snart ar det dags att lamna koh chang och bege mig till bangkok. sorgligt nog blir nagra riktigt trevliga manniskor lamnade utan nagon forklaring, lamnade av mig... det kanske inte ar sa farligt anda.
insidan ar det som raknas, det marker man inte minst nar den hela tiden vill ut genom rovhalet. sa nu avslutar jag detta med ett mycket bra stycke text
I will
lay me down
in a bunker
underground
I won't let this happen to my children
meet the real world coming out of your shell
With white elephants
sitting ducks
I will
rise up
Little babies' eyes, eyes, eyes, eyes
Little babies' eyes, eyes, eyes, eyes
Little babies' eyes, eyes, eyes, eyes
Little babies' eyes, eyes, eyes, eyes, eyes, eyes
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
jag satt precis nu och tänkte på sms. det har förstås ingenting med det du skrivit här att göra. själv tycker jag att sms:ets begränsningar uppmuntrar till kreativitet. man kan vara mångtydig och skriva spännande saker med de fåtal tecken som ges till bjuds. som en haiku. jag läser alltid igenom det jag skrivit, om jag inte meddelar mig i brådska, och ser till att jag formulerat mig som jag velat och utan stavfel. en del bara hafsar ihop. de blir överlistade av sitt t9. det är tråkigt.
Skicka en kommentar