the end of an era

jaha. da aker jag snart hem. hem. mitt tillfalliga hem. jag ska minsann hitta hem over hela varlden som jag stannar i till och fran och kanske aldrig mer. eller nagot sant.

jag ar lite sorgsen. detta har verkligen varit en resa i alla tankbara bemarkelser. mer eller mindre underbara manniskor har traffats, upplevt och blivit vanner for livet eller i alla fall en liten stund. detta lamnas nu och pressas in i ett forrad i huvudet dar det forvaras, bryts ner och sakta byts ut mot nyare, modifierade versioner av dessa gamla minnen. jag undrar ibland varfor jag inte skriver ner saker till mig sjalv sa att jag kommer ihag men jag har aldrig kommit fram till ett konkret svar. jag kanske ar byggd sa. formad till att inte riktigt komam ihag saker utan bara vara. sikta mot framtiden och missa och sedan fastna i en oandlighet av nutid som inte riktigt har kommit ifran datiden och som inte riktgit vill komma till framtiden. elelr sa ar det bara sa att jag har daligt minne.

jag har lite trakigt for tillfallet. anledningen ar, som sa manga ganger forr och som sa manga ganger i framtiden, pengar. jag kan inte riktigt gora annat an att ga runt runt i cirklar och titta pa saker jag inte kan kopa. det finns manniskor som tycker sant ar tillfredsstallande, det vet jag, men jag ar tyvarr inte av den skolan. jag ar lite mer san att ser jag nagot som intresserar mig sa vill jag ha det, och har jag pengar att kopa det sa gor jag det annars vill jag inte se det for da kan jag i alal fall inte fa det. det ar lite barnsligt kanske men det ar jag. jag ar kanske lite barnslig. jag tror nagon har sagt det nan gang.
jag skulle ju kunna aka till flygplatsen, men det kanns en aning tidigt att aka 10 timmar innan flyget gar. och vad ska jag gora dar utan pengar? da kan jag ju inte ens kopa onodigt skit. nej, jag vantar nog. ja, jag vantar i alal fall till nio. jag har fortfarande inte listat ut varfor jag skriver det har.

for tillfallet sitter jag pa secret garden a.k.a. "20bahtstallet". ja, man betalar 20 baht sa far man sitta hur lange man vill (inom rimliga tidsramar gissar jag). det galler att vara realistisk om man ska vara som man borde. det ar bara ett tips till alla er som vill vara som man borde. sjalv sysslar jag med annat.

nej nu bar det inte frukt langre. svenska talesatt och andra uttryck kan ibland skramma mig. en del ar bara lite larviga, andra ar helt sinnessjuka. exempel far ni komma pa sjalva.

nu atergar jag till att vandra mallost omkring tills tiden ar inne for hematfard. pa ett satt ska det bli skont att komam hem och det sattet ar det ekonomiska. dar gar det att fixa pengar om man verkligen vill. blir man bestulen eller pa anant satt forlorar pengar ar man beroende av, i det har fallet, utomstaende kallor (familj, vanner). det blir lite pafrestande for bada parter efter ett tag. men annars, det rent mentala, klimatiska(?), uderbara ar allt mycket battre och mer har. jag tippar pa att sverige ligger ganska lagt vad galler ma-bra-mentaliteten, min ma-bra-mentalitet ar i alal fall mycket lagre i sverige an i alla andra lander jag varit i. det ar som om vi bara skiter i det, vi forsoker inte ens. och forsoker, det ar verkligen nagot man gor i thailand. "happy happy all the time". men skitsamma.

skitsamma sa jag.