades något om avseendet med besöket, ett barskt "vi har kommit för att pressa dig mot golvet" som sakta doldes av mitt ökande skratt.
"Ni vet väl haha att skorna hahahaha säger mycket om ens personlighet" skrattade jag samtidigt som de pressade mitt huvud allt hårdare mot det kalla källargolvet. Närmare golvet än så här hade jag aldrig varit, och allt snurrade och skrattet tappade sakta kroppen på luft och deras starka händer mot min lilla hals gjorde det omöjligt för luften att ta sig in igen.

Jag besöker mig själv för länge sen och jag springer på en daggig äng och plötslig slås en volt ner i bassängen som skvätter över duken där vi precis plockat fram vår picknick, picknick, upprepar du och petar ett finger på mig petar det retsamt och jag gråter för att jag är alldeles ensam. Alldeles ensam. Det är mörkt och jag ropar men det kommer inget ljud. Jag söker genom hela kroppen och hittar till slut en volymratt som jag vrider till max och skriker ditt namn och då kommer du springande, du skyndar dig till mig. Vi kramas och jag vet att nu är jag minsann lycklig.

Nu gör han mat och jag känner det i mig

Mörka stämmor inombords. Sjunger främmande ord, skalar av dom. Syftar kanske på mina egna.
Kanske är det jag som nynnar?

Jag samlar på mig minnen, putsar det yttre och säljer sedan bilden av mig själv billigt. Förhoppningsvis för att få det ur vägen, för att kunna koncentrera på det egentliga. Det som känns utan att man rör det.
Som ligger kvar när man är färdig.
Som hänger upp tavlorna man målar, trots att man kanske inte vill men för att dom är fina.

De mörka stämmorna blir ljusa. Bas blir falsett och visst är det jag som nynnar. Sjunger. Skriker. Ja, allt det där som förklarar när det är alldeles dags att få det förklarat.


Andra saker. Hoppas.

har inte resurser

Jag har varit här och jag har varit borta och jag menade det verkligen.

Att ursäkta ursäktandet

Vi kallar den värkligheten, för att den gör så ont.

Det säger Anton.

Det säger Anton.

Våga vilja vara kvar

Små. Så små att jag inte kan förstå, inte kan greppa.
Partiklar.
Atomer.
Och det där andra. Det där som gör dig unik. Det där som skiljer dina partiklar från alla andra partiklar.
Det där som du får mig känna som ingen annan får mig känna.

Så otroligt små. Kärlek på kvarknivå, nåt slags vänskapsatom.
Men dom verkar veta vad dom gör, dom verkar hålla ihop. För du känns så fast och du skrattar så verkligt. Trots att det kanske bara är inbillning.
Oavsett så känner jag det, inbillat eller ej.

Jag vet inte ens vad det är du skickar ut, men jag märker tydligt att du skickar det till mig. Jag vill, trots att jag inte vet vad det är, skicka det tillbaka. Till dig, till alla.
För att man behöver inte förstå för att känna och må. Det går ändå.

Ja. Det går ändå.

Bitterhet behöver barnen

Ställa sig upp. Hantera det. Allt det där med sig själv, tack vare alla andra.
Att föra ett system utöver det universella och hävda att det är lag. Bevis på idioti, avsaknad av empati.
Så är jag plötsligt där igen, ensam och skyddad av mörkret. Det är lätt att tappa hoppet. För hur ska vi någonsin få igång den här revolutionen? Och är det något historien visar så spelar det antagligen ingen roll vad vi förändrar och kompromissar fram, det kommer förr eller senare gå åt helvete. För det kommer förr eller senare komma människor som vill ha mer. Mer än andra. Främst i påhittad valuta. Så att man kan styra, och lura.

Människor har blivit för anpassningsbara. Hela världen är ett exempel. Det finns religion, politik, det finns crust, det finns bugg, det finns framtandsglugg. Det finns helt enkelt mänskor som visar sin individualism genom att samlas i grupp och dela åsikter och kläder. Överallt. Det är så vi gör.
Självklart ska vi få göra vad vi vill, så länge det inte skadar någon annan. Men dom har lagar, så att vi ska kunna bli straffade när vi strider mot deras vilja, samtidigt som dom stjäl våra möjligheter till självständigt handlande. Det är rättvisa. Rättvisa i något jag inte längre vill vara en del av.

det blir inget kaffe blir det inte

Idag är dagen då jag lever just nu. Vad ska då det betyda? Det betyder att du kan rädda mig. Du kan rädda mig om du bara vill, för jag tror att jag vill.
Jag vet inte om jag kan rädda mig själv. Jag behöver nog hjälp.
Ja, det är klart att jag behöver hjälp.
Annars fastnar jag ju bara i mig själv. Bland snor, slem och orena tankar.

Fast vi kan leka ett tag till om du vill. Låtsas att vi hittat vår plats i systemet. Trots att vi båda vet, att det inte finns någon plats i systemet. Det finns bara saker man väljer att tro på, saker man tycker ska vara verklighet.

Och jag lägger mig ner och lyssnar. Låter mig hypnotiseras, övertygas, sugas ut i de andra dimensionerna. Trots att jag vet att jag kanske aldrig kan komma tillbaka igen. Att jag antagligen inte kommer vilja komma tillbaka igen. För det jag fick lära mig var verkligheten visade sig bestå av girighet, mord och destruktion.
Men istället för att fly kan man försöka ändra, och då måste man komma med alternativ. För folk vill inte, kan inte leva i ovisshet. Kan inte, vill inte leva för stunden.
Då måste det planeras. Även frihet.

Nu blev jag ledsen och lite sur.

Kände för att skriva något fånigt

Ut med armarna för att vifta, för att flaxa som fåglarna gör. Trots att man vet att man aldrig kommer kunna flyga. Man lär sig att det gör ingenting, man kan vifta och flaxa utan att flyga, och vara glad ändå.
Så står man där, viftandes. Folk lägger märke och man trivs. Någon informerar om hur dum i huvudet man är och skrattsalva efter skrattsalva kulsprutas in i öronen och man undrar varför det heter skrattsalva. Tänk vad vacker världen hade blivit om det uppfanns. En skrattsalva. Man skulle kunna låtsas att den hjälpte mot allt.
Sen går man hem. Man.
Man man.
Mannen.

Vem ska torka upp det här?
Leken har börjat. Jag fnissar och gömmer mig bakom soffan men du ser, du ser mig. Du tjatar och skriker igen om hur gammal jag är och hur sjukt och idiotiskt det är för vuxna mänskor att kissa på golvet, men jag vet att det är du som kommer torka upp det. Det är alltid du som torkar upp det. Det är alltid du som blir arg. Det har blivit en del av leken. Jag kissar, du torkar och vi tycker båda det är jättekul trots att du försöker leka arg och allvarlig. Men ibland, ibland ser jag nog att du ler lite när du hittar en ny pöl av färskt urin, som att du gillar leken och uppskattar mitt engagemang. Du har förstått att också det är en del av leken. Du fattar det. Du är vuxenbebis du också.

gigantiska småsaker

Att pilla i såret.
Att pilla i såret, och lära sig.
Kanske finna sig själv.

Dom sitter vi ett bord med den klassiskt röda duken

Han förklarar det försiktigt, melodiöst, så att hon ska lyssna och samtidigt förstå. Hon förstår, det ser han på hennes tårar. Hon vänder sig hastigt om men ångrar sig då tystnaden börjar svida. Att känslor försvinner eller ändrar riktning går det inte att rå för, där är man maktlös. Det är hur vi handlar baserat på känslorna vi kan styra över. Vissa väljer förnekelsen, andra den plågsamma ensamheten. Hon förstod ju allt det här, och hon förstod att dom en gång hade möts halvvägs, men att han med jämna mellanrum backat och slutsligen hamnat utom räckhåll.
Acceptera gör ont.
Nödvändigt ont.

Ska det fungera måste vi kompromissa, och det råkar olyckligtvis vara det människan är absolut sämst på. För att oftast är man bara villig att ge, så länge man själv har kvar och vet att man också får ta.

Han ville att hon skulle förstå, och hon förstår.
Hon vill att han ska gå, så han går.
Och för varje steg gör han nutiden till dåtid.

För varje steg lämnar han det dom alldeles nyss hade tillsammans.
Tar död på det som skulle vara för evigt.
För det kan aldrig bli detsamma.
Så det blir antagligen ensamhet.

poleilska. stavanger.

Något slags kollektiv. En kille med dreads. En man från italien. En jens. Snart kanske en tobbe.
Och den där som jag är.
Tillsammans.
I något slags kollektiv.

Jag skulle vilja hitta ett arbete, för att få pengar, pengar till att glida. Pengar till slida.
Och kanske odlar jag skägg. Eller återvänder till mustaschen. Nya karaktärer från stad till stad. Stavanger kan bli staden för killen med mustaschskägget. Kanske lite pottfrisyr. kanske lite lugg. kanske lite hockey.
jag straffar mig själv med hjälp av mitt yttre.

och precis när jag skulle gå och hämta en öl till kommer han med kratomet.

förberedd för falska fakta

Landskapen spelas upp för mig, i repris. Fast ett speciellt slags repris.
Ett repris som är för första gången. För aldrig förr har jag levt precis nu.
Trots att jag varit här, säkert hundra gånger.

Och jag tänker, att jag börjar förstå.
Jag förstår, att jag inte förstår.
Det är vägen att gå.
Att acceptera, att vi inte kan förstå.

Jag är på väg tillbaka till en plats där jag var någon annan.
Nu är jag någon annan, fast samma. Samma som innan.
Men ändå annorlunda, i en liknande dimma.

Och jag tänker, att jag börjar förstå,
att leva är att långsamt dö.
Och jag tänker, att vi då
borde göra något annat än det vi gör.
Fast det känns, som att det aldrig kommer att gå.
För vi vill inte ens försöka.
Vi hoppas på att det löser sig ändå.
Men det gör det inte.
Så hej då.

ena dagen wienerbröd, andra bara död

Vänd dig om, sa du.
Så jag vände mig om, och mycket riktigt stod du där och visade fittan.
Du var så vacker att jag blev rädd och jag försökte att inte tänka men jag tänkte ändå att "slå henne på fittan, slå henne på fittan för helvete" tills det blev alldeles blött i ögonen och jag minns att jag la mig på sängen och skrek "jag vill inte, jag vill inte slå dig på fittan" och du kramade mig och sa att det behövde jag inte och ta det bara lugnt ta det bara lugnt nu så ja, såååå ja och jag minns också att jag kände mig alldeles trygg och att du fortfarande visade fittan.

Jag bad om ursäkt för den jag var och du sa att man aldrig ska be om ursäkt för den man är för då finns det ingen anledning att vara, och jag sa att oftast ville jag inte vara och då sa du att fattar du inte att du bestämmer själv vem du är, hur du mår och vad du gör och jag minns att du fortfarande visade fittan.

Du lärde mig att sakna, du lärde mig att rikta mina tankar konstruktivt, du lärde mig att våga vara lycklig, att ta för mig, att låta någon komma nära och du lärde mig hur en fitta kan se ut och jag minns att du också lärde mig att känna känslorna man kallar kärlek. Allt genom att bara vara. Vara dig själv.

Plötsligt ville jag inte slå dig på fittan längre, utan bara röra den. Du sa att det fick jag och jag minns att den var alldeles varm och kändes trevlig och självklar.

Lukter vi delar med oss av

-Man måste ju sätta en viss prägel på det, fortsatte han och kurade ihop sig till en boll där jag stod. Jag fattade rakhyveln och tog med försiktiga stråk bort håret på hans karga kropp. Det är inte ofta, och därför sällan, man befinner sig i en sådan situation så jag passade på att slicka lite på honom. Med tungan utforskade jag långsamt hur ryggkotorna sköt upp likt en lång bergskedja över rygglandskapet. Han smakade ärlighet och kroppsvätskor.
- Jag förstår, du vill känna hur jag smakar. Jag har varit där själv. Det smakar ärlighet, inte sant?

Jag fnissade, nickade och log, insåg att jag kanske riktade min koncentration i fel riktning. Han såg väldigt lugn ut för att vara på väg att dö.

- Nu är det inte långt kvar, och det känns som att kroppen börjar förstå det. Skriv på mig nu. Skriv att "Här hänger Friheten, rakad, naken och död".

Jag fattade pennan samtidigt som leendet och fnisset byttes ut mot tårar och sorg. Jag saknade honom redan innan han försvunnit. Jag tänkte att där ligger en rättvis man i en orättvis förlust, och skrev med passion orden han bett om. "Frihet", det var för stunden plågsamt passande för hur han levt sitt liv. Passionerade infall, spontana incidenter och fascinerande ögonblick hade format honom till den jag helst aldrig skulle vilja, men nu dessvärre oundvikligen var tvingad till att ta farväl av.
- Jag kommer sa...
- Lägg av med det där, för helvete! avbröt han mig mycket svagare än vanligt. Det var tydligt att medlet hade börjat verka.

När jag var färdig med att dekorera honom med hans egna ord var han så svag att han inte längre kunde prata. Jag spikade som överenskommet fast honom på träkorset och reste det av samma anledning upp. Nu var han snart inte längre levande, i alla fall inte fysiskt. Det såg man tydligt nu, där han hängde i all sin döda prakt. Sakta drog solen upp ridån och jag minns att tänkte att det klokaste alternativet borde vara att snabbt försvinna därifrån.

jag tänkte: vad nu?

Det vita köttet förföljer mig. Stannar alltid utanför, viskar mitt namn.
"frestelse" viskar det. jag heter det inte, och det är mitt namn.
sen dör vi båda två, lite men för alltid.

jag håller (på, i och av)

Och det går en våg av viskningar genom bussen. "titta, han har tagit fram snoppen". bla bla bla. alltid samma jävla tjat. ja! jag har dragit fram ballen för att lufta lite, och såvida ingen är intresserad av att utforska den närmare så ska det ges blanka fan i det. det är min penis, organet som gör mig till man. självklart måste det vara tillåtet med kuk, offentlig som privat. kuken behövs för att skapa liv. kuken är den magiska muskeln, fittan är drivkraften. och ändå blir det ett jävla liv när man slänger fram den för lite luftning. inte ens pungen kan man släppa ut utan att ögonbryn höjs och viskningarna börjar. det är väl ändå inte så farligt med lite kulförsörjande skinn? mera pung, för helvete! det är naken jag vill vara när jag träffar människor, och det är nakna människor jag vill träffa. säkert perverst, men också fullkomligt naturligt.

vi måste lära oss att vara nakna, som då vi föddes. fast kanske utan allt slem och avföring, men det är givetvis upp till var och en att bestämma.
jag tycker det är dags att göra praktik av uttrycket "nakenchock". visa lite tutte. släng fram en liten pung. kanske lite blottad stjärt efter bion?
bra. då är det bestämt.
nakna på tre!
eeeeeeeeeett...

en, två,plötslig trebarnspappa

Vi sätter oss i bilen och han åker iväg med mig. Han kör så fort att det pirrar i magen och jag slår på tutan och skrattar som det missförstådda och sjuka barn jag en gång var och på många sätt fortfarande är. Jag bad aldrig om att bli förstådd. Jag ber inte om det nu heller, jag bara hoppas på att nån dag bli det. Det räcker. Så borde alla känna och jag slår på tutan några gånger till för att skrattet ska få fortsätta flöda ur mig. Det är svårt att skratta när man tittar sig omkring och är missförstådd bara för att man inte är en del av den verklighet andra har bestämt att tro på. Bestämt oftast genom manipulation, indoktrinering och nån form av masspsykos.

Med en stor sladd stannar bilen precis där lögnerna slutar och kärleken tar vid. Jag springer ut och kastar mig i vattnet och dyker ner och känner mig tyngdlös och fri. Alla riktningar är tillåtna, men man kan inte andas. Inte utan hjälpmedel. Men jag behöver inte andas. Jag kan lika gärna stanna här tills minuterna blir till en evighet. Ett sista rus, in i det okända. Ännu en gång men antagligen för sista gången, så jag vill att det ska ske i en aura av glädje.
Jag simmar djupare ner och låter vattnet ta del av min kärlek. Det smeker mig utanpå och inuti och vi är ett.
Nu är jag nära. Kroppen börjar skaka och det blir svart, men jag kan ana att det snart blir väldigt färgglatt och säkert någon sorts explosion. Alla kommer att märka det. Alla kommer att simma i det här vattnet.

skitsnack

Jag viftar hektiskt med armarna. Jag vänder mig om. Inser snabbt att det är lönlöst, giftet fyller mig ändå.
Kroppen andas automatiskt, trots att jag inte vill.

Plötsligt har jag blivit ensam också. Trånar efter närhet. Vill bara nudda lite hud. lite naken, vänlig hud. Har börjat uppskatta när främlingar sätter sig bredvid på bussen. En ursäkt för kontakt. En möjlighet till ytlig vänskap.
Och tjejerna. Dom jag hoppas ska sätta sig vid mig, men som aldrig gör det. Och besvikelsen, den som uppstår varje gång dom går förbi. Fast det är klart, skulle dom sätta sig bredvid skulle jag bara trycka mig mot fönstret och tänka på att inte andas för högt.
Jag tar ut min hämnd när jag kommit hem. I huvudet får jag göra vad jag vill. Och där går inga tjejer förbi mig. I huvudet stannar dom kvar när dom ser mig och gör så att jag slipper ta på mig själv. Dom gör det åt mig.

Det är därför jag gillar att sova. I drömmarna är allt så levande. I drömmarna behöver jag inte hoppas och låtsas. Jag tror det kallas drömmar för att man får vad man vill ha.

fläska på

För att nu är det varmt! Då går det att njuta, lite lite mer. Och det vill jag nästan alltid ha, lite lite mer. Det har tagit mig hit och kanske inte längre. Jag får testa vidare, lite lite mer.

Sen till sörpat.
Träffa Cattis också. det blir hejdundrans. prata nonsens. nojsa.
Efter det fyller mamma år. det blir hejdundrans. skänka nonsens. nojsa.

Nä det här orks int. nu är det ut i sol som gäller. för dom vill det. dom säger det till mig.

frisyrterrorist

En hand på axeln. Viska "öppna dörrarna till din kropps inomhus, släpp in mig" bemött av sparkarna och slagen. Dom verkar inte prata om den, ångesten. Så ser dom ut. Dom tvingar den säkert tillbaka, håller den kvar där inne, inombords, i kroppens inomhus. Jag vill ta ut den ett tag, krama den och pilla i dess lurv. Men jag kan inte, för jag ligger medvetslös på marken.

kalaset

Man måste vara ärlig, säger han och det gör ont och kommer lite blod.

Sleuta

Vi kan kyssas och vi kan kramas. Gunga och vrida på huvudet. Vi kan göra det, utan att gå under. Utan att gå sönder. Vi kan göra det för att vi vill, utan att gå sönder.
Där står du. jag ser det. det lyser runt omkring dig och din kropp lämnar en vacker siluett. En siluett värd att spara. En siluett jag vill vara nära.
Du är, min älskade, min siluett.
Jag viker mig snart. Det gör jag nästan alltid. Viker mig snart, för att du är för mycket för mig, för kraftig. Du är en siluett och ändå för kraftig.

Ryter du?! röt jag

Det regnar ute och inne i huvudet gör det ont. Jag vill ha snus och inne i huvudet gör det ont. Jag känner det. Och snus, det är tobak i små påsar. Påsar som försiktigt, eller vårdslöst, placeras, eller pressas, in under läppen, eller tungan. Det finns också att köpa, alltid köpa, snus i lös form, fritt från påsarna. Men den snusformen är ganska snubbig och används nästan enbart av människor som inte tycker intim hygien är sådär jätteviktigt.

Jag finner mig själv sittandes vid speldosan, den som mormor fick av sin mormor när mormor var jättemycket yngre än mormor är nu. Jag sitter och lyssnar, jag sitter samtidigt och tittar, för speldosan erbjuder stimulans för både syn och hörsel. Det är en såndär klassisk speldosa, en sån man kan se i vissa filmer där den betyder sådär mycket för folk för att dom har fått den av till exempel sin mormor som i sin tur har fått den av till exempel sin mormor för länge sedan, och som har en ballerina som snurrar runt, runt till plinget från dosan och jag har valt att kalla henne "Fröken Snurra".
Fröken Snurra bär på en hemlighet, det vet vi allihopa. Men vad den handlar om vet bara Fröken Snurra, och antagligen också Herr Cirkulera, som hemligheten handlar om. Dom träffades en gång, för länge sedan, dansandes, skrattandes, en kväll i plast och kärlek. Herr Cirkulera tycker, som namnet hintar, också om att snurra runt, runt. Det kändes därför som en perfekt matchning för de båda, snurrandes runt runt, tillsammans i sina plastföremålsdanser ,skrattandes sina plastföremålsskratt.
Men det är en hemlighet, och det var länge sedan. Samtidigt blir minnet mer och mer otydligt för varje snurr runt i speldosan. Men hon kan inte anant än att undra vad Herr Cirkulera gör nu. Kanske är han våldsbrottsling. Kanske har har gått och lagt sig i tid varje dag sen den där kvällen för länge sedan, och vaknat utvilad och frisk som följd. Eller så gör han ingenting alls, eftersom han består av plast. Tankarna är många, där hon snurrar runt runt i sin eviga vardag i speldosan. Och snus.

Stora, väldigt stora, påsar.

Ibland, när jag tvättar mig, tänker jag på dig. Tänker att jag vill tvätta dig också.
Inte bara för att du är smutsig, utan också för att jag vill att du ska vara ren.
Vi får båda plats i min dusch, och du har säkert en egen dusch som vi också får plats i. Där kan vi stå tillsammans, skrubba och skölja varandra rena. När vi är klarar tar vi på oss badrockar och virar in håret i badlakan och skrattar åt hur härligt vi har det och hur rena vi är.
Sen skyndar vi oss ut till soffan och filmerna. Vi har redan förberett med chips och godis, lite vin och tända ljus. Vi kallar det "myskväll" och jag vill ta på dig.
Du vill se något kärleksfullt och långsamt, jag vill se skräckfilm så att du blir rädd och håller mig nära, nära. Vi kompromissar och tänder en eld. Vi behöver ingen film när det finns vin och vi redan har sett varandra nakna.
Vi skrattar mycket tillsammans, det gör vi. Ett leende i varje mening,minst. Vi dricker vin och pratar om oss själva, om varandra, om att tvätta sig tillsammans.
Men vi tvättar oss inte tillsammans. Vi tvättar oss inte ens i närheten av varandra. Jag vill tvätta mig med dig, jag vill tvätta dig, men jag tvättar mig själv, jag tvättar mig ensam.
Det positiva är väl kanske att jag blir ren på utsidan. Ensam, fast ren.

Istället för nåt annat

Till höger står jag, ler och lutar mig, lutar mig lite bakåt. Det är något som fastnar på bild. "Där är jag" säger jag och sätter strategiskt fingret på den plats på bilden som stämmer överens med det jag just sagt. "Ja, och där är jag" säger Thomas och gör samma sak med fingret som jag gjorde, med den väsentliga skillnaden att det istället för mitt finger är hans finger som istället för på mig pekar på honom.
Jag spottar honom i ansiktet. Förnuftet och lugnet tvingas lämna plats för ren och påtaglig ilska. Han ser oförstående ut. "Där är jag, där är jag" skriker jag upprepade gånger samtidigt som jag slår kameran, på vilken bilden befinner sig, hårt mot hans gråtande ansikte. Allting sker så plötsligt och intensivt, helt utan förvarning. Jag tror vi båda blir lite chockade.
När Thomas återfår medvetandet sitter jag och torkar blodet från kameran.
"Där är jag" säger jag och håller upp bilden som startade all denna tumult. "Men där är också du." lägger jag till. "Där är vi, Thomas. Tillsammans."
När tystnaden lagt sig börjar vi försiktigt fnissa, ett fniss som eskalerar i ett högt och ljuvligt skratt. Vi skrattar länge, där på den sommarbeklädda ängen. Thomas varvar det med att gråta lite också, och plötsligt ligger vi på varandra och pussas. Jag pressar min kropp mot hans kropp och jag vet inte varför, men jag börjar skrika "din jäääävel, din förbannade jääääävel" när jag försöker slita av honom kläderna och Thomas knuffar bort mig och han springer så fort, han springer så fort att jag aldrig kommer hinna ifatt honom. Allt jag har kvar är bilden och lite av hans blod på den spruckna displayen.
"Där var vi, Thomas" mumlar jag tyst för mig själv.