ambitiös ambivalens

ibland är allt som krävs någon att krama. ibland behövs bara en varm kropp att trycka sig emot. ibland vill man sticka in kuken. jag är för tillfället bara i behov av en vänlig kropp som kramar min kropp samtidigt som jag kramar den. kramar, vilket underbart påhitt. det är ju så självklart. en mänsklig instikt. att hålla om någon, känna närhet och värme. känna kärlek och omsorg. respekt. och ibland sticker man in kuken.

människor är så jävla dumma i huvudet samtidigt som dom är fantastiskt vackra och härliga. det är så det är. bara att acceptera.

huvudbry

vilken festival det var! med det menar jag att jag hade kul som fan men att det känns skönt att komma hem och vila kropp och hjärna. jag har varit på urkult förresten. det är festivalen jag skriver om. urkult. en festival i norrland. hålls i nämforsen. soft. nice. urkult.

idag gör solen utomhus varmt. av just den anledningen ska jag bege mig till utomhus, ja, för att vara. gå runt lite. lyssna på musik. kanske svänga förbi nån bekant eller bara sitta på en sten och leka mystisk och speciell.

idag är ingen bra dag i övrigt. nej, dagen i sig är det inget fel på, det är hos mig problemet ligger. att jag har mage att skylla på dagen. vilket sätt! fy fan för mig och allt jag står för! jag orkar faktiskt inte med mig själv. det är ett problem eftersom jag sitter fast. i mig själv. men det går att gömma sig. det ska jag göra. i solen. kanske.

kanske. fy fan

puss-på-munnen reseptorerna

Men ibland måste man ju landa. Acceptera verkligheten, eller i alla fall vara medveten om den. lida över sina insikter. dansa lite med obehagskänslorna. "jag är dålig. jag är fånig. jag är ynklig. jag är rädd." och sen iväg igen. in i det okontrollbara riket utan sans. drömmar och verklighet byter plats. du är där du vill vara. här kan du vandra fritt. här kan vad som helst hända. du låtsas, men du låtsas så mycket att det blir på riktigt. du har det bättre där ingenting går att förklara. där ingenting behövs förklaras. det spelar ingen roll varför solen är luddig och mjuk, blinkar i rött och blått och ligger i din ficka. verkligheten kan dra åt helvete. i verkligheten härskar svaren. utan svar går det inte att leva, låter det. folk dör. folk mår dåligt. orättvisor råder. elände efter elände... nej, åt helvete med verkligheten. du lär dig att se på verkligheten genom ditt drömfilter. och du kan faktiskt le på riktigt för första gången på väldigt länge.

Sånt man tänker när inget stör

det 84:e inlägget påbörjas nu och här sitter du och läser det. lite som en hyllning eller som ett straff att du en gång lärde dig att läsa. jag tänker det 84:e inlägget till ära skriva om saker som faller mig in, på samma sätt som det är ett infall av mig att på något sett se det 84:e inlägget som något annat än just det 84:e inlägget. men allt hänger ihop. liv är totalt. liv är tid och tid är totalt. tid är evigt. tid är tid men ibland inte tid trots att det alltid är tid. på samma sätt har jag tid att skriva det här.

nu över till iaktagelser på min egen kropp. jag tänker börja med halsen.
halsen, lite torr. fnöskig. känns som den är spacklad som en tegelvägg. min hals är ingen tegelvägg och jag inser därför att det antagligen inte är spackel men kan inte lova något.tänker att vatten är lösningen men det hjälper inte. testar att dricka lite mer vatten. nej, det hjälpte inte nu heller. går istället över till håret.
håret, stort. som ett gigantiskt svall som lever sitt eget liv. huvudets naturliga mössa. tänker att så skulle det se ut om tankar var något som levde innanför skallen och växte sig utåt när man tänkte. försöker intala mig själv att det inte är så men hittar inga bevis. lägger mig vettskrämd under mattan och fortsätter att analysera mina olika beståndsdelar. får lite lust att titta närmare på det där med händer men blir snabbt uttråkad då mina fingrar ser ut som små minikorvar man slagit på med en hammare eller kanske en bastant pinne. går istället över till hjärnan.
hjärnan... hjärnan är min kropp, tänker jag. jag är min kropp och hjärnan är mig. jag är hjärnan, men hjärnan är samtidigt hjärnan. vi är två fast ett. som en kyckling som är sitt eget ägg. blir irriterad över den dåliga liknelsen och fortsätter hacka mig fram i min egna djungel av tankar. tröttnar när huvudet börjar göra ont. äsch, tänker jag. dags att påbörja ett nytt segment som kanske kan innehålla information. inser det ytterst osannolika i det och hoppar snabbt ner några


rader och fortsätter skriva som om ingenting hade hänt och hoppas på så vis att texten ska flöda som om den skrev sig själv. dundrar in och håller låda skriver jag. anklagar mig själv. Du kan ju bättre! tänker jag. Du är som en misslyckad prototyp av en dålig människa! fortsätter jag och blir lite ledsen över att jag är så elak, så rå. är det för att jag är rädd? behöver jag någon som klappar sig själv på axeln som en invit till mig att lägga huvudet mot den? tänker på en gång när vi spelade fotboll på skolgården. lusten att spela fotboll väcks. kul, tänker jag. fotboll är kul. vill spela det oftare. har lata kompisar. är lat själv. tycker ändå det känns bättre att skylla på kompisarna.


plötsligt var det nog, tänkte jag.

citronkyssar i ögonen

Förvisso är du inte nära mig längre, nu när vi glidit isär, men det finns ingen anledning för dig att såra mina känslor. och det finns ingen anledning för sig att slicka på hundkopplet heller. lägg ner kopplet nu! lägg ifrån dig det, jag pratar faktiskt om allvarliga saker.
och du skulle le. krypa längs vår nya ikeamatta för att få hålla mig i handen en stund. du känner för att hålla mig i handen och jag älskar dig för det.

men din hand blir snart svettig. och armen trött. den söker sig bort till andra händer. vi glider isär. vi är inte nära längre. och du sårar mina känslor.

jag går tills slut och lägger mig när jag inte förmår att minnas dig längre. det gör för ont. jag lägger mig ner och ber gråtandes att få somna. och aldrig vakna igen.

att få somna.

och aldrig vakna igen.

Du sa aldrig åt mig. Du gav mig inte order. Hur kunde jag veta vad "uppseendeväckande beteende" var för något?

Leende skrapade hon foten mot mig. sökte tydligt uppmärksamhet. orden började komma. hon pratade löst om väskor, tråkighet och sådant som man pratar om när ingen lyssnar. Plötsligt insåg hon att jag dokumenterade allt hon hade för sig. trots detta svalde hon sin stolthet och sparkade mig omoget i sidan. "du är dum i huvudet" är jag vagt övertygad om att jag lyckades höra. det är svårt att höra när man försöker att inte lyssna.

jag viskar om piskor. jag hör sedan viskande piskor. jag mumlar om personer. jag ser sedan mumland personer. jag håller dig i handen. du håller mig sedan i handen. allt detta, och mycket mer, finsn i mitt huvud.

lite som livet

jag är fattig på många olika sätt. ett av dem är avsaknad av kamera. men då jag välsignats med kamerahavande vänner går det emellanåt att få sig några bilder. här är meningslösa bilder från thailand, phuket. jag vill poängtera att den främsta anledningen till att jag publicerar dessa är att det finns en extremt ful bild på martin med. den är faktiskt ful på två sätt. 1. han skrattar när hans tjej spyr. 2. han är extremt ful. martin kommer hata mig för det här och nu slutar vi kanske vara homos tillsammans. men men.... vi hade en underbar tid ihop. underbar. jag älskar dig för alltid martin. mjauuuuuu (du vet vad jag menar)

got to keep up risin'

Jag ska aldrig klona mig själv. det har jag lovat mig själv samt resten av världen. det räcker som det är.

i omgångar kommer den, lusten. när lusten är där komemr den i omgångar, känslan. vid vissa tillfällen, då de båda leker i symbios i mitt inre, kan det faktiskt bli något skapat, bli något gjort. och inte bara smuts. nej nej. det kan där även finnas tomtar, paletter, skruvar, skämtbajs, mongolier i silvertappning, avbildningar av höghus eller... ja, bra saker helt enkelt.

Let's swim to the moon,
Let's climb through the tide
Penetrate the evenin' that the
City sleeps to hide
Let's swim out tonight, love
It's our turn to try
Parked beside the ocean
On our moonlight drive

Let's swim to the moon,
Let's climb through the tide
Surrender to the waiting worlds
That lap against our side

aska

jag hittade det här. det hade jag skrivit på loseup.webb.se, som är ett s.k. "cepeforum". jag klev in i min egen värld. jag slet sönder mitt eget huvuud och lät därmed min hjärna bli påverkad av tomheten och tomheten bli besudlad av mig hjärna.

som en smäll som aldrig träffar fast ändå gör dig rädd

Jag känner en kille som har lockar i sitt hår, gylldene. Vi umgås när tillfälle ges. tar en fika, ser en film. Inget märkligt egentligen. ibland pratar han om känslor. jag kanske tittar på honom i smyg. Ler .tänker att det finns inga andra som honom. han får mig. han får ta på mig. sen dricker vi upp kaffet, ser färdigt filmen. kramas lite och naffsar. snuttar lite läpp. smeker lite lock. sen skiljs vi åt och ses kanske efter några dagar eller veckor eller nåt. det är inte så viktigt egentligen.

perfekt kaos

intågandet av obeslutsamhet. in in in i mig. fyller det lilla jag är och skakar mig tills jag faller handlöst till marken och kysser den. vill aldrig känna igen det jag nyss var.
snart kanske jag sätter fart mot framtiden. hoppar mellan ögonblick och undrar vem jag blivit. snart kanske jag finner greppet. hoppar mellan ögoblick och kanske gillar det jag är.

får någon tag på mig hoppas jag på att få saker förklarade.

kommer ibland ihåg hur du såg ut när du dansade. ler gråtandes och smeker mina minnen.

vi som såg varandra

goderafton. jag är hemkommen. livet svischar förbi och lämnar mig sittandes som ett frågetecken. leker lite med något jag hittar pa golvet alternativt marken. kan vara en boll. kanske någonting av plast. eller en pinne.

jag är hemma igen. det finns de som säger att man ska arbeta med saker för att de är det man gör, det är det man måste, och vågar påstå att detta inefattar även mig. så arbete är väl vad som väntar gömd bakom en barrikad av åtaganden.

idag står paddling av kanot på dagordningen. fast det står med tunnt blyertsch och går att sudda bort utan någon direkt ansträngning. men med lite hjälp kan det bli skrivet med vattenfast tusch i versaler. paddla är för övrigt ett lustigt ord.

nu har jag ätit nog med tacos till frukost, det är dags för ett nytt äventyr. jag är nu redo för dagen. så kom igen allesammans, ryck er upp ur soffan och lägg er ner igen. eller så gör ni något annat. själv ska jag paddla.

paddla är ett lustigt ord.

the end of an era

jaha. da aker jag snart hem. hem. mitt tillfalliga hem. jag ska minsann hitta hem over hela varlden som jag stannar i till och fran och kanske aldrig mer. eller nagot sant.

jag ar lite sorgsen. detta har verkligen varit en resa i alla tankbara bemarkelser. mer eller mindre underbara manniskor har traffats, upplevt och blivit vanner for livet eller i alla fall en liten stund. detta lamnas nu och pressas in i ett forrad i huvudet dar det forvaras, bryts ner och sakta byts ut mot nyare, modifierade versioner av dessa gamla minnen. jag undrar ibland varfor jag inte skriver ner saker till mig sjalv sa att jag kommer ihag men jag har aldrig kommit fram till ett konkret svar. jag kanske ar byggd sa. formad till att inte riktigt komam ihag saker utan bara vara. sikta mot framtiden och missa och sedan fastna i en oandlighet av nutid som inte riktigt har kommit ifran datiden och som inte riktgit vill komma till framtiden. elelr sa ar det bara sa att jag har daligt minne.

jag har lite trakigt for tillfallet. anledningen ar, som sa manga ganger forr och som sa manga ganger i framtiden, pengar. jag kan inte riktigt gora annat an att ga runt runt i cirklar och titta pa saker jag inte kan kopa. det finns manniskor som tycker sant ar tillfredsstallande, det vet jag, men jag ar tyvarr inte av den skolan. jag ar lite mer san att ser jag nagot som intresserar mig sa vill jag ha det, och har jag pengar att kopa det sa gor jag det annars vill jag inte se det for da kan jag i alal fall inte fa det. det ar lite barnsligt kanske men det ar jag. jag ar kanske lite barnslig. jag tror nagon har sagt det nan gang.
jag skulle ju kunna aka till flygplatsen, men det kanns en aning tidigt att aka 10 timmar innan flyget gar. och vad ska jag gora dar utan pengar? da kan jag ju inte ens kopa onodigt skit. nej, jag vantar nog. ja, jag vantar i alal fall till nio. jag har fortfarande inte listat ut varfor jag skriver det har.

for tillfallet sitter jag pa secret garden a.k.a. "20bahtstallet". ja, man betalar 20 baht sa far man sitta hur lange man vill (inom rimliga tidsramar gissar jag). det galler att vara realistisk om man ska vara som man borde. det ar bara ett tips till alla er som vill vara som man borde. sjalv sysslar jag med annat.

nej nu bar det inte frukt langre. svenska talesatt och andra uttryck kan ibland skramma mig. en del ar bara lite larviga, andra ar helt sinnessjuka. exempel far ni komma pa sjalva.

nu atergar jag till att vandra mallost omkring tills tiden ar inne for hematfard. pa ett satt ska det bli skont att komam hem och det sattet ar det ekonomiska. dar gar det att fixa pengar om man verkligen vill. blir man bestulen eller pa anant satt forlorar pengar ar man beroende av, i det har fallet, utomstaende kallor (familj, vanner). det blir lite pafrestande for bada parter efter ett tag. men annars, det rent mentala, klimatiska(?), uderbara ar allt mycket battre och mer har. jag tippar pa att sverige ligger ganska lagt vad galler ma-bra-mentaliteten, min ma-bra-mentalitet ar i alal fall mycket lagre i sverige an i alla andra lander jag varit i. det ar som om vi bara skiter i det, vi forsoker inte ens. och forsoker, det ar verkligen nagot man gor i thailand. "happy happy all the time". men skitsamma.

skitsamma sa jag.

musfeber

Jag ar frisk. Bortsett fran en forkylning som inte lamnar mig nagot utrymme att tro nogot annat an att den ar kronisk och darmed livslang, mar jag bra. nagonting konstigt ar att sa fort jag ar frisk, , halvfrisk eller i den absoluta mittpunkten pa friskhetsskalan da man varken ar frisk eller sjuk utan bara mittpunkt, sa sker en kroppskemisk reaktion som far kroppen och hjarnan i en total symbios. detta ar inte det konstiga, det konstiga ar att den gemensamma namnaren ar en slags blind overtygelse om att det ar dags att dricka alkohol. overtygelsen ar sa stark att det i de allra flesta fall slutar med alkoholdrickande.

jag ser en kille spela spel pa datorn. han inspirerar mig. nu ska minsann jag ocksa spela spel pa datorn.
ja, for det har har jag inte ork med langre. och ni.... ni borde SKAMMAS!

ibland, vissa dagar, vaknar jag upp sadar glad utan att ha nagon egentlig aning om varfor. idag ar en sadan dag och jag har darfor forsokt fa ut nagon slags forklaring pa detta trevliga fenomen, fast utan resultat. har hort att det beror pa kemisk balans i hjarnan och sant, vilket sakert ar helt sant, men jag vill anda tro att det har en enklare forklaring. att jorden och levande organismer pa jorden skickar elektriska impulser fyllda med gladje rakt in i hjarnan och fyller den med dopamin och seretonin och lite vanligt fnitter. for fnitter kan vara skillnaden mellan ilska och gladje. nu blev det kanske inte en enklare forklaring. nu blev det kanske inte en forklaring alls utan bara allmant svammel men i vilket fall som helst sa ar jag glad och har tva aktiva konversationer pa gang samtidigt som jag skriver det har sa ursakta ett ogonblick.

insag just att det var ju till de tva aktiva konversationerna jag skulle ursakta mig ett ogonblick. men gjort ar gjort och det far man sta for sa vida man inte raderar det vilket jag uppenbarligen inte gor.

jag aker hem snart. om 9 dagar. det ar med gladjeblandad sorg och sorgblandad gladje jag beger mig fran detta potenciella paradis hem till ett platt, unket, stelt sverige dar allt kommer med en forklarande broschyr och i vissa fall en halvlugn rost som sager "men sadar kan du ju inte gora". en livlig diskussion holls om trakighet och alla inblandade parter var rorande overens om att sverige faktiskt var det trakigaste landet som finns om man ser till vad som skulle kunna vara och vad som faktiskt ar och allt sant. nog for att man blivit inpiskad med laderrem att det ar fult att klaga ar det svart nar mitt eget land skapar hulkningar och nervosa sammanbrott sa starka att jag maste gomma mig under ett hav av gosedjur jag sprutat mammas parfym pa. nu overdriver jag igen. det ar nagot jag ar mycket bra pa och nagot jag till och fran blir hatad for.

for tillfallet delar jag bungalow med Jackie. Jackie ar av nagon anlednign alltid glad, trots att hon ar en kvinna med ett mansnamn. jag har inte fragat och ar darfor absolut inte saker och tror inte end\s det har nagot med saken att gora... men hon kanner samma sak for tjejer som jag gor (till skillnad fran vissa fysiska skillnader). spekulationen ligger i att tjejer far mig att bli glad. spekulationen spricker med att tjejer ocksa ar anledningen till den absolut storsta delen smarta i mitt liv. detta leder till fragan " ar det mig det ar fel pa?" och slutar med svaret "naha!".

fan vad mycket skit jag skrev den har gangen. nastan sa jag skams. ja, jag sitter har och skams. sakta men sakert fylls mitt ansikte med varm rodhet och far mig vilja krala pa marken, krala som en mask. krala som straff. snart aker jag till bangkok. till jens. dit aker jag snart. sa att ni vet.

halsa alla ni kanner och halsa pa alla ni inte kanner. puss

minus

snart ar det dags att lamna koh chang och bege mig till bangkok. sorgligt nog blir nagra riktigt trevliga manniskor lamnade utan nagon forklaring, lamnade av mig... det kanske inte ar sa farligt anda.

insidan ar det som raknas, det marker man inte minst nar den hela tiden vill ut genom rovhalet. sa nu avslutar jag detta med ett mycket bra stycke text

I will
lay me down
in a bunker
underground
I won't let this happen to my children
meet the real world coming out of your shell
With white elephants
sitting ducks
I will
rise up
Little babies' eyes, eyes, eyes, eyes
Little babies' eyes, eyes, eyes, eyes
Little babies' eyes, eyes, eyes, eyes
Little babies' eyes, eyes, eyes, eyes, eyes, eyes

min stora slida

det ar songkran nu. manniskor ar glada och jag ar sjuk. assjuk. jag har feber, magkramper, diarre, huvudvark, forkylning. det ar inte de basta forutsattningarna for att fa mangder med vatten kastat pa sig samtidigt som man frivilligt svaljer overdrivna kvantiteter gift . sa det gor jag inte. det ar trakigt. plus att det ar svinkallt i thailand nu. jag vet inte vad problemet ar men jag ar sakert delaktig i det.

en dag ska jag ljuga for honom. nan gang ska jag vara falsk mot mannen i mitt liv.

jag har inte kraft till det har mer. jag ar febersvag och maste passa mig sa at jag inte skiter ner mig sjalv och kanske andra. men jag har ipod med hogtalare. hihi.

fakta

jag ar i don det nu. eller i alla fall en o som heter nagot i stil med don det. saker kan jag aldrig vara. schysst ar det i alal fall och vi hade turen att stota pa en tandlos* engelsman pa vagen hit som erbjod oss billigt boende pa ett lungt stalle. allt ar lugnt och skont har och man gor inte mycker mer an att sova pa kvallarna och ga pa sightseeing pa dagarna tydligen. har finns delfiner och vackra vattenfall sa det har gar nog att utharda nagra dagar.

har inte bestamt mig vart jag ska han efter on. overvager fortfarande chang mai for festen, men det ar ju fest overallt och jag ar spontan sa det ar en fraga framtiden far besvara.

nu tanker jag avsluta med lite nonsens

tva kvallar senare satt jag pa bradan igen. mannen med storfoten trampade fram och varnade mig for vad som skulle kunan handa och papekade att det faktiskt hade hant, och att det faktiskt hade hant mig. jag forsakrade honom om att jag inte skulle ramla av och vi tog pa varandra, smekte, njot. han var sa fin. hans hud var som silke, sant dar harligt silke som konstar mer pengar an silke som inte ar lika harligt. morklila forestallde jag mig att hans hud skulel vara om hans hud hade varit silke. sen kallade jag honom pedro. han hatade att bli kallad pedro och han hangde sig sjalv den natten.






* han hade alla tander utom dom fyra framsta

suck och ston

jag skrev nyss ett lika detaljerat och fasansfullt blogginlagg som vanligt nar plotsligt datorn utav nagon mystisk oforklarlig anledning tog livet av sig for nagra minuter. nu har jag absolut ingen energi till att skriva om allt, sa har foljer en sammanfattning pa vad som en gang skrev och kanske aldrig skrivs igen:

4000 islands
aker dit i sodra laos. hort att det ar schysst. aker dit imorgon. hort att det ar schysst.

chang mai.
aker kanske dit 12:e. stor sotr fest i en vecka thailandskt nyar stor stor fest kastar vatten . thailandare kastar vatten nar dom firar. det ar sa dom gor. vi forstor oss med gift, dom kastar vatten. en del gor bada. jag gor ingenting.

galoschfolket
slar varandra med aftonbossan

livet
stor grej som man inte blir av med forens man dor.

ytskraparen

jag var sekunder ifran det neuvrotiska sammanbrottet haromdagen. annu en gang men alldeles for lite pengar satte jag av mot ett nytt land for att stampla och kanske hanga. vid gransen sa dom helt plotsligt '' you cant come to laos, your passport is full. you have to go back to bangkok.''
att hora detta, efter att ha sovit 5 timmar de senaste 3 dygnen och sta dar utan pengar och veta att om jag inte stamplar maste jag betala 100 svenska kronor om dagen for visumoverskridande, var en aning enerverande. faktiskt en sa stor aning att jag holl pa att fa psykutbrott, ett santdar da kroppen tvingar fram ett primalskri. fast det loste sig. det gor oftast det, aven nar det inte gor det. nu orkar jag inte skriva om mer elande, jag har det ju bra.

igar tubade jag. det var helt otroligt schysst. man gled ner for en strom genom fantanstiska landskap i den harliga solen med en stor, god beerlao i handen. givetvis har jag ingen kamera. men jag tog faktiskt en bunt mer eller mindre schyssta bilder och videoklipp med tobbes kamera, nagra jag faktiskt gor ansprak pa och som kanske publiceras har. jag maste nastan kopa en kamera och publicera bilder har vid varje blogginlagg. for att forklara aven i bilder, for ett djupare intryck och hogre forstaelse. jag visst fan, jag har ju inga pengar.

tja, nu ar det norra laos som galler. sen tillbaka till thailand och spendera de sista tva veckorna dar kanske. jag vet ju inte. jag har ju faktiskt ingen aning.

juckas jervi

da var man i bangkok igen. dasig i hela pallet ar jag ocksa. jag har inte rad med dom dar dyra, lyxiga biljetterna sa jag tvingas resa budget. att resa budget tar tid, ar obekvamt och far folk att spotta pa dig pa gatan. men jag sparar ju nagra hundra baht for varje resa, baht som senare spenderas pa alkohol eller annat obefintligt smuts.

nu ar jag pa vag till laos. dar ar saker lite billigare har jag fatt hora, sa da kan jag slosa lite mer. ett slos skulle kunna vara internet. jag har massor med saker att skriva om. jag ska gora en reseskilldring nan dag om jag orkar vilket jag kanske inte gor. jag kanske gor en reseskilldring nan dag. jag har varit sa sjukt otursforfoljd. det har till och med smittat av sig pa manniskor i min omgivning. konstigt att det inte slutar. det manste ju vara balans. nar kommer turen?


jag blir sa javla stressad nar man betalar internet i forvag. det blir sa krystat. kanner mig tvingad. inlast i blogglandet dar jag inte ens lats vandra fritt. nej. sa kan vi inte ha det.

nu ar det 6 minuter kvar. jag lamnar dom 6 minuterna till er, sa far ni sjalva fylla i vad ni skulle vilja att jag skrev.


"


" / adde