bra skit

I lägenheten. I en stad som inte längre är främmande. Hoppas på kurs och mera jobb och jag får vara med henne och jag älskar och blir älskad.

Efter ett litet litet tag

Sträcker in handen och skrattar. Och skrattar, upprepar jag ljudligt och orden ekar i det tomma rummet. Drar ut handen tillsammans med brevet.
Det var hennes brev, fast det är nu mitt. Hon gav det till mig. Hon skrev det med avsikt att ge det till mig.
Hon beskrev finurligt sin kärlek.
"Du ska akta dig för ensamheten, Johannes. Se till att sova mycket också, du ser så trött och sliten ut. Vi är oroliga."
Det var länge sen hon skrev det. Det var länge sen jag hette Johannes. Jag har med tiden blivit något mer, något annat än bara ett namn.
Jag har blivit absorberad av evigheten, blivit ett med den.
Och skrattar, säger jag återigen nu högre än någonsin. Jag skriker det.
Jag skriker och skrattar. Jag skrattar, och jag skriker att jag skrattar.

" Din mamma säger att du har börjat klä dig i uniform och vill att man ska kalla dig 'fina flickan'. Snälla Johannes, det finns hjälp att få! Men du måste själv ta steget."

Det är tyst nu.
Jag skrattar inte längre. Jag ligger på rygg. Mage.
Golvet är hårt och blött och jag tror det blöta är avföring för det är varmt och det luktar illa också.
Men det kanske bara är tystnad.
Ensamhet.

Jag hatar Per Gessle

Jag hatar honom verkligen. En av anledningarna är som följer:

"Åååh, varje gång jag når
lägger jag handen på ditt lår
så du känner att jag är här
jag är där vart du än är
som ljus åt alla håll
som en spegelboll

Nu kan få mig som du vill
Och ta mig dit du vill
Vi borde sakta ner
men natten ber om mer
och vem vill ha kontroll
Under en spegelboll

Ååh, om din kärleks stora pris
är att dess feber gör mig vis
ber jag en servitris
att komma med mer ris
för vem vill ha kontroll
under en spegelboll

Under en spegelboll
Spegelboll, spegelboll spegelboll
Under en spegelboll
Under en spegelboll"

Äckla

Det gapande vulvhålet konstaterar sin existens i ansiktet på mig, med avskyvärd intimitet.
Jag inser att det är fantastiskt. Jag inser att jag älskar vulvhålet.
En gång kom jag ut ur ett vulhål, och nu vill jag alltså tillbaka.
Tillbaka till vulvhålet.
In in in in in in.

små ord som kanske betyder något

lägger mig ner
drar mörkret över huvudet
låter det omfamna mig
göra mig tryggt anonym

här vågar jag ställa frågor
och ge svar
som i ljuset bländar
och bränner bort min fasad

för så fort mörkerskynket åker av
står jag naken och sårbar
i en omgivning som sår tvivel
och ställer krav

men jag vet att det finns människor som känner som jag
som i deras mörker försöker finna styrkan att vara kvar
vi behöver bara hitta varandra
våga tända lampan
och tillsammans klara nästa dag

sluta sluta sluta sluta

Det kommer att smaka blod, fräser han. Och mycket riktigt fylls min mun med smak av blod. Konstigt att hur olika vi alla ändå verkar så smakar vårt blod alltid likadant. Det är möjligt att det finns undantag, men de bekräftar då enbart regeln.

Efteråt fylls jag av skam. "Är du säker på att hon ville dö?" frågar jag utan att egentligen våga höra svaret, och det kommer inget svar. Det kommer istället kärlekskramar och vi älskar utan skydd ovanför resterna av liket.

Dans till begravningsmusik

"Nej! För att världen har gått sönder. Vi är apor som blivit cancer." säger han och rynkar pannan som för att understryka att det borde vara självklart för alla.
"Man får betala för att existera. Allting går i cykler. Det onda i människor göds av egoism, ignorans och rädsla, och kommer alltid finnas kvar. Det är ingen idé" fortsätter han och tar tag i min jacka och stirrar maniskt rakt in i mina ögon.
Förvåningen gör mig stum och jag försöker förgäves få fram ord som skulle leda till förklaring, men får bara ur mig "men... men jag... om... varför... " innan han högröstat avbryter mitt tafatta försök med " Jorden har blivit en fabrik, industrier i konkurrens om profit, en lek med naturresurser och människoliv. Företag och polis, är en del av samma industri, som ställer krav, stiftar lagar som aktivt tar ifrån dig din fritid och ditt självständiga liv, och upprätthåller ordningen så den ger dem profit. En människa är för dem en del i deras maskineri, ett kugghjul, en utbytbar pusselbit."
Vid det här laget har han dragit jackan uppåt så högt att jag tvingas stå på tå, och han stirrar fortfarande med samma maniska blick, rakt in i mina ögon. Jag är som hypnotiserad och numera helt oförmögen att yttra några ord alls. När han efter en uppskattad oändlighet med början och slut upptäcker detta, och när det samtidiga sökandet efter rörelserna i mina pupiller som skulle bekräfta förståelse inte gav önskat resultat, släpper han jackan och då också ner mig från mina tår. Han går bort till fönstret och blickar ut över rusningstrafiken. Där står han några minuter, suckar och mumlar saker som "så lättmanipulerade, så godtrogna, så stolta... små intelligenta behållare som fyllts med rädsla och korruption" för att sedan plötsligt vända sig om och återigen stirra på mig med samma maniska blick som fått mig paralyserad och stum hela den här tiden. Jag kan inget annat göra än att stirra in i hans ögon likt ett rådjur i framljusen på en bil som kommer mot det i full hastighet, och antagligen med samma förundran och rädsla. Han tar ett djupt andetag, låter lungorna fyllas till bristningsgränsen, håller kvar luften så länge att hans ansikte blir rödare än vad hans inlevelse nyss gjort det, och börjar långsamt andas ut. Han har ögonlocken stängda under hela utandningen och när dom öppnas möts jag av en total motsats till de stirrande, maniska rovdjursögon han riktade in i mina ögon bara sekunder innan. De här ögonen är totalt olika, trots att det fortfarande är samma. De här ögonen är fyllda med något som ser ut som lugn och acceptans, om det nu finns någon egentlig skillnad mellan de båda. Hans sätt att titta på mig gör mig avslappnad och jag känner att jag återigen är kapabel att artikulera mig, men innan jag hinner pröva min tes börjar han prata. "Jo, det löser sig faktiskt alltid i slutändan, för hur jävligt allting runt omkring dig är utan att du lyckas ändra på det så kommer döden alltid och befriar dig. Har du tålamod så väntar du, sprider positiv energi, kämpar. Annars kan du alltid bara ta livet av dig. Låt det bli en läxa." säger han leende och drar med en hastig rörelse upp en pistol ur innerfickan och skjuter sig själv i huvudet så att innehållet dekorerar väggen vid vilken han strax därefter ligger i livlös befrielse. Jag vänder mig om och lämnar hans lägenhet. Jag är nu om möjligt ännu mer chockad och när jag gått ner för trappan och öppnat dörren till min lägenhet möts jag av att hon står i hallen och säger "Vilket oväsen det var. Hade han något salt?"

snutt snutt och kläm kläm

Kall och stor. Säkert blöt också. inombords.
Saker man tänker, som inte existerar, är också energi.
Energi som jag riktar mot dig.
För du existerar.
Fast inte hos mig.

Fläckar som flaxar

"HAHA! Jag bara skojade! Det är crack!" skrek han med synbar förtjusning när jag blåste ut ångorna, och jag skrattade direkt åt att jag inte hade ifrågasatt att jag aldrig hade hört talas om rökbara bergskristaller som kurerar.

det som inte händer kan man låtsas fram

Vi är främlingar för varandra. Alldeles nya och spännande. I min fantasi är hon estetisk och känslig, djup och insiktsfull.
Och jag skulle kunna vara vem som helst i hennes fantasi, om vi bara höll käften tillsammans.
Jag vill gå fram och föreslå att vi blir ihop och aldrig pratar, bara projicerar och fantiserar tills allting är löst och vi är lyckliga.
Jag försöker säga det till henne, utan ord. Jag stirrar henne med manisk koncentration i ögonen samtidigt som tankarna skriker "låt oss låtsas tillsammans, jag kan vara vem du vill" och hon svarar med nervös nyfikenhet.
"Ursäkta?" säger hon, och jag skakar på huvudet och koncentrerar blicken så hårt jag kan samtidigt som jag ökar rösten i huvudet.
"Har du problem eller? Kom vi går härifrån." kommer ut ur hennes mun samtidigt som hon greppar tag i någon som jag låtsas vara hennes älskarinna och avlägsnar sig från platsen.
Jag ger upp och lägger mig ner på plats. Jag blundar och låtsas att hon har lämnat mig för alltid, efter år av ett kärleksfullt förhållande.

Man dricker alkohol och blir full

Han vill föda ett föl. Ut. Ut ur honom. Ett föl. Kanske en kalv. Vad som helst egentligen. Ost?
En ost? Nej, ett föl. Eller en början på en häst. Ut ur honom.

Men det går inte och det blir fel. Han äter henne. Tuggar hennes kött. In i henne, tänderna. Djupare, djupare. Det kommer ben. Där köttet slutar början benen, eller tvärtom. Han äter. Han tuggar och sväljer. Vem tror du att du är? frågar han när hon sakta dör av hans giriga tuggor. Ät mig, skriker hon. Ät ät ät, skriker hon innan hon försvinner ner i hans äckliga mage.

Tills slut är allting meningslöst.

onödiga ord

Han pressar sig mot mig. Hans kropp är varm och blöt av svett. Får jag lov att gratulera, gratulera, viskar han skrattandes och jag är så fruktansvärt rädd. Vad kommer nu? Vad är nästa steg?

En annan dag promenerar jag omkring, utomhus. Plötsligt ser jag honom. Jag går fram och tar hans hand, men märker snabbt att det istället är han som har tagit min hand. Han tvingar ner mig på marken och gratulerar, gratulerar. Vi skrattar tillsammans och jag vill vara med honom, hos honom, där han bor. Men han säger att det inte går för att jag verkar sjuk i huvudet. Han gratulerar, gratulerar, och går sin väg.
Jag sitter kvar.
Jag undrar vad som kommer härnäst?
Vad är nästa steg?

Lars of attraction

Jag smygtittar när hon varsamt lägger sig på spikmattan. Smygtittandet har gett ny glöd åt ett annars slentrianmässigt och rutinbetingat förhållande. Genom smygtittandet förvandlas de barmknölar man till vardags slänger trötta blickar på plötsligt till fantastiskt ymniga bröst som glänser rikligt och spännande i sitt bedårande sken. Det som lockar mest är känslan av det förbjudna, det omedvetna, och att man givetvis föreställer sig att hon är alldeles skör och öm, försvarslös.

Jag blir girig, oförsiktig. Ger ifrån mig ett ljud som skvallrar om min närvaro. Jag märker att hon undrar vad jag gör i hennes hem. "Vad fan gör du i mitt hem?" uttrycker hon det. Resten är ordlöst vrål, hysteriskt. Lite väl överdrivet tycker jag. Vi har ju umgåtts såhär i flera år nu, jag har bara inte sagt det till henne än. Jag ville ju bara ta det försiktigt. Inte stressa in i något.

När hon gråtandes hotar med att ringa polisen förstår jag att det är dags för mig att gå. Jag ger henne nyckeln jag lät tillverka från reservnyckeln hon förvarar i nyckelskåpet. Jag förstår att det är slut. Jag gör ett försök att rädda vårat förhållande. Ber henne tänka på allt vi varit med om. "minns du den där gången du ramlade i duschen och vi skrattade och skrattade?" undrar jag leende, men det får henne bara att gråta ännu mer. Böjer mig fram i i desperation, tänker att jag kan få mig en liten farvälkyss. Hon skriker nu högre än någonsin. Jag har aldrig förstått mig på kvinnor.

Lite längre ner på gatan. Öppen persienn. Någon sminkar sig topless. Någon speciell. Jag ser potencial. Det här kan bli något.

arbetslös aristokrat, alkoholiserad, arg

På husvagnsparkeringen. En vinter. Vi hittade en död kille.
Han varken pratade eller rörde sig, han var bara alldeles död. Min kompis ville att vi skulle kissa på honom, men jag tyckte det verkade meningslöst eftersom han var död.
Själv ville jag bara stå där och se liket ruttna. Sakta försvinna. Bli absorberad av världen. Bli ett med allt. Fylla en sista funktion.
Men det tog för lång tid så vi kissade på honom.

Blivande ensamastronaut

Den morgonen satt jag och funderade på rymden, den obegripliga, den oändliga. Oändligt tedde sig i sömndrucket tillstånd som väldigt stort. Så stort att ju mer jag tänkte på det desto djupare ner i kaffet stirrade jag, och kom fram till att oändligt är större än vad kaffet är svart. Det gladde mig att jag inte hade några som helst belägg för den tanken, men jag bestämde mig för att inte kunna motbevisas. Det måste vara väldigt stort, tänkte jag, för det här kaffet var väldigt svart. Så svart att om man stoppade fingret i det så slutade man inte bara se fingret, utan det blev också väldigt varmt. Så varmt att det faktiskt tillfogade mig fysisk smärta. Det kan ha varit just den smärtan som gjorde att jag plötsligt fylldes med en överväldigande lust att skrika. Det kändes logiskt, och det hela skedde så fort att jag varken hann eller försökte tänka efter vad jag skulle skrika, jag bara skrek och dom ord som ville ut kom ut. Inga hämningar. Alla ord är möjliga. Resultatet blev det obevisliga "rymdjävlar i helvetet".
  Hon vaknade givetvis och undrade vad jag höll på med. Jag förstod inte riktigt frågan. Eller rättare sagt förstod jag frågan, jag förstod snarare inte varför frågan blev ställd. För mig var det i alla fall, och borde vara för andra, uppenbart att jag satt i morgonrock i köket och skrek ner i kaffekoppen och hade ont i fingret. Givetvis kan man inte se att någon har ont i fingret, om inte denne visar det med gester, vilket jag tyckte mitt viftande och sugande ackompanjerat med "aaaaaaooooch" gjorde.
 Under hela tiden vi varit tillsammans hade hon kallat mig speciell, och trots att det var samma ord då som i början kunde jag märka att det för henne inte längre hade samma betydelse.
 Hon hade också förändrats. Hon hade nån gång under våra 5 år tillsammans bytt både namn och skepnad. Jag minns att hon i början inte varit spiralformad och skiftade inte heller i regnbågens färger i takt till psykedeliska ljud som skapades i vågorna från energifältet hon utsöndrade genom sina tindrande ögon, så som hon nu utan tvivel gjorde.Vilket starkt kaffe, tänkte jag plötsligt. Jag hade tydligen glömt, eller aldrig vetat, att kaffe är starkt hallucinogent. I efterhand förstår jag att det krampartade skrattet bara förstärkte nervositeten hon kände, men jag fann det för stunden otroligt roande att jag plötsligt låg på golvet och att hon skakade mig och ställde frågor som "vad fan är det med dig", "är du ok" och "hör du vad jag säger".
  Jag vet inte om det var för att psykosen blev diagnostiserad, eller om det berodde på hur den yttrade sig, men hon började ta tydligt avstånd. Så tydligt att hon faktiskt sa det rakt ut. Eftersom jag för tillfället inte befann mig rakt ut, utan snett ner till vänster, hörde jag först inte vad hon sa. Men efter att hon upprepat det i min riktning kunde jag tydligt höra att hon sa "jag sa att jag tar tydligt avstånd". Jag bad om ursäkt men försäkrade henne om att jag också tyckte det var psykiskt påfrestande att vara förföljd av den intergalaktiska maffian. Hon fortsatte med att bli märkbart upprörd och käftade nånting om att jag hade blivit "galen" eller "tokig". Jag lyssnade inte riktigt för jag var i full färd med att mäta sekunderna det tar för takplåt att känna närvaron av fullkornsris med förbundna ögon.
 Sen försvann hon. Jag kan minnas fel, men jag är ganska säker på att hon vaporiserades till tonerna av en väldigt trevligt symfoni jag inte hört varken före eller efter det.
 I skrivande stund befinner jag mig i den 15e dimensionen av säkerhetsskäl, och anledningen är för att försäkra om att jag numera är frisk.

Stad är en plats som vi lägger i små påsar

 Att åka 13 mil till vänster. Kliva av och starta om.
   Ligga länge på morgonen och försvara dig mentalt. Ordlöst. Tyst. Så att ingen hör.
Resa dig och springa direkt ner i diket. Skratta och strunta i att alla ser dig. Alla ser dig, men det struntar du i.
 För det spelar ingen roll det spelar ingen roll. Vi blir lurade. Det är förjävligt. Vi tappar allt hopp och vi går sönder tillsammans. Allihopa går sönder med varandra.
 Så det spelar ingen roll. Du kan lika gärna skratta för att skratta känns bra.

vi säljer oss på flaska

 Du undrade vad jag gjorde 
jag svarade att jag slickar dina sår
 du förklarade att det var ett uttryck
men att jag hade hjärtat på det rätta stället
och jag undrade vart man annars hade hjärtat
 och du bad mig hålla käften
 och när jag gjorde det skrattade du fast jag kunde se att du var arg

 Vi låg med varandra och efteråt grät du
 som du gjorde allt oftare efter vi haft sex
 och ibland innan också
  men när jag frågade varför
 så sa du bara "det är ingenting"
 fast jag kunde se att det var sorg
 men jag sa det aldrig, för du blev så arg

sen en dag berättade du
 att det var nånting

skamhanda och handa andra

 Det är med mina händer som jag tar på dig, jag tänker behålla dom.
  Men självklart lånar jag ut dom. Oftast behöver du inte ens fråga.
 Ibland säger du till och med nej. Nej, som i att du inte vill att mina händer ska ta på dig.
 Så då tar jag på mig själv. På min kropp är mina händer alltid välkomna. Välkända fingrar med bestämda rörelser. Vana händer med bastanta ryck. Ibland är det tråkigt och oengagerat, men det fyller alltid en funktion. Gråten efteråt är kanske för att skölja bort skammen. Och för att jag vet vad jag har att jämföra med.


Men så är du plötsligt mottaglig igen, och jag kan istället låta fingerspetsarna nyfiket vandra i ett landskap som inte är deras egna, med händer som är mina, som jag tänker behålla.

världkommen

Vi tar buss nummer nio. Det är bussen som tar längst tid.
 Du är utklädd till nunna.
 Vi skrattar hejdlöst.

det här stället, den här platsen

 Hemma i söderköping. Det är mysigt. Känns bra.
 Man får passa på innan ångesten kommer, om ångesten kommer. Och ångesten kommer. Så man får passa på.
 Så nu passar jag på.
 Det är mysigt.
 Känns bra.

Handa rätt : handla mycket

Spår av blod.
   Här har hänt något spännande.
Inte mycket kan man lita på, men blod är ett utav undantagen. Så fort det lämnar kroppen blir det intressant.
  Blod inne i kroppen tar man självklart för givet. Gör man inte det är man dum i huvudet eller varit med om något riktigt hemskt men klarat sig. Det kan också vara så att man varit med om något riktigt hemskt och klarat sig, men är dum i huvudet så man tar blodet för givet i alla fall, trots alla timmar man fick ligga i transplantation och vänta på att kroppen skulle acceptera det nya hjärtat.

Det finns olika typer av blod (blodtyper). Dessa består av olika bokstäver och plus eller minus. Fast själva blodet består ju naturligtvis inte av bokstäver med plus eller minus, utan det är bara ett sätt för att kategorisera de olika typerna av blod (blodtyperna). En av dom kan tas emot och ges till alla, eller hur fan det va. Och en kan bara ta emot en. Fast nu skrev jag ju något motsägelsefullt. Skitsamma. Det är nåt åt det hållet i alla fall. Vad jag är helt säker på är att man inte kan ge eller ta emot blod sådär hur som helst. Det finns en teori om varför det finns olika typer av blod (här skulle jag kunna skriva blodtyper igen, och nu gjorde jag det och lite till) och den har med inavel att göra.
 Nej. Nu ljög jag. Jag skulle kunna fortsätta lögnen, men jag vill inte. Jag har kanske mognat. Jag har kanske slutat ljuga kompulsivt och genomskådligt.
 Blod är i alla fall som regel rött och man kan stoppa det i munnen och låta det bli en del av kroppen. Även om det inte är samma typ av blod (nej, nu orkar jag inte mer). Från munnen är det säkert. I munnen är allt blod välkommet, trots att det ibland är smittat med aids.

 Nu har jag skrivit något osammanhängande. Något Speciellt. Det är bra. Jag är påverkad av samhället.

det går att limma

 Tryck in det i mig! Fyll mig med spännande ord, som fastnar. Jag ska låta det slå rot, så kan jag förändras. Från grunden. Om jag gör detsamma till dig, så kan vi låna av varandra och samtidigt förändras. Och springa ut och skrika på dom andra.
 Det kanske fastnar om vi gör det tillsammans.
 Skrika åt dom att "nu är det fan dags!". Hjälpa dom att minnas att dom faktiskt varit människor. Fria. Innan dom lärde sig.
 Lära dom att allting dom är, är nånting dom lärt sig. Påminna dom om att man får bestämma helt själv, vad som helst. Att det inte finns några fel, och inga rätt. Bara olika synsätt.
 Och får man välja helt själv, väljer man antagligen något snällt. Det är i alla fall vad man måste våga tro, annars blir det ännu värre. För vi formar varandra, varandras verkligheter.
  Och trots att världen just nu är olika grader av ett och samma helvete, finns det alltid något att göra åt det. Ändra riktningen. Våga tro på mänskligheten.
 Få dom som vill andra väl, att bestämma utvecklingen.
  Så kan vi leva i ett paradis.
   .. tills det börjar om igen....

ställ dig mot väggen så skjuter jag snart

 Jag ser. Jag känner. Jag vill inte, men det är nödvändigt. För bakom alla falska ytor ligger verkligheten och sakta självdör i sin egen avföring.
 Så jag stör mig, och hatar. Men det räcker inte. Det är inte nog. I en värld så korrupt och ond krävs fysiskt agerande. Det krävs mod och handlingskraft. Det är något jag försöker finna i mig själv och sen skvätta ner andra med.
 För vi behöver bara varandra. Det låter så simpelt men vi kan ändå inte förstå det. För vi nöjer oss inte. Vi lär oss att det inte är tillräckligt. Vi lär oss att man måste sträva efter rikedom. Men rika kan inte finnas utan att det finns fattiga, och där kommer den medmänskliga ambivalensen in. För varje krona du tjänar är på någon annans bekostnad. Så är det, oundvikligen. Annars skulle inte pengar existera. Vad skulle då vara poängen, om man inte kunde ha mer än andra? Och med den ruttna logiken fortsätter det. Överallt. Mer och mer, kontra mindre och mindre.
  Och här sitter jag och är en del av problemet.

jag vet inte vad jag ska skriva

 Här borta ligger jag, ropar hon från köket. Jag är din mamma. 
Du går dit, och mycket riktigt är det din mamma som ligger där, naken och insmord i leverpastej. Kanske också keso.

här sitter mannen som alltid står

Du slår mig med pistolkolven över tinningen och skriker åt mig att hålla käften. Det är en sån dag idag. Du skjuter några varningsskott och jag blir besviken på din feghet. Du vågar inte döda mig. Du är så jävla ynklig.

Jag gör det för pengarna

 Jag åker buss till jobbet. Jag har för tillfället ett jobb. Ett litet tag. Om några veckor kommer jag inte ha kvar det jobbet och det gör mig glad.
 För att komma dit, till jobbet, åker jag som jag skrev nyss buss. Jag skrev nyss buss. Igen. Alarmet som väcker mig på morgonen klockan 5 är ett alarm jag ställer själv, med det är alarmet jag hatar på morgonen klockan 5, inte mig själv. Mig själv börjar jag hata runt 8-9, när jag vaknat till och vet bättre, förstår mer.
 När jag vid 2-3 beger mig hemåt, är det efter en halv dag med hackande, plockande, diskande och byggande av mackande. Det hela känns meningslöst. Så meningslöst att det inte går att tänka på det, för det blir då genast för påtagligt vilken hora man är för systemet man egentligen inte vill vara en del av. Men av samma anledning tänker jag på det, och befinner mig därför så länge arbetet pågår i ett slags dvalliknande tillstånd. En arbetsapati. En själlös, mänsklig robot som hackar gurka och lägger den bredvid tomaten på den lilla brickan, där skinkan snart ska göra dem sällskap. Efter jobbet är jag lika apatisk, av den enkla anledningen att jag gick upp klockan 5 och är medveten om att jag ska utsättas för denna apati nästa dag. Så jag tänker därför att jag ska lägga mig tidigt ikväll, för att få sova ut. Det är något jag tänker varje kväll. Det är något jag gjort en kväll. Lite frihet måste man få ha, tänker jag och spenderar därför min fritid med att logga in och ut på facebook, spela final fantasy 7, kolla på history channel och dricka te.
 Fy fan.

randiga rutor med rutiga ränder

 
 Och vi springer fort för att känna vinden smeka oss i ansiktet. I ansiktet men också över hela kroppen, för vi är självklart nakna. Vi har inget mål och det gör det så mycket bättre. Då kan man springa vart man vill. Hur man vill. Man kan försöka galoppera. Eller springa som en dvärg.
 Vi kan sätta oss ner när vi vill. Vi kan ligga ner också. Vi bestämmer själva och vi bestämmer vad vi vill.
 Så vi bestämmer oss för att bada. Det kan vi också göra hur vi vill. Simma som en hund. Eller plaska som en dvärg.
 Vi är lyckliga och vi torkar i solen. Det är varmt och skönt.
 Jag kan inte minnas att jag någonsin känt såhär för någon. Det känns så självklart. Du sitter bredvid mig, och jag ligger bredvid dig. Du ler. Jag smeker dig med maskrosbladet så att det kittlar. Du skrattar till. Du är en dvärg. Jag föreslår att vi bygger en koja och sover här i natt. Du tycker att det är en bra idé. Det är det jag gillar med dig, du är öppen för förslag. Och du är dvärg. Du är en öppen dvärg.
 Snart är natten här och då ska vi sova i kojan vi nu bygger. Du är så liten. Du är verkligen en dvärg. Men med mig är du trygg. Med mig når du upp, för vi hjälper varandra. Vi är starka tillsammans. Tillsammans har vi långa armar.

jag har tappat svingen. svingen är tappad.

    
Jag läste i din dagbok att du tycker att jag är "överbeskyddande" och "svartsjuk". Jag blev bara så jävla sårad.

En kvart som varade en timme

Det finns ett ställe, en plats som bara han känner till, där han lägger murkla i ring. Varje dag, ibland flera gånger men oftast sent på natten, går han dit och lägger sin murkla i ring. Det har blivit terapi. Vad han skulle ta sig till om murkla en dag plötsligt försvann, slutade att existera, vill han inte ens tänka på. Men det gör han i alla fall och han har kommit fram till att han antagligen skulle bli tvingad att gå över till champinjon eller möjligtvis kantarell. Men för nuvarande finns ju murkla, så då är det murkla som läggs i ring.

 Den övriga tiden på dygnet är han mer eller mindre som alla andra,  i alla fall alla andra han känner till. Förutom, gissar han, att alla andra inte avslutar dagen med att lägga murkla i ring. Men det är deras förlust.
 Det händer att han försiktigt försöker berätta om vilken oerhört positiv effekt att lägga murkla i ring har haft för honom, i hopp om att andra skulle kunna använda denna (ännu?) icke vedertagna terapiform. Men varje gång har nervositet och rädslan för att det skulle uppfattas som sinnessjukt tagit över och han har på sin höjd tyst mumlat "murkla", vilket givetvis inte ger murkla i ring fenomenet någon som helst rättvisa, och samtidigt ironiskt nog får honom att framstå som just sinnessjuk.

 Nej, han håller nog sin murkla i ring för sig själv. Alla har sina egna sätt att handskas med livet. Och hans sätt är att lägga murkla, att lägga murkla i ring.

gammalt armband blir ny fotboja

Det är en sån dag då jag vill ringa dig bara för att få höra dig andas Det skulle räcka. Det skulle vara tryggt. Jag skulle i alla fall inte ha något att säga, för jag har blivit alldeles tom. Det finns inget kvar där inne. Det måste fyllas på om jag ska kunna fungera igen.
 Ibland försöker jag men jag inser, snabbare och plågsammare för varje gång, att det inte går längre.
   Jag måste byta ut mig själv. Födas på nytt. Förändras för att fortsätta finnas.

 Jag vet att förändringen kommer, för den kommer alltid. Vare sig man vill eller inte. Jag vet det, så jag accepterar tomheten. Försöker förstå den. Försöker känna efter hur den smakar.
 
 Det smakar surt. Sött. Tomhet. Mörker.
 Jag bara gissar. För jag vet inte. För tillfället vet jag ingenting.

Morgongymnastik på kvällen

 Jag gjorde en låt till dig, av ljud jag hittade på marken.
 Jag tror att den handlade om kärlek och kanske också om sorg.
   Det fanns ingen tydlig refräng och det symboliserade det luddiga i att finnas.
Det var också talande att den hela tiden stegrade, hypnotiserande, som när man medvetet dagdrömmer och helt enkelt bara låter det ske, för att det är också en del av livet.
 Men sen tog ljuden bara slut och jag tyckte tystnaden passade så mycket bättre. Så det var det du fick.  Tystnad. En låt i tystnad.
 Du sa inte ens tack. Du gav tystnad tillbaka, och jag tror att vi kanske är lyckliga.

jag tycker illa om mig själv

 Jag orkar varken skriva eller prata, så det passar med bröd i munnen.
 Så jag pressar det in där, brödet pressar jag in, i munnen. Brödet fyller munnen. Med bröd.
Och munnen omsluter brödet. Med mun.
Bröd i mun. Mun i bröd.
 Snart finns där, i munnen, så mycket bröd att det inte går att prata även om jag skulle vilja, så jag skrattar och jag skrattar och jag pressar in mera bröd och snart kanske jag slutar andas också.

Jag lyssnar men jag hör inte mitt namn

 Det rinner något ur mig.
 Med fingrarna utforskar jag det, för det till munnen där jag fastställer att det är blod.
Jag blir inte rädd.
 Jag blir lugn.
Jag blir inte rädd.

 Jag skriver mitt namn på en burk där jag låter blodet rinna ner. Snart är vi nästan likadana inombords, jag och burken. Ett tomrum som fyllts med blod.
 Jag vill att folk som ser burken ska förstå att det är jag. Jag vill att burken tar över min roll, min plats, så att jag kan luta mig tillbaka och sakta raderas ut.
 Det gör mig inte rädd längre.
 Det gör mig lugn.
 Det gör mig inte rädd.

 När jag köper mina frimärken ställer kassörskan frågor om hur jag mår. Jag blir svimfärdig förd till ett rum som ser misstänkt mycket ut som ett personalrum. Jag låter ögonlocken nudda varandra då jag plötsligt känner mig alldeles svag och trött. Jag vaknar till några gånger och ser suddiga människor i vita rockar som försöker fråga mig saker och som verkar ha ett engagerat förhållande till mitt välmående.
 Jag vet inte hur lång tid det går men jag vaknar plötsligt upp i en sjukhussäng och då står du där och du undrar vad fan jag håller på med.

Du får behålla mig

 Jag är fortfarande det lilla barnet som aldrig lämnade tryggheten som mörkret gav när tvånget att gömma sig tog över.
 Jag vill att du ska se det. Jag vill att du ska säga att jag får gömma mig hos dig. I dig. I ditt mörker.

 Jag är fortfarande det lilla barnet som gråter för att ensamheten är mitt eget fel. Som klättrar upp i träden högre än vad jag egentligen vågar och springer ut i skogen trots att det är svart och läskigt. För att jag är rädd. För att jag förtjänar det.
 Jag vill att du ska se det. Jag vill att du ska säga att det inte är mitt fel. Jag vill att du följer med mig upp i träden, ut i skogen, så att vi kan vara rädda tillsammans. I varandras famnar.

 Trots att det är omöjligt finns det en chans, för du är fortfarande det lilla barnet som inte vill sluta leka. Som inte vill stanna en enda sekund för att då kommer frågorna som gör dig rädd. Frågor som gör dig ensam även när du är tillsammans med andra. Frågor som håller dig vaken när du vill sova.
 Jag kan se det.
Vi är fortfarande barn och om du bara ser det kan jag följa med dig hem och du får behålla mig.

Förr hade man natur istället för cancer

 Du och alla dina vätskor, alla olika i lukt och smak. Dom sipprar, sprutar och rinner ur dig och gör dig till fontän.
Jag frågar vad fan det är för fel på dig och du svarar att det är fullkomligt naturligt. Naturligt har jag lärt mig är bra så jag låter det fortsätta. 
 Jag ber dig fylla en balja. I den kan jag ligga och bli en del av dig. Av dina naturliga vätskor. En del av den mänskliga fontänen, skojar vi. Det känns naturligt att ligga där. Suga upp dig. Smaka på ditt inre.
 Du ber mig att inte berätta det här för någon.
 Jag säger att det är naturligt.
Du säger att jag inte vet vad jag pratar om och du har självklart alldeles rätt.
 Så jag håller tyst där jag ligger, vilket skapar en spänning till det hela. Gör det hemligt.
 Jag ligger i den hemliga baljan av naturliga kroppsvätskor, och jag trivs som jag aldrig trivts förut.

måsten

 Du hade inte visat dig på flera dagar och när jag gick in i ditt rum så låg du där alldeles död och då förstod jag varför.

jag stryker ditt skjort

Om. Funderar, tänder ett ljus och håller käften. Ljuset öppnar ett hål i mörkret, där jag kliver in och sätter mig tillrätta. Att agera planlöst, ger mig luft istället för att kväva mig. Kväva mig som allt det andra. Allt det där andra.
Där sitter jag, i det upplysta mörkret. Det ständigt närvarande, det ärliga mörkret. Där små djur kan gömma sig och där kvinnor kan vila ut.

En ny dörr. Jag öppnar den sakta och där står du och visar upp dig. Du är vacker. Du är vaker och jag ropar "utan fingrar kan du inte nypa mig" och du blir rädd och börjar gråta. Jag jagar dig stillastående och det kommer gegga ur din mun. Jag rör det försiktigt, tar på det med nyfikna fingrar, som kan nypa. Jag börjar smeta geggan över dig, över mig, över oss båda och snart är hela vi täckta av ditt bittra munguld. Vi är tillsammans nu och du behöver inte gömma dig längre. Vi finns i varandra och din mungegga skyddar oss från allting hemskt, allting elakt. Det har blivit dags att släcka ljuset och vänja sig.

Tömmas på liv

Han följer sig själv med blicken. Med förakt. Med ilska. Det har gått så många år och ändå går det inte att trivas med sig själv. Hopplösheten har påverkat, nästan tagit över helt. Jorden är en hemsk plats med så plågsamma orättvisor att det inte känns rättfärdigat att må bra. Speciellt när man som honom bara sitter där och iakttar sig själv, följer sig själv med blicken.

Men jorden är också full av kärlek. Men den kärleken ter sig obefintlig i jämförelse med allt hat och elände.
Inte ge upp. Inte förtäras av leken. Den allvarliga leken, där folk dör. Där djur dör. Där jorden sakta förstörs.

Han följer sig själv med blicken och kan se att han gråter. Han följer sig själv med blicken och ser sig själv försvinna in bland skuggorna och bort i glömskan. Det är så det slutar om man ger upp. Det är så det slutar om man låter sig luras.

åhjagbråttomblirstressadavbruten

Dörren öppnades med ett ryck och jag lade genast märke till de slitna skorna. Det yttrades något om avseendet med besöket, ett barskt "vi har kommit för att pressa dig mot golvet" som sakta doldes av mitt ökande skratt.
"Ni vet väl haha att skorna hahahaha säger mycket om ens personlighet" skrattade jag samtidigt som de pressade mitt huvud allt hårdare mot det kalla källargolvet. Närmare golvet än så här hade jag aldrig varit, och allt snurrade och skrattet tappade sakta kroppen på luft och deras starka händer mot min lilla hals gjorde det omöjligt för luften att ta sig in igen.

Jag besöker mig själv för länge sen och jag springer på en daggig äng och plötslig slås en volt ner i bassängen som skvätter över duken där vi precis plockat fram vår picknick, picknick, upprepar du och petar ett finger på mig petar det retsamt och jag gråter för att jag är alldeles ensam. Alldeles ensam. Det är mörkt och jag ropar men det kommer inget ljud. Jag söker genom hela kroppen och hittar till slut en volymratt som jag vrider till max och skriker ditt namn och då kommer du springande, du skyndar dig till mig. Vi kramas och jag vet att nu är jag minsann lycklig.

Nu gör han mat och jag känner det i mig

Mörka stämmor inombords. Sjunger främmande ord, skalar av dom. Syftar kanske på mina egna.
Kanske är det jag som nynnar?

Jag samlar på mig minnen, putsar det yttre och säljer sedan bilden av mig själv billigt. Förhoppningsvis för att få det ur vägen, för att kunna koncentrera på det egentliga. Det som känns utan att man rör det.
Som ligger kvar när man är färdig.
Som hänger upp tavlorna man målar, trots att man kanske inte vill men för att dom är fina.

De mörka stämmorna blir ljusa. Bas blir falsett och visst är det jag som nynnar. Sjunger. Skriker. Ja, allt det där som förklarar när det är alldeles dags att få det förklarat.


Andra saker. Hoppas.

har inte resurser

Jag har varit här och jag har varit borta och jag menade det verkligen.

Att ursäkta ursäktandet

Vi kallar den värkligheten, för att den gör så ont.

Det säger Anton.

Det säger Anton.

Våga vilja vara kvar

Små. Så små att jag inte kan förstå, inte kan greppa.
Partiklar.
Atomer.
Och det där andra. Det där som gör dig unik. Det där som skiljer dina partiklar från alla andra partiklar.
Det där som du får mig känna som ingen annan får mig känna.

Så otroligt små. Kärlek på kvarknivå, nåt slags vänskapsatom.
Men dom verkar veta vad dom gör, dom verkar hålla ihop. För du känns så fast och du skrattar så verkligt. Trots att det kanske bara är inbillning.
Oavsett så känner jag det, inbillat eller ej.

Jag vet inte ens vad det är du skickar ut, men jag märker tydligt att du skickar det till mig. Jag vill, trots att jag inte vet vad det är, skicka det tillbaka. Till dig, till alla.
För att man behöver inte förstå för att känna och må. Det går ändå.

Ja. Det går ändå.

Bitterhet behöver barnen

Ställa sig upp. Hantera det. Allt det där med sig själv, tack vare alla andra.
Att föra ett system utöver det universella och hävda att det är lag. Bevis på idioti, avsaknad av empati.
Så är jag plötsligt där igen, ensam och skyddad av mörkret. Det är lätt att tappa hoppet. För hur ska vi någonsin få igång den här revolutionen? Och är det något historien visar så spelar det antagligen ingen roll vad vi förändrar och kompromissar fram, det kommer förr eller senare gå åt helvete. För det kommer förr eller senare komma människor som vill ha mer. Mer än andra. Främst i påhittad valuta. Så att man kan styra, och lura.

Människor har blivit för anpassningsbara. Hela världen är ett exempel. Det finns religion, politik, det finns crust, det finns bugg, det finns framtandsglugg. Det finns helt enkelt mänskor som visar sin individualism genom att samlas i grupp och dela åsikter och kläder. Överallt. Det är så vi gör.
Självklart ska vi få göra vad vi vill, så länge det inte skadar någon annan. Men dom har lagar, så att vi ska kunna bli straffade när vi strider mot deras vilja, samtidigt som dom stjäl våra möjligheter till självständigt handlande. Det är rättvisa. Rättvisa i något jag inte längre vill vara en del av.

det blir inget kaffe blir det inte

Idag är dagen då jag lever just nu. Vad ska då det betyda? Det betyder att du kan rädda mig. Du kan rädda mig om du bara vill, för jag tror att jag vill.
Jag vet inte om jag kan rädda mig själv. Jag behöver nog hjälp.
Ja, det är klart att jag behöver hjälp.
Annars fastnar jag ju bara i mig själv. Bland snor, slem och orena tankar.

Fast vi kan leka ett tag till om du vill. Låtsas att vi hittat vår plats i systemet. Trots att vi båda vet, att det inte finns någon plats i systemet. Det finns bara saker man väljer att tro på, saker man tycker ska vara verklighet.

Och jag lägger mig ner och lyssnar. Låter mig hypnotiseras, övertygas, sugas ut i de andra dimensionerna. Trots att jag vet att jag kanske aldrig kan komma tillbaka igen. Att jag antagligen inte kommer vilja komma tillbaka igen. För det jag fick lära mig var verkligheten visade sig bestå av girighet, mord och destruktion.
Men istället för att fly kan man försöka ändra, och då måste man komma med alternativ. För folk vill inte, kan inte leva i ovisshet. Kan inte, vill inte leva för stunden.
Då måste det planeras. Även frihet.

Nu blev jag ledsen och lite sur.

Kände för att skriva något fånigt

Ut med armarna för att vifta, för att flaxa som fåglarna gör. Trots att man vet att man aldrig kommer kunna flyga. Man lär sig att det gör ingenting, man kan vifta och flaxa utan att flyga, och vara glad ändå.
Så står man där, viftandes. Folk lägger märke och man trivs. Någon informerar om hur dum i huvudet man är och skrattsalva efter skrattsalva kulsprutas in i öronen och man undrar varför det heter skrattsalva. Tänk vad vacker världen hade blivit om det uppfanns. En skrattsalva. Man skulle kunna låtsas att den hjälpte mot allt.
Sen går man hem. Man.
Man man.
Mannen.

Vem ska torka upp det här?
Leken har börjat. Jag fnissar och gömmer mig bakom soffan men du ser, du ser mig. Du tjatar och skriker igen om hur gammal jag är och hur sjukt och idiotiskt det är för vuxna mänskor att kissa på golvet, men jag vet att det är du som kommer torka upp det. Det är alltid du som torkar upp det. Det är alltid du som blir arg. Det har blivit en del av leken. Jag kissar, du torkar och vi tycker båda det är jättekul trots att du försöker leka arg och allvarlig. Men ibland, ibland ser jag nog att du ler lite när du hittar en ny pöl av färskt urin, som att du gillar leken och uppskattar mitt engagemang. Du har förstått att också det är en del av leken. Du fattar det. Du är vuxenbebis du också.

gigantiska småsaker

Att pilla i såret.
Att pilla i såret, och lära sig.
Kanske finna sig själv.

Dom sitter vi ett bord med den klassiskt röda duken

Han förklarar det försiktigt, melodiöst, så att hon ska lyssna och samtidigt förstå. Hon förstår, det ser han på hennes tårar. Hon vänder sig hastigt om men ångrar sig då tystnaden börjar svida. Att känslor försvinner eller ändrar riktning går det inte att rå för, där är man maktlös. Det är hur vi handlar baserat på känslorna vi kan styra över. Vissa väljer förnekelsen, andra den plågsamma ensamheten. Hon förstod ju allt det här, och hon förstod att dom en gång hade möts halvvägs, men att han med jämna mellanrum backat och slutsligen hamnat utom räckhåll.
Acceptera gör ont.
Nödvändigt ont.

Ska det fungera måste vi kompromissa, och det råkar olyckligtvis vara det människan är absolut sämst på. För att oftast är man bara villig att ge, så länge man själv har kvar och vet att man också får ta.

Han ville att hon skulle förstå, och hon förstår.
Hon vill att han ska gå, så han går.
Och för varje steg gör han nutiden till dåtid.

För varje steg lämnar han det dom alldeles nyss hade tillsammans.
Tar död på det som skulle vara för evigt.
För det kan aldrig bli detsamma.
Så det blir antagligen ensamhet.

poleilska. stavanger.

Något slags kollektiv. En kille med dreads. En man från italien. En jens. Snart kanske en tobbe.
Och den där som jag är.
Tillsammans.
I något slags kollektiv.

Jag skulle vilja hitta ett arbete, för att få pengar, pengar till att glida. Pengar till slida.
Och kanske odlar jag skägg. Eller återvänder till mustaschen. Nya karaktärer från stad till stad. Stavanger kan bli staden för killen med mustaschskägget. Kanske lite pottfrisyr. kanske lite lugg. kanske lite hockey.
jag straffar mig själv med hjälp av mitt yttre.

och precis när jag skulle gå och hämta en öl till kommer han med kratomet.

förberedd för falska fakta

Landskapen spelas upp för mig, i repris. Fast ett speciellt slags repris.
Ett repris som är för första gången. För aldrig förr har jag levt precis nu.
Trots att jag varit här, säkert hundra gånger.

Och jag tänker, att jag börjar förstå.
Jag förstår, att jag inte förstår.
Det är vägen att gå.
Att acceptera, att vi inte kan förstå.

Jag är på väg tillbaka till en plats där jag var någon annan.
Nu är jag någon annan, fast samma. Samma som innan.
Men ändå annorlunda, i en liknande dimma.

Och jag tänker, att jag börjar förstå,
att leva är att långsamt dö.
Och jag tänker, att vi då
borde göra något annat än det vi gör.
Fast det känns, som att det aldrig kommer att gå.
För vi vill inte ens försöka.
Vi hoppas på att det löser sig ändå.
Men det gör det inte.
Så hej då.

ena dagen wienerbröd, andra bara död

Vänd dig om, sa du.
Så jag vände mig om, och mycket riktigt stod du där och visade fittan.
Du var så vacker att jag blev rädd och jag försökte att inte tänka men jag tänkte ändå att "slå henne på fittan, slå henne på fittan för helvete" tills det blev alldeles blött i ögonen och jag minns att jag la mig på sängen och skrek "jag vill inte, jag vill inte slå dig på fittan" och du kramade mig och sa att det behövde jag inte och ta det bara lugnt ta det bara lugnt nu så ja, såååå ja och jag minns också att jag kände mig alldeles trygg och att du fortfarande visade fittan.

Jag bad om ursäkt för den jag var och du sa att man aldrig ska be om ursäkt för den man är för då finns det ingen anledning att vara, och jag sa att oftast ville jag inte vara och då sa du att fattar du inte att du bestämmer själv vem du är, hur du mår och vad du gör och jag minns att du fortfarande visade fittan.

Du lärde mig att sakna, du lärde mig att rikta mina tankar konstruktivt, du lärde mig att våga vara lycklig, att ta för mig, att låta någon komma nära och du lärde mig hur en fitta kan se ut och jag minns att du också lärde mig att känna känslorna man kallar kärlek. Allt genom att bara vara. Vara dig själv.

Plötsligt ville jag inte slå dig på fittan längre, utan bara röra den. Du sa att det fick jag och jag minns att den var alldeles varm och kändes trevlig och självklar.

Lukter vi delar med oss av

-Man måste ju sätta en viss prägel på det, fortsatte han och kurade ihop sig till en boll där jag stod. Jag fattade rakhyveln och tog med försiktiga stråk bort håret på hans karga kropp. Det är inte ofta, och därför sällan, man befinner sig i en sådan situation så jag passade på att slicka lite på honom. Med tungan utforskade jag långsamt hur ryggkotorna sköt upp likt en lång bergskedja över rygglandskapet. Han smakade ärlighet och kroppsvätskor.
- Jag förstår, du vill känna hur jag smakar. Jag har varit där själv. Det smakar ärlighet, inte sant?

Jag fnissade, nickade och log, insåg att jag kanske riktade min koncentration i fel riktning. Han såg väldigt lugn ut för att vara på väg att dö.

- Nu är det inte långt kvar, och det känns som att kroppen börjar förstå det. Skriv på mig nu. Skriv att "Här hänger Friheten, rakad, naken och död".

Jag fattade pennan samtidigt som leendet och fnisset byttes ut mot tårar och sorg. Jag saknade honom redan innan han försvunnit. Jag tänkte att där ligger en rättvis man i en orättvis förlust, och skrev med passion orden han bett om. "Frihet", det var för stunden plågsamt passande för hur han levt sitt liv. Passionerade infall, spontana incidenter och fascinerande ögonblick hade format honom till den jag helst aldrig skulle vilja, men nu dessvärre oundvikligen var tvingad till att ta farväl av.
- Jag kommer sa...
- Lägg av med det där, för helvete! avbröt han mig mycket svagare än vanligt. Det var tydligt att medlet hade börjat verka.

När jag var färdig med att dekorera honom med hans egna ord var han så svag att han inte längre kunde prata. Jag spikade som överenskommet fast honom på träkorset och reste det av samma anledning upp. Nu var han snart inte längre levande, i alla fall inte fysiskt. Det såg man tydligt nu, där han hängde i all sin döda prakt. Sakta drog solen upp ridån och jag minns att tänkte att det klokaste alternativet borde vara att snabbt försvinna därifrån.

jag tänkte: vad nu?

Det vita köttet förföljer mig. Stannar alltid utanför, viskar mitt namn.
"frestelse" viskar det. jag heter det inte, och det är mitt namn.
sen dör vi båda två, lite men för alltid.

jag håller (på, i och av)

Och det går en våg av viskningar genom bussen. "titta, han har tagit fram snoppen". bla bla bla. alltid samma jävla tjat. ja! jag har dragit fram ballen för att lufta lite, och såvida ingen är intresserad av att utforska den närmare så ska det ges blanka fan i det. det är min penis, organet som gör mig till man. självklart måste det vara tillåtet med kuk, offentlig som privat. kuken behövs för att skapa liv. kuken är den magiska muskeln, fittan är drivkraften. och ändå blir det ett jävla liv när man slänger fram den för lite luftning. inte ens pungen kan man släppa ut utan att ögonbryn höjs och viskningarna börjar. det är väl ändå inte så farligt med lite kulförsörjande skinn? mera pung, för helvete! det är naken jag vill vara när jag träffar människor, och det är nakna människor jag vill träffa. säkert perverst, men också fullkomligt naturligt.

vi måste lära oss att vara nakna, som då vi föddes. fast kanske utan allt slem och avföring, men det är givetvis upp till var och en att bestämma.
jag tycker det är dags att göra praktik av uttrycket "nakenchock". visa lite tutte. släng fram en liten pung. kanske lite blottad stjärt efter bion?
bra. då är det bestämt.
nakna på tre!
eeeeeeeeeett...

en, två,plötslig trebarnspappa

Vi sätter oss i bilen och han åker iväg med mig. Han kör så fort att det pirrar i magen och jag slår på tutan och skrattar som det missförstådda och sjuka barn jag en gång var och på många sätt fortfarande är. Jag bad aldrig om att bli förstådd. Jag ber inte om det nu heller, jag bara hoppas på att nån dag bli det. Det räcker. Så borde alla känna och jag slår på tutan några gånger till för att skrattet ska få fortsätta flöda ur mig. Det är svårt att skratta när man tittar sig omkring och är missförstådd bara för att man inte är en del av den verklighet andra har bestämt att tro på. Bestämt oftast genom manipulation, indoktrinering och nån form av masspsykos.

Med en stor sladd stannar bilen precis där lögnerna slutar och kärleken tar vid. Jag springer ut och kastar mig i vattnet och dyker ner och känner mig tyngdlös och fri. Alla riktningar är tillåtna, men man kan inte andas. Inte utan hjälpmedel. Men jag behöver inte andas. Jag kan lika gärna stanna här tills minuterna blir till en evighet. Ett sista rus, in i det okända. Ännu en gång men antagligen för sista gången, så jag vill att det ska ske i en aura av glädje.
Jag simmar djupare ner och låter vattnet ta del av min kärlek. Det smeker mig utanpå och inuti och vi är ett.
Nu är jag nära. Kroppen börjar skaka och det blir svart, men jag kan ana att det snart blir väldigt färgglatt och säkert någon sorts explosion. Alla kommer att märka det. Alla kommer att simma i det här vattnet.

skitsnack

Jag viftar hektiskt med armarna. Jag vänder mig om. Inser snabbt att det är lönlöst, giftet fyller mig ändå.
Kroppen andas automatiskt, trots att jag inte vill.

Plötsligt har jag blivit ensam också. Trånar efter närhet. Vill bara nudda lite hud. lite naken, vänlig hud. Har börjat uppskatta när främlingar sätter sig bredvid på bussen. En ursäkt för kontakt. En möjlighet till ytlig vänskap.
Och tjejerna. Dom jag hoppas ska sätta sig vid mig, men som aldrig gör det. Och besvikelsen, den som uppstår varje gång dom går förbi. Fast det är klart, skulle dom sätta sig bredvid skulle jag bara trycka mig mot fönstret och tänka på att inte andas för högt.
Jag tar ut min hämnd när jag kommit hem. I huvudet får jag göra vad jag vill. Och där går inga tjejer förbi mig. I huvudet stannar dom kvar när dom ser mig och gör så att jag slipper ta på mig själv. Dom gör det åt mig.

Det är därför jag gillar att sova. I drömmarna är allt så levande. I drömmarna behöver jag inte hoppas och låtsas. Jag tror det kallas drömmar för att man får vad man vill ha.

fläska på

För att nu är det varmt! Då går det att njuta, lite lite mer. Och det vill jag nästan alltid ha, lite lite mer. Det har tagit mig hit och kanske inte längre. Jag får testa vidare, lite lite mer.

Sen till sörpat.
Träffa Cattis också. det blir hejdundrans. prata nonsens. nojsa.
Efter det fyller mamma år. det blir hejdundrans. skänka nonsens. nojsa.

Nä det här orks int. nu är det ut i sol som gäller. för dom vill det. dom säger det till mig.

frisyrterrorist

En hand på axeln. Viska "öppna dörrarna till din kropps inomhus, släpp in mig" bemött av sparkarna och slagen. Dom verkar inte prata om den, ångesten. Så ser dom ut. Dom tvingar den säkert tillbaka, håller den kvar där inne, inombords, i kroppens inomhus. Jag vill ta ut den ett tag, krama den och pilla i dess lurv. Men jag kan inte, för jag ligger medvetslös på marken.

kalaset

Man måste vara ärlig, säger han och det gör ont och kommer lite blod.

Sleuta

Vi kan kyssas och vi kan kramas. Gunga och vrida på huvudet. Vi kan göra det, utan att gå under. Utan att gå sönder. Vi kan göra det för att vi vill, utan att gå sönder.
Där står du. jag ser det. det lyser runt omkring dig och din kropp lämnar en vacker siluett. En siluett värd att spara. En siluett jag vill vara nära.
Du är, min älskade, min siluett.
Jag viker mig snart. Det gör jag nästan alltid. Viker mig snart, för att du är för mycket för mig, för kraftig. Du är en siluett och ändå för kraftig.

Ryter du?! röt jag

Det regnar ute och inne i huvudet gör det ont. Jag vill ha snus och inne i huvudet gör det ont. Jag känner det. Och snus, det är tobak i små påsar. Påsar som försiktigt, eller vårdslöst, placeras, eller pressas, in under läppen, eller tungan. Det finns också att köpa, alltid köpa, snus i lös form, fritt från påsarna. Men den snusformen är ganska snubbig och används nästan enbart av människor som inte tycker intim hygien är sådär jätteviktigt.

Jag finner mig själv sittandes vid speldosan, den som mormor fick av sin mormor när mormor var jättemycket yngre än mormor är nu. Jag sitter och lyssnar, jag sitter samtidigt och tittar, för speldosan erbjuder stimulans för både syn och hörsel. Det är en såndär klassisk speldosa, en sån man kan se i vissa filmer där den betyder sådär mycket för folk för att dom har fått den av till exempel sin mormor som i sin tur har fått den av till exempel sin mormor för länge sedan, och som har en ballerina som snurrar runt, runt till plinget från dosan och jag har valt att kalla henne "Fröken Snurra".
Fröken Snurra bär på en hemlighet, det vet vi allihopa. Men vad den handlar om vet bara Fröken Snurra, och antagligen också Herr Cirkulera, som hemligheten handlar om. Dom träffades en gång, för länge sedan, dansandes, skrattandes, en kväll i plast och kärlek. Herr Cirkulera tycker, som namnet hintar, också om att snurra runt, runt. Det kändes därför som en perfekt matchning för de båda, snurrandes runt runt, tillsammans i sina plastföremålsdanser ,skrattandes sina plastföremålsskratt.
Men det är en hemlighet, och det var länge sedan. Samtidigt blir minnet mer och mer otydligt för varje snurr runt i speldosan. Men hon kan inte anant än att undra vad Herr Cirkulera gör nu. Kanske är han våldsbrottsling. Kanske har har gått och lagt sig i tid varje dag sen den där kvällen för länge sedan, och vaknat utvilad och frisk som följd. Eller så gör han ingenting alls, eftersom han består av plast. Tankarna är många, där hon snurrar runt runt i sin eviga vardag i speldosan. Och snus.

Stora, väldigt stora, påsar.

Ibland, när jag tvättar mig, tänker jag på dig. Tänker att jag vill tvätta dig också.
Inte bara för att du är smutsig, utan också för att jag vill att du ska vara ren.
Vi får båda plats i min dusch, och du har säkert en egen dusch som vi också får plats i. Där kan vi stå tillsammans, skrubba och skölja varandra rena. När vi är klarar tar vi på oss badrockar och virar in håret i badlakan och skrattar åt hur härligt vi har det och hur rena vi är.
Sen skyndar vi oss ut till soffan och filmerna. Vi har redan förberett med chips och godis, lite vin och tända ljus. Vi kallar det "myskväll" och jag vill ta på dig.
Du vill se något kärleksfullt och långsamt, jag vill se skräckfilm så att du blir rädd och håller mig nära, nära. Vi kompromissar och tänder en eld. Vi behöver ingen film när det finns vin och vi redan har sett varandra nakna.
Vi skrattar mycket tillsammans, det gör vi. Ett leende i varje mening,minst. Vi dricker vin och pratar om oss själva, om varandra, om att tvätta sig tillsammans.
Men vi tvättar oss inte tillsammans. Vi tvättar oss inte ens i närheten av varandra. Jag vill tvätta mig med dig, jag vill tvätta dig, men jag tvättar mig själv, jag tvättar mig ensam.
Det positiva är väl kanske att jag blir ren på utsidan. Ensam, fast ren.

Istället för nåt annat

Till höger står jag, ler och lutar mig, lutar mig lite bakåt. Det är något som fastnar på bild. "Där är jag" säger jag och sätter strategiskt fingret på den plats på bilden som stämmer överens med det jag just sagt. "Ja, och där är jag" säger Thomas och gör samma sak med fingret som jag gjorde, med den väsentliga skillnaden att det istället för mitt finger är hans finger som istället för på mig pekar på honom.
Jag spottar honom i ansiktet. Förnuftet och lugnet tvingas lämna plats för ren och påtaglig ilska. Han ser oförstående ut. "Där är jag, där är jag" skriker jag upprepade gånger samtidigt som jag slår kameran, på vilken bilden befinner sig, hårt mot hans gråtande ansikte. Allting sker så plötsligt och intensivt, helt utan förvarning. Jag tror vi båda blir lite chockade.
När Thomas återfår medvetandet sitter jag och torkar blodet från kameran.
"Där är jag" säger jag och håller upp bilden som startade all denna tumult. "Men där är också du." lägger jag till. "Där är vi, Thomas. Tillsammans."
När tystnaden lagt sig börjar vi försiktigt fnissa, ett fniss som eskalerar i ett högt och ljuvligt skratt. Vi skrattar länge, där på den sommarbeklädda ängen. Thomas varvar det med att gråta lite också, och plötsligt ligger vi på varandra och pussas. Jag pressar min kropp mot hans kropp och jag vet inte varför, men jag börjar skrika "din jäääävel, din förbannade jääääävel" när jag försöker slita av honom kläderna och Thomas knuffar bort mig och han springer så fort, han springer så fort att jag aldrig kommer hinna ifatt honom. Allt jag har kvar är bilden och lite av hans blod på den spruckna displayen.
"Där var vi, Thomas" mumlar jag tyst för mig själv.

se där, en början, ett försök till nånting bättre.

http://www.thevenusproject.com

Byxor av kjoltyg

Jag ska sätta mig ner. I alla fall för ett ögonblick.
Vid vattnet, för vattnet är fritt. Det skvalpar och kluckar och strömmar och skvätter. Det kastar sig över kanter och ligger stilla i en sjö och svävar upp i himlen bara för att falla ner igen och sakta täcka hela din kropp, genom alla lager av kläder, såsom jag vill täcka hela din kropp, genom alla lager av kläder. Förutsatt att du inte skyddar dig. Men det gör du. Nästan alltid. För du vill vara torr, och du lyckas så otroligt bra.
Du har kanske glömt insidan. Det händer ibland, att man glömmer insidan, och det är kanske därför du skyddar dig mot det du består mest av.
Och kanske är det därför, du skyddar dig mot mig. För jag består också mest av vatten. Men jag har inte glömt insidan.

Så jag sätter mig ner, kanske för ett ögonblick, vid vattnet. Vattnet som vi förorenar. Vattnet som vi destillerar och säljer på flaska. Vattnet som, utan det monetära, skulle vara gratis för alla. Vattnet som, utan det monetära, inte skulle förorenas. Vattnet som vi består av. Vattnet som du skyddar dig från.

När jag suttit vid vattnet, ett ögonblick, låter jag reaktionen styra mig. Så jag skriker ditt namn, går naken ner i vattnet, för att bada med ett paraply.

ska vi gå ut i köket?

Jag har inga kläder på mig. Avsaknaden av kläder, på kroppen, resulterar i nakenhet. Dessvärre bara min egen denna gång. För här verkar inga andra människor finnas. Inte just nu.
Inte precis just nu, där jag är naken.

Och någon sa en annan gång att hon som liten var rädd för att sova, för att hon skulle kunna somna i sin egen dröm, i flera led, och att man skulle behöva väcka henne lika många gånger som hon somnat och det kanske inte skulle gå.
För att hon somnat för många gånger.
Och folk skulle till slut inte orka försöka väcka henne.

Så är det med människor.
Vi är rädda för att somna, och inte vakna igen.
Konstig, när vi samtidigt lever i våra egna drömmar. Och ju mer vi försöker vakna, desto djupare in i drömmarna hamnar vi. Oftast gemensamma drömmar. Drömmar vi bildar tillsammans, i vaket tillstånd och ändå djupt sovandes.
Som för att gömma oss.
För oss själva.
För det obegripliga.
För att vi en gång kommer somna, och inte vakna igen.

Men om vi acceptera det, det obegripliga, det plågsamma och framförallt det oundvikliga, ökar valmöjligheterna.
Vi kan låta drömmarna ta över, fylla oss med mystik och hopp, låta allting vara som allting verkar och flyta tills vi kanske råkar stanna nånstans ett tag eller kanske för alltid.

Eller så vaknar vi, ser till att alltid ha någon som kan väcka oss om vi håller på att somna, så vi inte slutar uppfatta allting klart och skarpt. Vi kan föra statistik och vara vetenskapliga. Vi kan rama in och kategorisera. Vi kan forma och modulera. Vi kan räkna ut och analysera.
Och vi kan låsa in oss i ett rutnät av struktur i vilken vi kanske råka stanna ett tag eller kanske för alltid.

Eller så blandar vi allting med en oregelbunden, eller regelbunden, dygnsrytm. Det finns så många möjligheter, men vi måste vakna för att kunna välja. Och det är svårt.
I synnerhet om man inte vet om att man sover.

Tankeavföring i ord

" Men jag kan betala för det!"
Jag blir nervös. Inte minst hennes reaktion gör mig plågsamt medveten om vilka negativa konsekvenser orden som precis kommit ut ur min mun kan få. Samtidigt som större delen av min reptilhjärna instinktivt bygger upp en bortförklarande ursäkt så lämnas det även plats för hoppfullhet och förhandling.
Hon stirrar mig rakt in i ögonen, nästa lite förvånat. Hennes ansikte tycks skifta i färg, som att hon skulle vara skamsen, irriterad, eller intesivt nyfiken.
" Vad i helvete säger du?" frågar hon konstruktivt. Hon är uppenbart intresserad. Men ur vilket perspektiv? Av vilken anledning?
" Jag tänkte att eftersom du antagligen gillar att ha sex så kan du ju lika gärna förena nytta med nöje." svarar jag så skämtsamt och lockande som jag förmår.
"Du är ju helt jävla dum i huvudet! Är du seriös eller din jävla idiot? Dra åt helvete!" kommer tillbaka till mig i en, över lag, aggresiv och rå ton.

När hon kort därefter avlägsnat sig från baren börjar jag ifrågasätta. Vad är det jag har missat? Var det ohövligt av mig att ställa frågan, eller var det överdrivet av henne att reagera som hon gjorde? Om nånting, så borde hon ju se det som ett plötsligt arbetstillfälle i komplimangsförpackning, ett glädjegivande förslag till lättjänade pengar. Hon skulle få betalt för en naturlig handling som är så skön och eftersträvansvärd att många(inkluviseve mig, uppenbarligen) är villiga att betala för den. Men istället blir hon närmast förnärmad, nästan arg.
Det påvisar bara ännu en gång hur två för varandra främmande perspektiv kan framkalla flera olika känslor från en enda händelse eller situation. Det är matematik jag inte förstår.
Och kanske är det av den anledningen som jag gradvis lyckas övertygad mig själv mer och mer om att en snabbkurs i mänsklig psykologi parallellt med en pedagogisk kurs i avancerad matematik skulle ge ett gott underlag för vidare fältstudier.
För tänk om det finns ett kodord! En nyckel. En röd tråd. Då skulle jag kunna ta betalt av dom!
Jag känner mig upprymd, smått lyrisk. Jag behöver dela det här med någon. Det här behövs redas ut, bollas fram och tillbaka. Nötas. Spekuleras. Studeras. Planeras. Inkasseras.

Jag kanske gör bäst i att bilda något slags klubb. En klubb där vi förvandlar lustar till framång. En klubb där vi använder kunskap och kön som verktyg på den världsomfattande byggställningen. I korta drag, en klubb där vi knullar med folk och får dom att betala för det.

Han tar upp telefonen.

i'm a living stain, that only death can wash away

Fingret spetsas. Pekar. På bristerna. Fingret pekar på bristerna.
Läpparna formas. Samarbetar med stämbanden. Bildar ord, pratar. Om bristerna. Munnen pratar om bristerna.
Samtidigt som kroppen dansar, till musiken. Kroppen dansar till musiken.

Hjärnan övervakar situationen. Den är delaktig och observerande. Den är orsak och verkan. Den är tillgång och efterfrågan.
Och den dansar.

Fingrarna spetsas. Klappar. Till musiken. Fingrarna klappar till musiken.
Läpparna formas. Samarbetar med stämbanden. Bildar ljud, sjunger. Till musiken. Munnen sjunger till musiken.
Samtidigt som kroppen stannat. På grund av bristerna. Kroppen har stannat på grund av bristerna.

Hjärnan övervakar situationen. Den är omedvetet medveten. Den är den blinda ledhunden. Den är den sovande presidenten.
Och den dansar.
Till bristerna.
Till fingrarna.
Till läpparna.
Till kroppen.
Och den skapar själv musiken.
Till bristerna.
Till fingrarna.
Till läpparna.
Till kroppen.

Jag är knepig.
Jag är svår.
Jag är ett pussel,
med hår.

Hej då.

Ibland behövs andra

I'm a rabbit in your headlights
Scared of the spotlight
You don't come to visit
I'm stuck in this bed

Thin rubber gloves
She laughs when she's crying
She cries when she's laughing

Fat bloody fingers are sucking your soul away...

I'm a rabbit in your headlights
Christian suburbanite
Washed down the toilet
Money to burn

Fat bloody fingers are sucking your soul away...

White worms on the underground
Caught between stations
Butterfingers
I'm losing my patience

I'm a rabbit in your headlights
Christian suburbanite
You got money to burn....

Fat bloody fingers are sucking your soul away.....
Away, away, away,
Away, away, away.

Ibland behövs andra

I'm a rabbit in your headlights
Scared of the spotlight
You don't come to visit
I'm stuck in this bed

Thin rubber gloves
She laughs when she's crying
She cries when she's laughing

Fat bloody fingers are sucking your soul away...

I'm a rabbit in your headlights
Christian suburbanite
Washed down the toilet
Money to burn

Fat bloody fingers are sucking your soul away...

White worms on the underground
Caught between stations
Butterfingers
I'm losing my patience

I'm a rabbit in your headlights
Christian suburbanite
You got money to burn....

Fat bloody fingers are sucking your soul away.....
Away, away, away,
Away, away, away.

Jag fraktar den frukt som fröknarna fruktar.

Nu ser jag solen. Den skiner, sägs det. Vad den nu än gör så tycker jag om det. Det blir ljust, varmare. Jag blir glad, varmare.

Fyrahundra och en till. Fyrahundraentill? Ja. Vi säger ja, tvingar oss att säga ja, sen springer vi utan mål och hoppar på bänkarna där man annars sitter. Idag är det annorlunda. Det vet vi. Det har vi bestämt.
Men det som växer under skinnet har börjat göra ont. Jag kan inte sluta ta på det, trots att det gör ont. Eller för att det gör ont. Så jag tar på det och springer, klättrar i träden som vi annars hugger ner.
Mänsklighet.
Som vi för statistik på.

Här borta går det inte att leva, så vi existerar istället. Anpassar oss. Det är så värdelöst att vara ensam. I längden. På höjden. På bredden.
Om man inte väljer det. För att man inte passar in. För att man inte vill passa in. Eller för att dom andra inte passar in. Eller för att dom andra verkligen vill passa in.
Det kanske borde vara annorlunda. Det kanske alla borde veta. Det kanske alla borde bestämma.

Solen är kvar, jag kan fortfarande se den. Den skiner, sägs det.
Så länge den är kvar kan jag bli glad, varmare.

Jag är inne i en trevlig liten period.
Berlin, till exempel.

inspiration

Kompisar är härliga grejer, speciellt de som är galna. Man kan fyllas med inspiration, eller helt enkelt bara mjölka varandra. Mjölka varandra på alla tänkbara sätt.

http://www.flickr.com/photos/ivar_studios

Kort om Abisko

I norra Norrland. Tåg i många timmar, väskor i stort antal. Incheckning, avlämning. Lite bastu, lite öl. Snöstorm. Ingen skidåkning.

Morgon. Grötfrukost. Gång med pjäxor, bära skidor. Kramp.
Lång lift. Kall vind. Lång lift, jättekall vind. Brant backe. Skräck. En förnimmelse av död. Skakande ben, osäker åkning. Ramla, åka, ramla, åka. Kramp. Åka. Stanna. Extrem kramp. Sätta sig på skidorna. Åka. Oerhört extrem kramp.

Storm. Grötfrukost. Stängd lift. Isklättring!
Höjdrädd Calle. Revansch.
Ishacka, spikskor. Calle som ett x på en isvägg. Hjälm, säkerhetslina. Calle i fosterställning på en isvägg. Hånskratt.
Överrasknings fest. Barndomskompis i norra Norrland. 25. Bål. Italiensk buffé. Trevlig stämning. Härligt gäng. Skratt åt mina bristande skidåkningskunskaper. Skratt åt Calle i fosterställning på en isvägg.

Sol. Grötfrukost. Lite bröd. Några ägg. Fin sol. Varm sol. Ta kort. Njuta.
After ski. God öl. Lång lift. Norrsken. Rymdpartiklar in i nån sfär i himlen. Magiskt. Bilder. Frusen kamera. Kaffe, kaka, choklad. Norrsken. Cognac, kaffe. Lång lift. Norrsken. Tinad kamera. Ta kort.

Sol. Grötfrukost. Några ägg. Pudersnö. Ingen pist, offpist. Skog. Pudersnö. Bättre åkning.
Lång lift. Backe med 40 grader lutning. Skräck. Hålla sig till höger. Rätt väg är vänster. Träd. Ducka, väja, svänga. Fastna. 175 centimeter snö. 15 minuters kamp. Trötthet. Mjölksyra.
After ski. God öl. Skidfilm.

Sol. Grötfrukost. Packning. Städning. Utcheckning. Letande av rumsnyckel. Utcheckning.
Tåg i många timmar. Labil alkonarkoman, sömnförsök, labil alkonarkoman med vitt pulver runt näsan, sömnförsök, labil alkonarkoman. Skrik, ilska, labil alkonarkoman på sin plats. Vaka, labil alkonarkoman på sin plats. Några timmars sömn.

Stockholm. Tobbe och Anders. Skidinlämning. Södertälje, Hölö. Köpa digital systemkamera. Järna, södertälje, Tobbe och Anders. Sova.

Vakna. Begrunda, blicka tillbaka. Minnen för livet. Nöjd. Glad.

Sammanfattning av någonting fantastisk, en upplevelse av rang.

Människor i rabattmetafor

Du vet, det här med att så små, små frön i de mänskliga rabatterna, som sakta skjuter ut skott som blomstrar och ger tillbaka. Man sår och blir sådd.
Det genereras, det levereras, det pollineras.

Och där kommer oron, ett frö vars blomster är rädsla. Det växer så fort. Det tar lätt över större delen av den mänskliga rabatten om man inte sköter om den.
Men det är bara en växt, en tankeväxt, och växter är beroende av näring och klimat. Den här växten livnär sig på tvivel och trivs bäst i tomrummet mellan rätt och fel, dessa ständiga riktlinjer som sätter människor ur balans, avmagnetiserar kompassen, slår ut radarn, syntetgödlsar.
Rätt och fel existerar bara per definition.
Växten börjar tappa blad.

Men visst är en rabatt begränsad. Tankeväxter kräver åkrar, i vissa fall även hela djungler. Men trädgårdsmästarna låter det inte ske, en rabatt ska se ut på ett visst sätt och innehålla ett visst antal tankeblomster. Och vi luras att tro att dom sköter om oss, att dom ansar våra vissnade blad och vattnar vår torkade jord, men det är samtidigt dom som sår alla frön.

Vi måste sköta om våra egna tankeväxter, bli våra egna trädgårdsmästare, växa tillsammans, en enda världsomfattande bukett rosor, som vi ger till varandra.

bortom konventionen

Jag skälver. Jag sitter bredvid.
Timmarna går. Jag vet, jag håller koll. Jag försöker.
Samtidigt som jag skälver och rycker nervöst. Gungar huvudet fram och tillbaka, spänner kroppen krampartat.

En typ av känsla som gör det omöjligt att titta i en spegel.
Ångest, säger dom. Kanske. Oavsett stämpel, oavsett begrepp är det så jag verkar reagera. Till livet. Till situationen.
Kanske ett sätt att inte få hybris. Kanske en reaktion på samhället, på orättvisor, på mig själv.

Jag njuter av den. Känslan. Jag sväljer den. Här! Besudla mig. Fyll mig!
Och den lyder.
Jag skrattar. Tyst, så att ingen vaknar.
Så tyst, att inte ens jag vaknar.

Men snart. det finns hopp. Jag har tro. För det är ärlighet. Det är sanning.
Det är rent.

Jag försöker bara hitta min plats. Mitt motto. Mitt läte.

indoktrinera

Sun been down for days
A pretty flower in a vase
A slipper by the fireplace
A cello lying in its case

Soon she's down the stairs
Her morning elegance she wears
The sound of water makes her dream
Awoken by a cloud of steam
She pours a daydream in a cup
A spoon of sugar sweetens up

And She fights for her life
As she puts on her coat
And she fights for her life on the train
She looks at the rain
As it pours
And she fights for her life
As she goes in a store
With a thought she has caught
By a thread
She pays for the bread
And She goes...
Nobody knows

Sun been down for days
A winter melody she plays
The thunder makes her contemplate
She hears a noise behind the gate
Perhaps a letter with a dove
Perhaps a stranger she could love

And She fights for her life
As she puts on her coat
And she fights for her life on the train
She looks at the rain
As it pours
And she fights for her life
As she goes in a store
With a thought she has caught
By a thread
She pays for the bread
And She goes...
Nobody knows

http://www.youtube.com/watch?v=2_HXUhShhmY

och kolla videon. bra grejer.

Ta och ge dig! (nu får du allt)

Ett köttbullepaket senare satt dom där, nakna i sin egen konsekvens. Inte trodde dom att livet skulle handla om aktiva val, så som det med åldern verkar göra. Och varför skulle dom? För med barns naivitet, eller rättare sagt oskuldsfullhet, granskade dom de alltid lovande landskapen som de återkommande dagarna bjöd på.
Men nu, ett köttbullepaket senare, satt dom som medfött stumma till följd av den plötsliga insikt dom sammanträffsmässigt synonymt hamnat i. En insikt, tillika fråga, om människans roll i helheten vi gemensamt kallar världen.
Finns där ett syfte? Finns där ett skäl?

Och i så fall, vad skulle då lilla jag ha för mening?
Vad betyder köttbullar då, när man ifrågasätter sin egen existens? För trots att dom är goda finns inga bevis på att just vi är värda dom.

Samtidigt går det att undra, och därav använda hjärnan konstruktivt, att vad spelar syfte för roll när känslan är så härlig? För om man koncentrerar sig på att framkalla sköna känslor för personlig vinst så finns den medmänskliga möjligheten att man skulle kunna överföra det på en annan varelse.
Ett köttbullepaket senare konstaterade vi gemensamt och ljudligt att det, om inte korrekta så ändå humana beslutet torde vara att i alla fall testa.

tema : identitet

Det är som att vara på en plats
en plats man redan varit på
men inte komma ihåg det

är man då där för första gången?

det är så jag tänker. och svaret är, att det bestämmer man själv.

för minne och fakta är två helt olika saker.

du styr dig själv. det är du som har ansvaret! du vet ju om det, och det är också därför du är besviken på dig själv.
jamen ,du kan ju inte ändra på dig över en dag.
eller kan du det?
ja säger du. du säger ja.
så ändra på dig då!
ja just det, det har du ju redan gjort.
och nu minns du den förra gången du var här! det var sommar! haha, ja det var sommar, och du hade precis kommit hem från nån skidresa eller något!
men var det första gången?
äh, det spelar ingen roll. du har bestämt dig för att släppa det, det är ju ändå dåtid och den kan man ju inte ändra på i alla fall... jo, ändra kan man ju tydligen.
nej! du har ju bestämt dig för att inte tänka på det! fort, tänk på nåt annat!
nåt annat än vad?
nåt annat än det du inte ska tänka på!
men vad var det?

fan, jag minns inte! haha. Äh, det var säkert inget viktigt, men om det är viktigt kommer det nog tillbaka senare...
vart är vi förresten?

det jag lyssnar på när jag pysslar

http://www.youtube.com/watch?v=4hSJxbG9Vls

http://www.youtube.com/watch?v=AlbUCqtzC0E

http://www.youtube.com/watch?v=MkpMtKIsPGI

http://www.youtube.com/watch?v=tQ9le9DMd4Q

http://www.youtube.com/watch?v=iimMKWF7SK0

http://www.youtube.com/watch?v=Eq9t2FFh6LA

http://www.youtube.com/watch?v=HQeTaX6Xawg

http://www.youtube.com/watch?v=-4hZt--0Yno

http://www.youtube.com/watch?v=uqQGD6FACEE

Loggbok från Stavhoppslandslaget

Du kanske skadar dig på den, stammar du försiktigt. Du ser så otroligt osäker ut, som att du aldrig har sett en man visa sina känslor med en motorsåg förut. Jag skrattar och och tittar dig djupt i ögonen, för att lugna, för att lugna dina nerver. Trots det rycker du till, nästan skriker, när jag drar igång motorsågen med två bestämda och kraftfulla ryck.
Nu ska jag visa vad kärlek är, ropar jag så förföriskt jag kan.

Jag vaknar förvirrad i en sjukhussäng. Dom säger att du inte finns längre! Dom säger att jag har sågat dig i bitar! Åt helvete med deras idiotiska påståenden!

Jag minns ingen rättegång. Jag minns inte ens hur jag fördes hit. Rummet är enkelt, studentaktigt spartanskt. 12 år är en lång tid. Klarar du att vänta så länge? Jag lovar att vara din när jag kommer ut. Jag vill visa dig vad kärlek är. Jag vill visa dig mina känslor.

Sången dom sjunger när Faxvåg tar slut

Vem kan Faxvåg förutan vind?
Vem kan Faxvåg med åror?
Vem kan skiljas från Faxvåg sin, utan att faxa vågor?

En kulen nattnattnatt, jag Faxvåg styrde.
Och faxet vågadevågadevåg, så Faxvåg yrde.

vi håller andan och väntar på döden

Sätter tänderna i den sista fliken som är kvar att slita bort från nagelbandet. Det börjar blöda igen. Han sitter där koncentrerad på sin egen tomhet. Tankar på tomgång och högar av ölburkar håller honom sällskap. Dagarna tycks ta slut utan hans hjälp, och likaså börja igen. Konstigt hur tiden går så fort trots att man lever så otroligt långsamt. Kanske skulle man anpassa sig, funderar han. Kanske skulle man byta ut den frystorkade maten mot färsk kost och ta vara på den tid man utan att blivit tillfrågad fått pressad i ansiktet. Vänsterarmen skrapar bort alla rester som allt för ärligt berättar om en existens i dekadent ensamhet från bordet samtidigt som högerhanden fattar en penna. Strax därefter har han ett blankt ark framför sig, blankt bortsett från rutan i ena hörnet i vilken han under samtalet med Kvinnan illustrerade diverse tortyrredskap.

Listan han nu ska skriva kommer att följas maniskt och förhoppningsvis också med det de levande kallar "glädje". Allt i ett försök, desperat och därför drastiskt, att knuffa in honom på livsmarknaden igen. Ge honom substans. Få honom att agera.

Första ordet är "filmjölk". Nog för att han inte förväntat sig något underverk förstår han att detta inte är hållbart. Vad behöver han? Vad är det första han kan tänka på som han saknar, förutom ett hållbart inre? Han kämpar länge emot, men till slut måste han erkänna för sig själv att det är kvinnan han vill ha. Kvinnan, som en gång var mittpunkten runt vilken hans planet cirkulerade. Men nu har hans mittpunkt stängt av sitt magnet fält och han har därför stannat.

Nästa ord blir därför "potatis". Trots att listan otvivelaktigt börjar likna en inköpslista mer än en livsmall tröstar han sig med att potatis kan man ju faktiskt använda till så mycket, man kan till och med göra sprit på den. Nej, nu försöker hans självförakt styra in honom i invanda mönster men han tänker för första gången på länge inte låta det!

Han skriver plötsligt "vänner" och kan inte hålla tillbaka tårarna. Så självklart! Så otroligt, nästan löjligt, självklart.
"ta kontakt med människor" fortsätter han med efter att ha slagit fast att det är en logisk fortsättning då man själv inte äger några vänner. Äger, tänker han, som i att äga. Han har inga höga krav såhär i början, varje steg är ett krafttag, om än ett stärkande ett. Han skulle nöja sig med en kram.

"kärlek som till ett barn" hinner han skriva innan hans hjärta skickar ut blodet på en sista resa genom kroppen. Det är en konstig känsla, den att känna att kroppen plötsligt sagt sitt. Han sitter till en början stel av skräck, som för att försöka lura döden med sin orörlighet. Han blir sen förvånad över hur mycket han hinner tänka innan också hjärnan stänger av, och skräcken har snart bytts ut mot acceptans. Sekunderna innan den slutgiltiga döden spenderar han med ett leende, ett leende över att han till slut vann över bitterheten, ett leende över de många lyckliga ögonblicken han nu plötsligt minns, ett leende över att Kvinnan alltid går att byta ut, men framförallt ett leende över listan, listan som han vet är källan till ett lyckligt och meningsfullt människoliv. För vad är livet utan filmjölk, potatis, vänner, kontakt med människor och att känna kärlek som till ett barn frågar han sig, och inser att listan är fullkomlig. Listan är en perfekt livsguide med sitt tvivelaktiga innehåll då den, precis som livet, är ologisk, full av brister och i ständigt behov av uppgradering.

Sen, äntligen, försvinner han.

slickar min spegelbild

Du är kall våffla. Du är vårtor och svett. Du är kyla och skelett.
Jag håller dig i mörkret. Jag håller dig nära och en bit ifrån. Jag är tveksam över hela situationen.
Du är kall våffla.
Du är kall våffla med mig. I mörkret. För i mörkret är vi alla anonyma. I mörkret saknar vi identitet. Där kan vi hålla varandra, nära och en bit ifrån.

Sen viskar du att du stuckit knivar i min rygg som du inte vill dra ut. Du är kall våffla! Du är vårtor och svett. Du är kyla och skelett.

Bästa fålen apelgrå (den rider Staffan själv uppå)

Jag bär med mig en ask. I den ligger liten liten mask. Förut, innan, var den slemmig och i konstant rörelse. Nu är den torr, torr som fnöske, och smakar gammal sårskorpa. Jag har döpt den. Jag har döpt den till "Evigheten" och har den som en påminnelse om min egen dödlighet, och även för det eviga kretsloppet. En dag lade jag Evigheten i en skål och hällde mjölk på den. Jag sa "där kan du inte ligga och skvalpa hela dagen, maskjävel" och torkade med hårtork och skrubbade med tvål. Det kom blod. Torrt maskblod.

Jag bär med mig en ask. I asken har jag Evigheten. Den är torr och smakar gammal sårskorpa. Ibland visar jag Evigheten till människor, till människor jag möter till exemepel på gatorna. Men dom vill inte, kan inte förstå. "Det är Evigheten" säger jag. "Det är Evigheten och du kan inte förstå" säger jag. Ibland skrattas det. Ibland kastas sten. En gång såg jag ett barn somna i sin egen glass.

Först sätter jag mig i bilen. Åker med bilen. Jag kliver ur den och in i ett tåg. Jag färdas. Jag transporteras. Jag blir gods. Ett tåg byts ut mot ett annat. Och sen ett till. Och sen ett till. 4 tåg sammanlagt, efter 4 tåg blir det buss. "Hej" säger jag till busschaffören, och anger min destination. Han svarar med en summa och sen bär det av. Det guppar och jag skrattar. Det kommer lite kiss. Jag skäms. Jag lägger mig på golvet, pressar in mig under sätet. Jag drömmer med ögonen öppna. Jag drömmer om tjejkalas och bollhav. Jag drömmer om sandstrand och finurligt pussel. Det plingar till. Jag är framme. Jag går av.
Några steg senare träffas vi igen. Alla blir glada. Jag får mat.

smegge

Jag hade glömt hur fint det var. Titta in i gamla luckor, se tillbaka på gamla sår.
Beroende på utfallet, för bakom var sin sten låg vi och hoppades. Ögolocken hårt sammanpressade, räknandes till tio. Så fort vi nådde dit, till tio, sprang vi för allt vi hade in, in i skogen, för att aldrig komma ut. Men ut kom vi. Du till ditt och jag till mitt.

I efterhand kan man tänka att vi borde stannat kvar.

vi riktar våra tankar, vi tvättar våra sår

Öppna rebellburken och skrika. Skrika ord som frihet och helvete. Sen, i stundens hetta, ordlöst vrål.
På med locket. Rebellburken packas in och skickas till dig. Kanske, när du öppnar den, kommer du förstå.

vi ruttnar och tar hand om varandra

Idag vaknade jag klockan 20. Helt nonchalant bara. Satte mig upp och såg en film. Nu börjar det bli dags att äta.
Började titta på hemresor idag. Måste få ordning på min internetbank innan jag kan köpa en sån. Tänker åka till min bank och klaga arslet av dom. Hur det ska gå till rent praktiskt har jag inte listat ut än, men jag tar med mig en såg och improviserar på plats. Det är stunder som dessa jag inser lyxen i att ha körkort med tillhörande fordon. Eller en egen chafför. Om det är någon som känner sig manad är det bara att höra av sig. Man får betalt i umgänge och kanske lite färdkost. Ok skit i det då! Jag tar tåget ditt lata as!

Är man hungrig, som jag är, vill man äta, som jag vill. Har man då bara konserverade köttbullar med potatis på burk, som jag har, överväger man starkt att värma en icapizza för 4:e dagen i rad, som jag gör. Nudlar är inget alternativ; för många festivaler. Och av samma anledning går även raviolin bort.
Nu går man och värmer pizza, som jag gör.

Satsa allt du har, förlora

Då var det dags igen. Julafton, dagen folk kan andas ut efter att ha stresskonsumerat. "Men det handlar inte om det, julen handlar om kärlek, att umgås med dom man håller av... Och här har du lite saker jag köpte. God Jul!"
Nej, jag har inte mycket att hämta på julaftonen. Jag tror varken på tomten eller jesus, och är helt nöjd med sakerna jag har. Umgås med dom jag tycker om ser jag fram mot, men det kan jag göra vilken dag på året som helst. Som helst.
Men visst. Det är väl i grunden en fin högtid, om folk bara kunde ge fan i att mäta kärlek och omtanke i gåvor. Är det inte tillräckligt att bara umgås med familjen? Nej, självklart inte. Man måste ju få saker, eller uppnå den där obefogade euforikänslan när man ser någon lysa upp av gåvan man gett den.
Min ungjävel ska då fan inte få ett skit. Jo, det (ungjävlet) ska få lära sig värdet av hårt arbete, sen kanske belönas med lite glögg. Jag har själv ingen som helst aning om värdet av hårt arbete, så ungjävlet kan lära mig. Det blir våra gåvor till varandra.

Nej, nu ska jag se på film.
God Jul, vad fan det nu betyder.

Du skriker i sömnen

Vi flyter fram, tyngdlöst. Att bara finnas i luft. Som att färdas utan mål är meningen. Är syftet. Är hemligheten.
Vi flyr från maskeraden. Utan kläder nuddar vi varandra. Jag känner din ärliga närhet. Jag tar på din synliga skörbarhet. Jag famnar den, försöker fylla mig själv med den. Du ger mig inträde. Du öppnar dig.

Vi existerar för en stund ljudlöst. Tillsammans tuggar vi på tvivel, försöker nervöst svälja men spottar det snabbt ut. Vi har insett vad det betyder att visa sig. Att titta tillbaka. Att välja människan före frågorna, men fortfarande ställa dom.

Vi är en plågsamt liten krets, vi som inser att det inte är för sent. Inte ens för oss.

Han slog mig så vackert

Jag liknar den vid en filmprojektor, tiden, källan till liv. Projektorn är givetvis själva jaget, den människa man av olika anledningar väljer att vara. Filmrullen är alla minnen man har lagrat, ens historia. Linsen är nutiden, den som gör det möjligt för filmen att visas. Med hjälp av linsen återspeglas och påminns vi om våran historia, men den omformas samtidigt och lägger grund för hur man ser på nästa ögonblick. Vissa har en hel, sammansatt, film. Det finns dom med trassliga rullar men med färgrik och vid lins. Andra har högar med rullar som upprepat bombarderar duken (som skulle kunna symbolisera framtiden, till vilken vi ohejdbart färdar men aldrig når). Sen finns det människor (projektorer) som nästan inte har någon rulle alls, och en lins knappt använd. De som lever i nuet på ett sätt som inte ger variation och då inte heller frihet.
Men jag gör så gott jag kan med min projektor. Försöker även hjälpa andra, låna dem min lins, ge dom lite rulle. Men jag behöver andra jag också. Ska vi mötas halvvägs? Vill du bli min bioduk?

Det står en bil utanför och ser glad ut

Och då kanske man tänker att man inte räcker till, att man inte är tillräcklig, att man till inte räcker. Så fånigt, när man går omkring och är alldeles fantastisk. Om inte annat så för sin otroligt komplicerade uppbyggnad. Saker man inte ser, men som ändå finns där. Saker man är. Saker man består av. Sex laxar i en laxask.

Ger dig en skvätt. Häller den tills vidare på bordsduken. "Här har du skvätten" ska jag presentera det när du kommer. Om du kommer. Det vet jag inte om du gör, jag bara hoppas. Då ger jag dig min skvätt. Min skvätt, att bli din. Min skvätt från mig till dig.

Och i hytten, våran hytt, har vi hängt bilder från förr nästan överallt där vi lärt oss att bilder bör hänga om bilder ska hängas. Vi tycker så mycket om varandra att bara en tredjedel är naket. Sen lagar du mat till mig, annars slår jag dig. För trots att jag älskar dig måste jag lära dig vem som bestämmer. Det är våran överenskommelse, den du tvingats in i. Men du nöjer dig. Du har inget val. Du existerar inte ens. Inte ens lite. Du är bara en produkt av min blogg, och det är ditt eget fel, din sjuka jävel! Lämna mig ifred! Jag orkar inte längre, orkar inte pressas in i hörn!

Och sen ber vi om ursäkt.

Vis, dom och tand.

Hon är en snabbspolning i filmen om hans liv. Okaraktäristik, som en levande gästbok. Andra människors åsikter och citat utgör hela hennes existens och nu är hon därför lämnad i dåtidens dunkelhet.

Han dricker single malt whiskey och onanerar. Ännu en kvinna besegrad av hans vrida, föraktpräglade världsbild, och där kvinnorna tar slut tar högerhanden över. Tillsammans med porren. All denna jävla porr! Morbid, förnedrande och fullständigt fasansfull porr. Om hans känslocentra fungerat hade han garanterat gråtit nu och kanske, kanske tagit sig ur denna ensamhet. Men istället smuttar han i sig ännu en klunk whiskey och har känslolös sex med sin egen arm framför "Underaged sluts home alone5".

Förlåt. Det är bara så svårt att höra av sig just nu, det är så mycket med jobbet och allting. Och det faktum att jag hatar dig för det ynkliga crackluder du är hjälper ju inte direkt :)
Men nån dag ringer jag. Vi kanske kan ta en fika eller nåt?!
Puss puss, ha det bra!

Det är bara tid.

Idag kom Wolfkvinnan hem till mig. Hon sa att hon kommit för att äta mitt kött.
En obeskrivlig rädsla fyllde min kropp, en rädsla av slaget som får kroppen att skaka och pressa ut svett. Så försiktigt som möjligt och med en röst dränkt i svaghet försökte jag få henne att ombestämma sitt, för mig, drastiska och omoraliska beslut.
Men Wolfkvinnan bara skrattade så hårtussar och slem snart täckte större delen av golvet. Hon sa att mitt folk behövde man tillrättavisa. Hon sa att min typ av människa behövde sättas på plats, annars skulle vi oundvikligen gå för långt. Sen började hon tugga.
Det är omöjligt att beskriva smärtan jag kände. I vad som kändes som flera tusen evigheter gnagade hon min vänsterarm i typiskt Wolfkvinnemanèr. Först bet hon ett hål i skinnet med de vassa Wolfkvinnetänderna, rev sakta bort, bort skinnet som skyddade de ömma musklerna, och plötsligt var det bara ben kvar. Ben, som med sin muskellösa existens för alltid kommer påminna mig om Wolfkvinnan och Wolfkvinnans överlägsenhet.
Hon hade segrat. Ännu en gång, och som alla gånger, hade Wolfkvinnan segrat. Jag börjar tro att det är lönlöst att försöka komma undan.

kretslopp

Efter frukosten, bara blicka ut mot bergen. De snöklädda bergen, som kapslar in mitt liv. Blicka ut mot bergen, och upp, bort över dem. Kanske tar de aldrig slut, egentligen.

Ensamheten gör sig påmind. Coldplay hjälper till. Tröstar mig med snus och youtube. Tar tillfället i akt, att sörja. Att få ut det härskna. För förändring är ständig. Det går inte att veta vad som kommer härnäst. Men man kan gissa. Man kan hoppas och man kan drömma och man kan blicka ut mot bergen, de snöklädda, som kapslar in.

Snörvlar, hostar, saknar. Det är sol utomhus. Promenad kanske.
Rösten sviker. Försöker sjunga ändå. Det låter kul. Är man ensam får man roa sig själv.
Det är ju sol ute. Promenad kanske.

Det är bara tillfälligt ändå, allting. Kan lika gärna passa på att få ut all smuts. Rensa systemet. Promenad kanske. Det är ju sol ute.

situation : tomhet

Han saknar henne. Ja, det gör han verkligen. Han vill gråta för henne, ge henne hans tårar. Det har han lärt sig är vackert. Men han kan inte, det kommer inga tårar. Kanske, kanske har dom fastnat på insidan.
Istället sitter han där och tänker på henne. Han ler, och inser att det är vackert det också. Att bli tänkt på, tänker han, det är vackert. Att bli gråten över, tänker han, är lite vackrare. Men han nöjer sig, det har han lärt sig med åren. Att nöja sig är ett bra knep att ta till om man vill göra tillvaron lite bättre, och det vill man ju. I alla fall han, han som tänker. Han som tänker på henne och ler.

Jag tänker på dig.
Jag ler när jag tänker på dig.

främmande framstjärt

För trots att jag befinner mig här, här där jag är nu, finns jag lika mycket där, där där vi var då. Det har med fysik att göra, och något vissa kallar själ. Mitt fysiska väsen är begränsat, därför koncentrerar jag mig på mitt psykiska, som än så länge visat sig vara oändligt. Alla dessa processer, alla försök, denna ständiga strävan efter någonting större fungerar både doktor och lärare. Jag började inåt, fann problemen, problemen skapade processer som genererade i lösningar som i sin tur utsöndrade lugnet, och lugnet gav kärleken och medmänskligheten fritt spelrum att dela med mig, att bjuda, att våga visa mig själv.
Det där med att ge utan att behöva få.
Sen ser man förändringarna, ser människorna. Det handlar om att vilja, att kunna titta in i någon annans ögon och låta henne titta tillbaka, låta henne se dig. Att vara rädd kan vara en svaghet, men att våga vara rädd är styrka.
Jag säger öppna dig, låt andra in. Du kan göra det både fysiskt och psykiskt, du väljer själv, så länge det ger dig lugnet. Så länge det skapar dialogen, den inre dialogen där det inte hymlas, där inga lögner existerar. Dialogen som förhoppningsvis blir en diskusion.
För i slutändan är man ingenting utan andra. Men man är heller ingen med andra om man inte känner sig själv.
Lär känna dig själv, och våga släppa det du inte får svar på. Svar är i alla fall relativa och det läggs alldeles för mycket energi på dem. Enligt mig, såklart. För många är dom som gömmer sig, som liknar sina identiteter vid kunskap, utbildning, yrke, religion, mode, människor av samma kön eller andra typer av svar. Tillfälliga som livslånga. Svaret är ju trots allt ingenting utan frågan. Finn en frågeställning som fungerar för dig. Själv lever jag strikt efter den korta, men ack så breda "va?".

jaja, skitsamma. Ville bara döda lite tid. döda! men det går ju inte. här hugger man med kniv, stryper hårt med händerna, slår vilt omkring och skjuter med pistol... men ändå fortsätter den att gå. Jag har funnit lugnet i att ha sönder klockor istället, som för att symbolisera.
Vad blir det för mat idag undrar jag, och kom samtidigt på att ica har stängt, och då ica är den enda källan till rimlig näring får det bli ett ihopkok av vad kylskåpet har att erbjuda (: ravioli).
nu går jag.
jag går nu. nu går jag härifrån. kanske, ja kanske kommer jag tillbaka.

... va?

spetälska mig

Jag tänker på när jag får en liten studio att jobba i, en studio som rymmer musik och måleri, inspiration och kreativitet, poesi och kärlek. Det kan tänkas förekomma vinkonsumtion också, fast givetvis i måttliga mängder. Jag är en väldigt måttlig person, går inte gärna längre än nödvändigt. Nej, för mig är de bästa gränserna de som aldrig tänjs eller korsas. Helst av allt skulle jag vilja leva mitt liv i en kuvös med en inbyggd flatscreen, maten skulle serveras i droppform och byts enkelt ut mot morfin när det är dags att sova eller när jag sett något upprörande, antagligen något hemskt på nyheterna.
Livet är till för de oförsiktiga, jag nöjer mig med rutiner.

Jag ska köpa laptop. Med en laptop skulle jag kunna erövra världen. Men än så länge har jag ingen laptop, så världen får vänta med att bli erövrad (erövd). I alla fall av mig.

Nej, jag har inget utrymme för att skriva längre. Men det gör ingenting. För en dag, en plötslig dag i en greppbar framtid, bubblar det över och sipprar ut i alla porer på min tacksamma kropp, och jag kan fånga allt med min nya laptop inne i min studio. (erövd)

Hamborgeza del padre!

Idag ska vi äta hamburgare och se på film. Bara sådär, helt plötsligt. För att vi kan. Som att fira utan anledning. Som att skörda någon annans frukt. Ofta slår det mig, att det här med att leva är alldeles fantastiskt. Speciellt dagar som dessa.

Senare ringer han mig. Han ringer för att säga "Du, jag har tänk lite." Det följs av en kort tystnad som jag bryter med ett nervös
- jaha, på vadå?
- På oss, svarar han. jag har tänk på oss. På dig och mig. På dig och mig tillsammans. Jag har tänkt att jag vill...
-Att du vill vadå?!
- nej...
- men jo! säg det! att du vill vadå?
- amen... att jag vill... att jag vill ha dig i mig... att jag vill känna din hud. Jag vill att vi älskar med varandra. Jag vill att du tränger in i mig och stannar där inne.
- Men pappa, nu är du ju full.
- jag är inte din pappa!
- nej just det... men är du full då?
- ja.
-Ok. Ha det bra!
- Ja, ha detsamma. Vi hörs!
- Hej då!
- Hej då!

Dom åker hem och det är tråkigt

Du har blivit äldre, det känns på lukten. Du har tappat förmågan att handla spontant och impulsivt, köper inte längte grädde för att det är kul. Du vältrar dig istället i din mentala avföring och plötsligt börjar klockorna ringa. De säger "hej där, det är dags att vända blad" och du nynnar med i melodin men du glömmer snabbt bort texten och intresset för att leva börjar svalna. Snart sitter du där igen, oroar dig och drar i din egen kuk. Kuken är i alla fall min, tänker du och gråter lite till. Istället skulle du kunna gå ut och aldrig återvända.

Den här dagen är präglad av huvudvärk och trötthet. Men jag fick gå hem, innan mitt skift var slut. Det sa Faksvåg.
Faksvåg sa att jag fick gå hem. Så jag sitter här, i mitt tillfälliga hem. Ett hem som inte är alldeles olik en fängelsecell. Men lyckligtvis är jag van, jag är van och jag ber inte om mycket. Jag ber inte ens om Faksvåg, han bara finns där ändå.
Faksbåt.
Flaxtåg.
Hej mitt namn är Erling Faksvåg. Jag har kommit för att hämta dig. Och jag har kommit för att tugga på ditt fjes. Faksvåg tuggar fjeset mitt. Faksvåg sätter Faksvågtänderna i mitt fjes. Sen leder han mig till sin grotta och han visar att han saknar kön. Jag vänder mig om och går.
Hej då, hej då Erling Faksvåg.

sjugofyra år av ögonblick

Det händer varje gång jag ser henne. Värmen, någon slags signal skickas genom hela kroppen och den är varm, den känns verklig. Ibland ler hon mot mig, dyker in i mina ögon med hjälp av sina egna och tillsammans stannar vi i ögonblicket så pass länge att vi båda är säkra på att det aldrig försvinner. De tar inte slut, ögonblick, de förökar sig bara. Ibland kan de ändra form, massera känslocentrat med hjälp av minnen. De berättar sagor tagna ur verkligheten, samtidigt direkt anknytna till sitt eget undermedvetna med hjälp av automatisk fantasi. Sagor, som berättar om personlig utveckling och emetionella framsteg. Sagor, som nästan aldrig innehåller ord men som ändå förklarar mer än alla olika bokstavskombinationer i hela världen.
Och sen ler hon igen. Leendet som förklarar att tid är relativt, ögonen som visar mig vad människan är till för.

Vissa nätter delar vi med varandra. Vissa nätter kommer alltid finnas kvar, ekandes i oändlighet.