Jag lyssnar men jag hör inte mitt namn

 Det rinner något ur mig.
 Med fingrarna utforskar jag det, för det till munnen där jag fastställer att det är blod.
Jag blir inte rädd.
 Jag blir lugn.
Jag blir inte rädd.

 Jag skriver mitt namn på en burk där jag låter blodet rinna ner. Snart är vi nästan likadana inombords, jag och burken. Ett tomrum som fyllts med blod.
 Jag vill att folk som ser burken ska förstå att det är jag. Jag vill att burken tar över min roll, min plats, så att jag kan luta mig tillbaka och sakta raderas ut.
 Det gör mig inte rädd längre.
 Det gör mig lugn.
 Det gör mig inte rädd.

 När jag köper mina frimärken ställer kassörskan frågor om hur jag mår. Jag blir svimfärdig förd till ett rum som ser misstänkt mycket ut som ett personalrum. Jag låter ögonlocken nudda varandra då jag plötsligt känner mig alldeles svag och trött. Jag vaknar till några gånger och ser suddiga människor i vita rockar som försöker fråga mig saker och som verkar ha ett engagerat förhållande till mitt välmående.
 Jag vet inte hur lång tid det går men jag vaknar plötsligt upp i en sjukhussäng och då står du där och du undrar vad fan jag håller på med.

Du får behålla mig

 Jag är fortfarande det lilla barnet som aldrig lämnade tryggheten som mörkret gav när tvånget att gömma sig tog över.
 Jag vill att du ska se det. Jag vill att du ska säga att jag får gömma mig hos dig. I dig. I ditt mörker.

 Jag är fortfarande det lilla barnet som gråter för att ensamheten är mitt eget fel. Som klättrar upp i träden högre än vad jag egentligen vågar och springer ut i skogen trots att det är svart och läskigt. För att jag är rädd. För att jag förtjänar det.
 Jag vill att du ska se det. Jag vill att du ska säga att det inte är mitt fel. Jag vill att du följer med mig upp i träden, ut i skogen, så att vi kan vara rädda tillsammans. I varandras famnar.

 Trots att det är omöjligt finns det en chans, för du är fortfarande det lilla barnet som inte vill sluta leka. Som inte vill stanna en enda sekund för att då kommer frågorna som gör dig rädd. Frågor som gör dig ensam även när du är tillsammans med andra. Frågor som håller dig vaken när du vill sova.
 Jag kan se det.
Vi är fortfarande barn och om du bara ser det kan jag följa med dig hem och du får behålla mig.

Förr hade man natur istället för cancer

 Du och alla dina vätskor, alla olika i lukt och smak. Dom sipprar, sprutar och rinner ur dig och gör dig till fontän.
Jag frågar vad fan det är för fel på dig och du svarar att det är fullkomligt naturligt. Naturligt har jag lärt mig är bra så jag låter det fortsätta. 
 Jag ber dig fylla en balja. I den kan jag ligga och bli en del av dig. Av dina naturliga vätskor. En del av den mänskliga fontänen, skojar vi. Det känns naturligt att ligga där. Suga upp dig. Smaka på ditt inre.
 Du ber mig att inte berätta det här för någon.
 Jag säger att det är naturligt.
Du säger att jag inte vet vad jag pratar om och du har självklart alldeles rätt.
 Så jag håller tyst där jag ligger, vilket skapar en spänning till det hela. Gör det hemligt.
 Jag ligger i den hemliga baljan av naturliga kroppsvätskor, och jag trivs som jag aldrig trivts förut.

måsten

 Du hade inte visat dig på flera dagar och när jag gick in i ditt rum så låg du där alldeles död och då förstod jag varför.

jag stryker ditt skjort

Om. Funderar, tänder ett ljus och håller käften. Ljuset öppnar ett hål i mörkret, där jag kliver in och sätter mig tillrätta. Att agera planlöst, ger mig luft istället för att kväva mig. Kväva mig som allt det andra. Allt det där andra.
Där sitter jag, i det upplysta mörkret. Det ständigt närvarande, det ärliga mörkret. Där små djur kan gömma sig och där kvinnor kan vila ut.

En ny dörr. Jag öppnar den sakta och där står du och visar upp dig. Du är vacker. Du är vaker och jag ropar "utan fingrar kan du inte nypa mig" och du blir rädd och börjar gråta. Jag jagar dig stillastående och det kommer gegga ur din mun. Jag rör det försiktigt, tar på det med nyfikna fingrar, som kan nypa. Jag börjar smeta geggan över dig, över mig, över oss båda och snart är hela vi täckta av ditt bittra munguld. Vi är tillsammans nu och du behöver inte gömma dig längre. Vi finns i varandra och din mungegga skyddar oss från allting hemskt, allting elakt. Det har blivit dags att släcka ljuset och vänja sig.

Tömmas på liv

Han följer sig själv med blicken. Med förakt. Med ilska. Det har gått så många år och ändå går det inte att trivas med sig själv. Hopplösheten har påverkat, nästan tagit över helt. Jorden är en hemsk plats med så plågsamma orättvisor att det inte känns rättfärdigat att må bra. Speciellt när man som honom bara sitter där och iakttar sig själv, följer sig själv med blicken.

Men jorden är också full av kärlek. Men den kärleken ter sig obefintlig i jämförelse med allt hat och elände.
Inte ge upp. Inte förtäras av leken. Den allvarliga leken, där folk dör. Där djur dör. Där jorden sakta förstörs.

Han följer sig själv med blicken och kan se att han gråter. Han följer sig själv med blicken och ser sig själv försvinna in bland skuggorna och bort i glömskan. Det är så det slutar om man ger upp. Det är så det slutar om man låter sig luras.

åhjagbråttomblirstressadavbruten

Dörren öppnades med ett ryck och jag lade genast märke till de slitna skorna. Det yttrades något om avseendet med besöket, ett barskt "vi har kommit för att pressa dig mot golvet" som sakta doldes av mitt ökande skratt.
"Ni vet väl haha att skorna hahahaha säger mycket om ens personlighet" skrattade jag samtidigt som de pressade mitt huvud allt hårdare mot det kalla källargolvet. Närmare golvet än så här hade jag aldrig varit, och allt snurrade och skrattet tappade sakta kroppen på luft och deras starka händer mot min lilla hals gjorde det omöjligt för luften att ta sig in igen.

Jag besöker mig själv för länge sen och jag springer på en daggig äng och plötslig slås en volt ner i bassängen som skvätter över duken där vi precis plockat fram vår picknick, picknick, upprepar du och petar ett finger på mig petar det retsamt och jag gråter för att jag är alldeles ensam. Alldeles ensam. Det är mörkt och jag ropar men det kommer inget ljud. Jag söker genom hela kroppen och hittar till slut en volymratt som jag vrider till max och skriker ditt namn och då kommer du springande, du skyndar dig till mig. Vi kramas och jag vet att nu är jag minsann lycklig.

Nu gör han mat och jag känner det i mig

Mörka stämmor inombords. Sjunger främmande ord, skalar av dom. Syftar kanske på mina egna.
Kanske är det jag som nynnar?

Jag samlar på mig minnen, putsar det yttre och säljer sedan bilden av mig själv billigt. Förhoppningsvis för att få det ur vägen, för att kunna koncentrera på det egentliga. Det som känns utan att man rör det.
Som ligger kvar när man är färdig.
Som hänger upp tavlorna man målar, trots att man kanske inte vill men för att dom är fina.

De mörka stämmorna blir ljusa. Bas blir falsett och visst är det jag som nynnar. Sjunger. Skriker. Ja, allt det där som förklarar när det är alldeles dags att få det förklarat.


Andra saker. Hoppas.

har inte resurser

Jag har varit här och jag har varit borta och jag menade det verkligen.

Att ursäkta ursäktandet

Vi kallar den värkligheten, för att den gör så ont.

Det säger Anton.

Det säger Anton.

Våga vilja vara kvar

Små. Så små att jag inte kan förstå, inte kan greppa.
Partiklar.
Atomer.
Och det där andra. Det där som gör dig unik. Det där som skiljer dina partiklar från alla andra partiklar.
Det där som du får mig känna som ingen annan får mig känna.

Så otroligt små. Kärlek på kvarknivå, nåt slags vänskapsatom.
Men dom verkar veta vad dom gör, dom verkar hålla ihop. För du känns så fast och du skrattar så verkligt. Trots att det kanske bara är inbillning.
Oavsett så känner jag det, inbillat eller ej.

Jag vet inte ens vad det är du skickar ut, men jag märker tydligt att du skickar det till mig. Jag vill, trots att jag inte vet vad det är, skicka det tillbaka. Till dig, till alla.
För att man behöver inte förstå för att känna och må. Det går ändå.

Ja. Det går ändå.

Bitterhet behöver barnen

Ställa sig upp. Hantera det. Allt det där med sig själv, tack vare alla andra.
Att föra ett system utöver det universella och hävda att det är lag. Bevis på idioti, avsaknad av empati.
Så är jag plötsligt där igen, ensam och skyddad av mörkret. Det är lätt att tappa hoppet. För hur ska vi någonsin få igång den här revolutionen? Och är det något historien visar så spelar det antagligen ingen roll vad vi förändrar och kompromissar fram, det kommer förr eller senare gå åt helvete. För det kommer förr eller senare komma människor som vill ha mer. Mer än andra. Främst i påhittad valuta. Så att man kan styra, och lura.

Människor har blivit för anpassningsbara. Hela världen är ett exempel. Det finns religion, politik, det finns crust, det finns bugg, det finns framtandsglugg. Det finns helt enkelt mänskor som visar sin individualism genom att samlas i grupp och dela åsikter och kläder. Överallt. Det är så vi gör.
Självklart ska vi få göra vad vi vill, så länge det inte skadar någon annan. Men dom har lagar, så att vi ska kunna bli straffade när vi strider mot deras vilja, samtidigt som dom stjäl våra möjligheter till självständigt handlande. Det är rättvisa. Rättvisa i något jag inte längre vill vara en del av.

det blir inget kaffe blir det inte

Idag är dagen då jag lever just nu. Vad ska då det betyda? Det betyder att du kan rädda mig. Du kan rädda mig om du bara vill, för jag tror att jag vill.
Jag vet inte om jag kan rädda mig själv. Jag behöver nog hjälp.
Ja, det är klart att jag behöver hjälp.
Annars fastnar jag ju bara i mig själv. Bland snor, slem och orena tankar.

Fast vi kan leka ett tag till om du vill. Låtsas att vi hittat vår plats i systemet. Trots att vi båda vet, att det inte finns någon plats i systemet. Det finns bara saker man väljer att tro på, saker man tycker ska vara verklighet.

Och jag lägger mig ner och lyssnar. Låter mig hypnotiseras, övertygas, sugas ut i de andra dimensionerna. Trots att jag vet att jag kanske aldrig kan komma tillbaka igen. Att jag antagligen inte kommer vilja komma tillbaka igen. För det jag fick lära mig var verkligheten visade sig bestå av girighet, mord och destruktion.
Men istället för att fly kan man försöka ändra, och då måste man komma med alternativ. För folk vill inte, kan inte leva i ovisshet. Kan inte, vill inte leva för stunden.
Då måste det planeras. Även frihet.

Nu blev jag ledsen och lite sur.

Kände för att skriva något fånigt

Ut med armarna för att vifta, för att flaxa som fåglarna gör. Trots att man vet att man aldrig kommer kunna flyga. Man lär sig att det gör ingenting, man kan vifta och flaxa utan att flyga, och vara glad ändå.
Så står man där, viftandes. Folk lägger märke och man trivs. Någon informerar om hur dum i huvudet man är och skrattsalva efter skrattsalva kulsprutas in i öronen och man undrar varför det heter skrattsalva. Tänk vad vacker världen hade blivit om det uppfanns. En skrattsalva. Man skulle kunna låtsas att den hjälpte mot allt.
Sen går man hem. Man.
Man man.
Mannen.

Vem ska torka upp det här?
Leken har börjat. Jag fnissar och gömmer mig bakom soffan men du ser, du ser mig. Du tjatar och skriker igen om hur gammal jag är och hur sjukt och idiotiskt det är för vuxna mänskor att kissa på golvet, men jag vet att det är du som kommer torka upp det. Det är alltid du som torkar upp det. Det är alltid du som blir arg. Det har blivit en del av leken. Jag kissar, du torkar och vi tycker båda det är jättekul trots att du försöker leka arg och allvarlig. Men ibland, ibland ser jag nog att du ler lite när du hittar en ny pöl av färskt urin, som att du gillar leken och uppskattar mitt engagemang. Du har förstått att också det är en del av leken. Du fattar det. Du är vuxenbebis du också.

gigantiska småsaker

Att pilla i såret.
Att pilla i såret, och lära sig.
Kanske finna sig själv.

Dom sitter vi ett bord med den klassiskt röda duken

Han förklarar det försiktigt, melodiöst, så att hon ska lyssna och samtidigt förstå. Hon förstår, det ser han på hennes tårar. Hon vänder sig hastigt om men ångrar sig då tystnaden börjar svida. Att känslor försvinner eller ändrar riktning går det inte att rå för, där är man maktlös. Det är hur vi handlar baserat på känslorna vi kan styra över. Vissa väljer förnekelsen, andra den plågsamma ensamheten. Hon förstod ju allt det här, och hon förstod att dom en gång hade möts halvvägs, men att han med jämna mellanrum backat och slutsligen hamnat utom räckhåll.
Acceptera gör ont.
Nödvändigt ont.

Ska det fungera måste vi kompromissa, och det råkar olyckligtvis vara det människan är absolut sämst på. För att oftast är man bara villig att ge, så länge man själv har kvar och vet att man också får ta.

Han ville att hon skulle förstå, och hon förstår.
Hon vill att han ska gå, så han går.
Och för varje steg gör han nutiden till dåtid.

För varje steg lämnar han det dom alldeles nyss hade tillsammans.
Tar död på det som skulle vara för evigt.
För det kan aldrig bli detsamma.
Så det blir antagligen ensamhet.

poleilska. stavanger.

Något slags kollektiv. En kille med dreads. En man från italien. En jens. Snart kanske en tobbe.
Och den där som jag är.
Tillsammans.
I något slags kollektiv.

Jag skulle vilja hitta ett arbete, för att få pengar, pengar till att glida. Pengar till slida.
Och kanske odlar jag skägg. Eller återvänder till mustaschen. Nya karaktärer från stad till stad. Stavanger kan bli staden för killen med mustaschskägget. Kanske lite pottfrisyr. kanske lite lugg. kanske lite hockey.
jag straffar mig själv med hjälp av mitt yttre.

och precis när jag skulle gå och hämta en öl till kommer han med kratomet.

förberedd för falska fakta

Landskapen spelas upp för mig, i repris. Fast ett speciellt slags repris.
Ett repris som är för första gången. För aldrig förr har jag levt precis nu.
Trots att jag varit här, säkert hundra gånger.

Och jag tänker, att jag börjar förstå.
Jag förstår, att jag inte förstår.
Det är vägen att gå.
Att acceptera, att vi inte kan förstå.

Jag är på väg tillbaka till en plats där jag var någon annan.
Nu är jag någon annan, fast samma. Samma som innan.
Men ändå annorlunda, i en liknande dimma.

Och jag tänker, att jag börjar förstå,
att leva är att långsamt dö.
Och jag tänker, att vi då
borde göra något annat än det vi gör.
Fast det känns, som att det aldrig kommer att gå.
För vi vill inte ens försöka.
Vi hoppas på att det löser sig ändå.
Men det gör det inte.
Så hej då.

ena dagen wienerbröd, andra bara död

Vänd dig om, sa du.
Så jag vände mig om, och mycket riktigt stod du där och visade fittan.
Du var så vacker att jag blev rädd och jag försökte att inte tänka men jag tänkte ändå att "slå henne på fittan, slå henne på fittan för helvete" tills det blev alldeles blött i ögonen och jag minns att jag la mig på sängen och skrek "jag vill inte, jag vill inte slå dig på fittan" och du kramade mig och sa att det behövde jag inte och ta det bara lugnt ta det bara lugnt nu så ja, såååå ja och jag minns också att jag kände mig alldeles trygg och att du fortfarande visade fittan.

Jag bad om ursäkt för den jag var och du sa att man aldrig ska be om ursäkt för den man är för då finns det ingen anledning att vara, och jag sa att oftast ville jag inte vara och då sa du att fattar du inte att du bestämmer själv vem du är, hur du mår och vad du gör och jag minns att du fortfarande visade fittan.

Du lärde mig att sakna, du lärde mig att rikta mina tankar konstruktivt, du lärde mig att våga vara lycklig, att ta för mig, att låta någon komma nära och du lärde mig hur en fitta kan se ut och jag minns att du också lärde mig att känna känslorna man kallar kärlek. Allt genom att bara vara. Vara dig själv.

Plötsligt ville jag inte slå dig på fittan längre, utan bara röra den. Du sa att det fick jag och jag minns att den var alldeles varm och kändes trevlig och självklar.

Lukter vi delar med oss av

-Man måste ju sätta en viss prägel på det, fortsatte han och kurade ihop sig till en boll där jag stod. Jag fattade rakhyveln och tog med försiktiga stråk bort håret på hans karga kropp. Det är inte ofta, och därför sällan, man befinner sig i en sådan situation så jag passade på att slicka lite på honom. Med tungan utforskade jag långsamt hur ryggkotorna sköt upp likt en lång bergskedja över rygglandskapet. Han smakade ärlighet och kroppsvätskor.
- Jag förstår, du vill känna hur jag smakar. Jag har varit där själv. Det smakar ärlighet, inte sant?

Jag fnissade, nickade och log, insåg att jag kanske riktade min koncentration i fel riktning. Han såg väldigt lugn ut för att vara på väg att dö.

- Nu är det inte långt kvar, och det känns som att kroppen börjar förstå det. Skriv på mig nu. Skriv att "Här hänger Friheten, rakad, naken och död".

Jag fattade pennan samtidigt som leendet och fnisset byttes ut mot tårar och sorg. Jag saknade honom redan innan han försvunnit. Jag tänkte att där ligger en rättvis man i en orättvis förlust, och skrev med passion orden han bett om. "Frihet", det var för stunden plågsamt passande för hur han levt sitt liv. Passionerade infall, spontana incidenter och fascinerande ögonblick hade format honom till den jag helst aldrig skulle vilja, men nu dessvärre oundvikligen var tvingad till att ta farväl av.
- Jag kommer sa...
- Lägg av med det där, för helvete! avbröt han mig mycket svagare än vanligt. Det var tydligt att medlet hade börjat verka.

När jag var färdig med att dekorera honom med hans egna ord var han så svag att han inte längre kunde prata. Jag spikade som överenskommet fast honom på träkorset och reste det av samma anledning upp. Nu var han snart inte längre levande, i alla fall inte fysiskt. Det såg man tydligt nu, där han hängde i all sin döda prakt. Sakta drog solen upp ridån och jag minns att tänkte att det klokaste alternativet borde vara att snabbt försvinna därifrån.