non sense

Päron. Kastar vindruvor på dom. De är mindre, men fler.
Precis som oss, vi som ifrågasätter , vi som blivit galna.
Det är oundvikligt, jag vet, så det är ingenting att vara rädd för.

damp ner i backen

Det är farligt att leva. Det är så farligt att man kan dö. Ett slags livsmotto som försätter mig i alla möjliga galna situationer. Och jag, jag bara ler och rycker nonchalant på axlarna.

Så lite fritid. Så lite mental utmaning. Så mycket norge. Så mycket, mycket norge.


Sen blir man kåt också. Det är i vägen. Det passar inte just nu. Man försöker ignorera det, pressa det tillbaka in i könet, där inne i kärnan. låta det ligga där tills det passar bättre, tills det är dags. Det blir en kamp. Det slutar med tårar och sår över hela kroppen. Sår som skrattar och spottar. Sår som vill att man ska knulla lite, sår som inte accepterar ett nej. Sår över hela kroppen.
Man har förlorat. Man tar på sig själv.

kanske skriver någonting vettigt.

Sol. solen. den har kommit tillbaka från sin resa. tillbaka hit till mig, där jag för tillfället befinner mig. jag gillar den och jag hoppas den gillar mig, trots att den ger mig cancer.

ja. inte mycker mer att tillägga denna gång. solen tar upp allt mitt intresse och jag ska därför gå ut till den och fortsätta odla min mustasch.

ja, mustasch.

bokstavligt otalat

Jag är kär i en man på torget. Han sitter där nästan varje dag. han har inga ben. han lever till synes på att vifta en mugg fram och tillbaka framför sig i vilken vissa förbipasserande lägger någon form av valuta. jag plågade honom i början genom att låtsas lägga mynt i muggen. men det var inte mynt, det var småsten. det tog inte långt tid innan han genomskådade mig, och var en lång tid skeptisk till mitt fortsatta närmande av muggen (hans arbete). men det hela fortsatte och vi har nu utvecklat en komplicerad relation som är helt utan verbal kommunikation. den nådde sin kulmen när våren började ta vid. efter en lång dags muggviftande ville han hem, så jag beslöt mig för att vandra med en bit. jag märkte snabbt att han litade på mig, till och med så mycket att jag fick hålla i repet och dra hans lilla skateboard. man kommunicerar på helt andra nivåer i avsaknad av ord och ben. ord byts ut med rullande tystnad och konstiga minspel.
vi var plötsligt hemma vid hans container och han bjöd in mig på lite smuts. jag tackade genom att massera hans benstumpar och dekorera dem med en gammal spritpenna jag hittade. den vänstra stumpen fick bli en blomma, den högra blev en hund som rökte en cigarr till en pratbubbla som löd "hundmums". jag var besviken på mig själv men tröstades snabbt av att han inte förstod svenska.
sen satt vi bara där i samma tystnad som förde oss samman. gubben utan ben och killen utan sans. vi var och är fortfarande ett vackert par och två små delar i något större än vad som är möjligt för en människa att förstå. därför nöjer vi oss med att bara finnas tillsammans. finnas tillsammans i tystnad. det är lätt att älska en människa som är helt tyst.
du och jag och stumpen. stumpen jag och du.

jag lägger mig ned och tänker på dig

Visst har jag saknat förut, men aldrig såhär äkta. saknad blandat med önskan. vad skulle vi då göra tillsammans? bygga kojor i träden? bygga kojor på marken? bygga en jävla massa kojor?
vi skulle kunna sätta oss på stora plastsäckar på vintern, överst i en backe, så att vi skulle glida ner ner ner. Vi skulle kunna viska varandras namn baklänges. Vi skulle kunna göra fel och skylla på varandra eller kramas i ett varmt bad. Vi skulle kunna gömma varandras kläder. Vi skulle kunna steka varandras kotletter. Min i smör, din i olja. Du är rädd för att bli tjock och jag tycker du är så jävla fånig.

Men jag sitter här istället. Jag sitter här och önskar. önska är fint. sakna kan göra lite ont.
men man vänjer sig, lär sig hur man mår dåligt på det bästa sättet. må dåligt rätt. må dåligt fel.

vi hörs då.

tävling i att födas vacker

Han drömmer om att ta på det döda barnet. Natt efter natt. Men det är inte det som skrämmer honom. Det som skrämmer honom är att han alltid vaknar med ett leende.

Jag rensar lagret igen. En möjlighet jag ser. Jag ser en möjlighet. Det kallas laptop och kostar pengar. Jag vill ha en sån. Jag ser en möjlighet. Ingenting faktiskt, någonting möjligt.

Bakom högarna av mänkligt smuts hörde jag dig ropa. Tiden var inne, förändringen nära. Vi skulle tvätta oss tillsammans och sedan sitta där, rena och nya, spontana och mottagliga.

imploslible is nothing.

jag ber om ursäkt.

Deja vulva

Föga förvånande har det inträffat igen; passet har försvunnit. Någon beslöt sig för att ta på sig min jacka och gå iväg med den för att aldrig komma tillbaka. Jens såg honom, men trodde att jag hade en annan jacka på mig den kvällen och att det därför inte var min. Lyckligtvis hade jag proppat ner alla mina tänkbara värdesaker i jackan (förutom min dyrbara ipod som jag redan blivit av med) såsom visakort, norskt betalkort, kombinerat tåg och busskort som är avgörande för att jag ska kunna komma till jobbet och så givetvis min enda källa för identifiering : passet. Nu är jag ganska, så att säga, fucked. Jag behöver giltig legitimation för i stort sett allt i det här jävla landet. jag kan inte få något nytt betalkort utan det. Jag kan inte få något nytt kombinerat tåg och busskort som är avgörande för att jag ska kunna komma till jobbet utan det. Jag kan inte sälja min kropp i mörka gränder u.. jo, ok, EN grej kan jag göra utan giltig legitimation. Nu råkar ju den grejen lyckligtvis vara det enda jag lever för. nej. det är inte sant. jag har faktiskt aldrig sålt min kropp. inte för pengar i alla fall. ska sanningen fram har jag mest betalat för det själv.

Nej, här kan jag inte sitta och masa. Saker måste hända. stenar måste vändas. händer måste tvättas och någon måste skändas.
Nu blir det säkert en resa till oslo. Det enda positiva med min konsekventa oförsiktighet är att det leder mig in på nya, spännande stigar världens stora skog. eller skog, det finns ju snart inte kvar några skogar. mer, gator. ja. i städer. kanske lite på landet också ibland. sånt går det inte att veta i förväg.

Ömkandet är färdigt nu för den här gången.
Men det återupptas gladeligen nästa gång passet försvinner.

Jag passar inte med pass, eftersom jag aldrig passar passet. Låter fånigt, men det är sant.

mänsklig blandras

Det snöregnar ute. det är kallt och blött. utomhus alltså. inne är det bara kallt.

jag jobbar i en köttchark. jag säljer delar av döda djur över disk. delar av döda djur över disk. klingar fint i munnen. säg det. testa. mumla eller skrik. delar av döda djur över disk.

" Det går inte ens att skratta åt, det är Bara tråkigt och hemskt.. Handla mat och laga den.. ensam.."

gen väg

En liten kärna. Skygg. Med ett offensivt yttre.
Rädd för att blotta sig. Visar bara skalet.
Som hår på ett marsvin. Som marsvinshår.

sexuell under visning

Jag har börjat glömma saker igen. Ganska totalt. Det blir mest påtagligt när det är alkohol inblandat. Jag kommer vissa gånger inte ihåg nånting. alls. detta är något jag i övrigt är van vid, men inte så frekvent och mycket. nu handlar det om minnesluckor varannan dag och speciellt varje enskild gång jag dricker. men jag ser det givetvis som nånting spännande. igår kom det t.ex. en kille och knackade på vår dörr vid halv två. han hälsade som om vi kände varandra och gick in i hallen. jag fattade inte ett skit (jota). det visade sig att vi hade träffat varandra några dagar innan när jag var full och jag blev bjuden på fest. jag ska gå på den festen och det kommer att vara kul. jag kommer att trivas. någon kommer viska i mitt öra. jag fnissar, och går hem.

Jag tror det plötsliga minneshaveriet går hand i hand med hur jag jobbar. men det spelar ingen roll. det är ingenting jag får pris för. ingen bryr sig egentligen, mer än jag själv litegran och kanske nån kompis eller familjemedlem eller liknande som glöms bort. men vafan, jag tänker inte försöka. jag låter min hjärna leva sitt eget liv, så sköter jag mitt. inte bra att lägga sig i för mycket. sånt gör jobbiga jävlar eller såna som "bryr sig".

jag börjar för övrigt bli lite trött på kycklingwraps. men det talar jag tyst om. lite i smyg nästan. som att det är något jag döljer. något jag skäms över.

mitt psykiska maraton

Jag harklar ur mig det sista här till er. ni får mitt avskrap. ni får mina mentala rester. det rena guldet behåller jag för mig själv, hårt fastankrat i min hjärnbank. där stannar det tills det sakta börjar ruttna inifrån. efter ett tag är det dött och inte mer än ett fragment av den underbara tanke den en gång var. så går det om man är lat. så går det när man äter pipskägg istället för frukost. m an klarar sig inte på pipskägg. och frukosten är ju starten på hela dagen. det är under frukosten man sätter ribban, strukturerar hur den resterande delen av dagen ska te sig rent energimässigt. och så kommer jag med mitt pipskägg. man blir så trött alltså.

nu var det första segmentet urharklat. och där det första tar slut tar det andra vid, och vi går längst pälsmattans kanter och stirrar på varandras fötter. vem ska nudda pälsen först? du tar steget. du nuddar lite päls. du nuddar lite päls till. sen nuddar jag lite päls och plötsligt nuddar vi båda päls och inte bara pälsmattans päls utan varandras. din päls och min päls. men med så lite yttre päls, som vi envisas med att ta bort på bestämda delar av kroppen av kosntiga anledningar, söker vi oss till den inre pälsen. din inre päls är mjuk, stor och fluffig. smeker sig mot din inre vind så som en manet rör sig i vatten. nästan i utrarapid.

nej, säger du och slår mig i ansiktet. aldrig ska man få tvinga någon.

Vem är du och vem tar du på?

Sent på natten går han ut och smetar vårtvirus på hemlösa. Det är hans sätt att ge tillbaka.

Sen, senare, kastar han sitt blod överallt omkring sig. Blodet skvätter okontrollerat medans han skrattar med innerlig glädje. Det är hans sätt att stänga av. varva ner. koppla från.

Och medans medvetandet smyger sig iväg ler han förnöjt och undrar om han kommer att vakna den här gången. Kanske i en pöl av urin.

Nu är det dags nu är det dags för kycklingwraps.

sista minuten inlägg

Jag arbetar med förändring, utveckling och lite snusk vid sidan om. nej, inget snusk. det blir inget snusk alls faktiskt. inget snusk här inte. jag går bara och lagrar på mig massor. hela jag är fylld med lagrad snusk. det skvalpar omkring där inne. behållarna är nästan fyllda. snart spricker dom. snart vill snusket ut. som i filmerna dom aldrig visar mig.

Jag känner igen det där. Det låter bekant. Jag ser också framåt. jag är inte ett litet avskrap. jag är äkta. en perfekt kombination av det psykiska och fysiska. ett perfekt exempel på lögn. osanning.

sen drogs skynket bort lika plötsligt som aggresivt. svårt att finna ro med min nakenhet, min nakenhet och alla blickar. varje enskilt öga ger sitt kritiska betyg.

äsch. nu går jag och köper öl istället.

min syrgastub i livets hav

jag har ett norskt nummer nu, till vilket man kan ringa om lusten att prata med mig tränger sig på som en ovälkommen vårta. eller en välkommen vårta. man kan ringa till mig i alla fall.

nummret är 41340257, med 0047 innan. det är upplagt lite som ett pussel, så man har nånting att se fram emot. eller förakta. vilket som.

nog om allt nu. dags att take it to the bank, man.

" some are born to sweet delight, some are born to the endless night."
/William Blake, en skön snubbe

abstrakta drömmar från en alternativ verklighet

Rapport från biblioteket, där jag garanterat spenderar en timma varje gång tillfälle ges. En timma är vad som givs. En timma, helt gratis. Tacksamt men inte tillräckligt.

"Vis att du är glad i mej genom att köpa en strumpa till mej." Meningen är från lärare til elev. En elev från ett annat land, en annan kultur, möjligtvis muslim. Hon får lära sig hur man prata norska. Varför vet jag inte. Det enda jag vet är att jag har klarat mig otroligt bra utan den meningen hela mitt liv. Eller? Är den kanske stommen till nordens samhällen? Det kanske är en av de viktigaste meningarna att kunna för att ta konstruktiv plats i dessa regioner. Den berättar ju inte minst hur jävla sjukt vi ser på uppvaktning. Sjukt eller inte så vill jag att någon ger mig en strumpa. En strumpa som säger "jag är glad i dig". Jag skulle kanske spara den i ett litet skrin.

I övrigt är jag anställd på Adecco, världens största bemanningsföretag. Anställningen tillåter plötsliga telefonsamtal där främmande människor hetsar mig till att vakna och skynda till en ny arbetsplats. Anställningen tillåter också lite längre uppdrag, som i mitt fall att sitta i en kassa och höra ljudet av diverse varor som BLIIIIP BLIIIIIIP:ar in en en maskin som räknar ut hur mycket pengar som ska tas och hur mycket pengar som ska ges tillbaka. Det jag som anställd gör är att trycka in några koder. Men det är bara än så länge. Ingen, förutom möjligtvis gud eller någon på Adecco, vet vad nästa uppdrag blir. Det kanske blir som servitör. Det kanske blir i något fattigt jävla kök. Det kan också bli i en helt annan kassa. Allt det där får tiden utvisa. Och adecco. Eller möjligtvis gud.

Än så länge har inte vistelsen burit den sorts frukt jag sökte. Dvs. pengafrukt. Den största prövningen har än så länge varit att klara sig på de futtiga kroner jag haft och att installera mig i ett kollektiv i en främmande stad. Det svåraste är att inte ha en kvinna (av typerna mamma, flickvän eller syster) till vilken man går om man är hungrig, och som följd får något att äta. Plötsligt står jag ensam i ett landskap av främmande köksredskap. Jag känner igen dem. Jag vet att man kombinerar saker som går att köpa i t.ex. affärer med sakerna man kan hitta i köket, gör något jag ännu inte riktigt förstått och sen äter man upp det och tycker att det är gott. Ibland kan man även unna sig något extra, vilket man har i åtanke när man införskaffar sig produkterna för ändamålet (i t.ex. en affär) och går sedan till det så kallade köket och praktiserar de små ritualerna som krävs för att man sedan ska kunna äta och tycka att det är gott. Men övning ger färdighet och en dag, en lycklig dag, kanske jag har förstått hemligheterna bakom det mystiska köket. Det får återigen tiden utvisa.

Tiden utvisar många saker. Förhoppningsvis det man behöver få utvisat för att fortsätta få tiden att utvisa saker. Tiden gör egentligen inte ett skit. Den bara färdas framåt. Fast det kanske den inte alls gör. Det kanske är vi som färdas framåt. Tiden kanske inte ens finns. Den är ju bara ännu ett begrepp på något vi inte riktigt förstår. Skitsamma. Jag är hungrig och sjukt trött på fiskpinnar.

Något som är väldigt aktuellt är att ordna ett norskt telefonkort, vilket gör det möjligt att i alla små intervaller få prata med nära och kära. Om detta kommer det mer. Var tålmodig. Lek lite med ett barn. Klappa det kanske försiktigt på huvudet. Håll det kanske lite i en av de små händerna. Gör vad fan ni vill, sen hörs vi kanske.

Nu ska jag se om jens är här. Han brukar skynda hit från jobbet. Sen är det hem till fiskpinnarna, de tråkiga, avlånga fula jävla fiskpinnarna. Kanske tittar lite på tv. Imorgon ska jag sitta i en kassa.

HA DET BRA
och
PÅ ÅTERSEENDE!

resan utan namn (norge)

Snart åker vi iväg. vi ska bo i ett hus. med andra människor. dom ska få se oss. tillåts titta på oss. där kan finnas en ny vän. där kan finnas främmande skägg. där kan finnas skrämmande växt. ingenting jag vet nånting i förväg om. spännande. jag vet att det finns en tv. någon ska ta med sig en dvdspelare. en annan männsiska, nån annanstans, kanske behöver den mer. men det tar jag ingen hänsyn till. sen får tiden utvisa resten. resan tar sin början den 4:e januari, och kanske aldrig slutar. återigen spännande. mycket är spännande om man bara låter sig känna det. öppnar sig för spänningen. öppnar sig för främlingen. öppnar sig för främmande skägg. jag vet att det finns en tv.

jasså? är det sant?

" försök komma till en positiv punkt, en optimistikt tankegång och syn på dig själv och livet och sen stanna där! skit i att undra. det går inte att förstå allt. det går inte att känna allt. det går inte alltid att förstå vad man känner. och man känner inte alltid det man förstår. du ser, så invecklat men ändå så simpelt. "

idag har varit dagen för beslut. idag har varit den långsamma dagen då man vaknade upp bakfull liggandes hälften på en stol, och hälften i en säng. nu kvarstår bara att sätta fart på atomerna. en liten partikelskjuts och sen iväg för alltid!

sång

Wikipedia

(Omdirigerad från Sjunga)

Hoppa till: navigering, sök

En sång är en relativt kort musikalisk komposition avsedd för den mänskliga rösten, med eller utan ackompanjemang av musikinstrument. Sången kan vara avsedd för en enda person, en sångare, men förekommer också i många andra former, som duett, trio, eller för ännu fler röster. Sångtexter är ofta poetiska, med eller utan rim. En sång utan text kallas vokalis. Sånger kan indelas i en rad olika kategorier, se exempel på sångformer nedan.

Sång kan förutom att beteckna en komposition även avse själva aktiviteten då man sjunger, och innefattar då även det tekniska och konstnärliga utförandet. Ifall en stämma omfattar mer än en röst talar man om körsång.

unk

lördagskväll. rummet. sitter i rummet igen. vill, jag vill jag vill. inte vara här. åka iväg, nytt. känna leva skratta. huvud smärtar. irriterad.

idag pratade vi om förr. tiden innan tiden nu. det var trevligt. vi skrattade. ibland måste jag ha hjälp att inte glömma bort mig själv. att inte stänga av. känslor. likgiltig. avstängd. kall som is. sen skratta.

och på morgonen kunde vi skita i allt annat och bara ligga kvar i sängen. alldeles tillräckligt. lyckliga.

ögon över bordskanten

skinn. det bara ligger där. ligger där och skäms.