Efter ett litet litet tag

Sträcker in handen och skrattar. Och skrattar, upprepar jag ljudligt och orden ekar i det tomma rummet. Drar ut handen tillsammans med brevet.
Det var hennes brev, fast det är nu mitt. Hon gav det till mig. Hon skrev det med avsikt att ge det till mig.
Hon beskrev finurligt sin kärlek.
"Du ska akta dig för ensamheten, Johannes. Se till att sova mycket också, du ser så trött och sliten ut. Vi är oroliga."
Det var länge sen hon skrev det. Det var länge sen jag hette Johannes. Jag har med tiden blivit något mer, något annat än bara ett namn.
Jag har blivit absorberad av evigheten, blivit ett med den.
Och skrattar, säger jag återigen nu högre än någonsin. Jag skriker det.
Jag skriker och skrattar. Jag skrattar, och jag skriker att jag skrattar.

" Din mamma säger att du har börjat klä dig i uniform och vill att man ska kalla dig 'fina flickan'. Snälla Johannes, det finns hjälp att få! Men du måste själv ta steget."

Det är tyst nu.
Jag skrattar inte längre. Jag ligger på rygg. Mage.
Golvet är hårt och blött och jag tror det blöta är avföring för det är varmt och det luktar illa också.
Men det kanske bara är tystnad.
Ensamhet.