gigantiska småsaker

Att pilla i såret.
Att pilla i såret, och lära sig.
Kanske finna sig själv.

Dom sitter vi ett bord med den klassiskt röda duken

Han förklarar det försiktigt, melodiöst, så att hon ska lyssna och samtidigt förstå. Hon förstår, det ser han på hennes tårar. Hon vänder sig hastigt om men ångrar sig då tystnaden börjar svida. Att känslor försvinner eller ändrar riktning går det inte att rå för, där är man maktlös. Det är hur vi handlar baserat på känslorna vi kan styra över. Vissa väljer förnekelsen, andra den plågsamma ensamheten. Hon förstod ju allt det här, och hon förstod att dom en gång hade möts halvvägs, men att han med jämna mellanrum backat och slutsligen hamnat utom räckhåll.
Acceptera gör ont.
Nödvändigt ont.

Ska det fungera måste vi kompromissa, och det råkar olyckligtvis vara det människan är absolut sämst på. För att oftast är man bara villig att ge, så länge man själv har kvar och vet att man också får ta.

Han ville att hon skulle förstå, och hon förstår.
Hon vill att han ska gå, så han går.
Och för varje steg gör han nutiden till dåtid.

För varje steg lämnar han det dom alldeles nyss hade tillsammans.
Tar död på det som skulle vara för evigt.
För det kan aldrig bli detsamma.
Så det blir antagligen ensamhet.

poleilska. stavanger.

Något slags kollektiv. En kille med dreads. En man från italien. En jens. Snart kanske en tobbe.
Och den där som jag är.
Tillsammans.
I något slags kollektiv.

Jag skulle vilja hitta ett arbete, för att få pengar, pengar till att glida. Pengar till slida.
Och kanske odlar jag skägg. Eller återvänder till mustaschen. Nya karaktärer från stad till stad. Stavanger kan bli staden för killen med mustaschskägget. Kanske lite pottfrisyr. kanske lite lugg. kanske lite hockey.
jag straffar mig själv med hjälp av mitt yttre.

och precis när jag skulle gå och hämta en öl till kommer han med kratomet.

förberedd för falska fakta

Landskapen spelas upp för mig, i repris. Fast ett speciellt slags repris.
Ett repris som är för första gången. För aldrig förr har jag levt precis nu.
Trots att jag varit här, säkert hundra gånger.

Och jag tänker, att jag börjar förstå.
Jag förstår, att jag inte förstår.
Det är vägen att gå.
Att acceptera, att vi inte kan förstå.

Jag är på väg tillbaka till en plats där jag var någon annan.
Nu är jag någon annan, fast samma. Samma som innan.
Men ändå annorlunda, i en liknande dimma.

Och jag tänker, att jag börjar förstå,
att leva är att långsamt dö.
Och jag tänker, att vi då
borde göra något annat än det vi gör.
Fast det känns, som att det aldrig kommer att gå.
För vi vill inte ens försöka.
Vi hoppas på att det löser sig ändå.
Men det gör det inte.
Så hej då.

ena dagen wienerbröd, andra bara död

Vänd dig om, sa du.
Så jag vände mig om, och mycket riktigt stod du där och visade fittan.
Du var så vacker att jag blev rädd och jag försökte att inte tänka men jag tänkte ändå att "slå henne på fittan, slå henne på fittan för helvete" tills det blev alldeles blött i ögonen och jag minns att jag la mig på sängen och skrek "jag vill inte, jag vill inte slå dig på fittan" och du kramade mig och sa att det behövde jag inte och ta det bara lugnt ta det bara lugnt nu så ja, såååå ja och jag minns också att jag kände mig alldeles trygg och att du fortfarande visade fittan.

Jag bad om ursäkt för den jag var och du sa att man aldrig ska be om ursäkt för den man är för då finns det ingen anledning att vara, och jag sa att oftast ville jag inte vara och då sa du att fattar du inte att du bestämmer själv vem du är, hur du mår och vad du gör och jag minns att du fortfarande visade fittan.

Du lärde mig att sakna, du lärde mig att rikta mina tankar konstruktivt, du lärde mig att våga vara lycklig, att ta för mig, att låta någon komma nära och du lärde mig hur en fitta kan se ut och jag minns att du också lärde mig att känna känslorna man kallar kärlek. Allt genom att bara vara. Vara dig själv.

Plötsligt ville jag inte slå dig på fittan längre, utan bara röra den. Du sa att det fick jag och jag minns att den var alldeles varm och kändes trevlig och självklar.

Lukter vi delar med oss av

-Man måste ju sätta en viss prägel på det, fortsatte han och kurade ihop sig till en boll där jag stod. Jag fattade rakhyveln och tog med försiktiga stråk bort håret på hans karga kropp. Det är inte ofta, och därför sällan, man befinner sig i en sådan situation så jag passade på att slicka lite på honom. Med tungan utforskade jag långsamt hur ryggkotorna sköt upp likt en lång bergskedja över rygglandskapet. Han smakade ärlighet och kroppsvätskor.
- Jag förstår, du vill känna hur jag smakar. Jag har varit där själv. Det smakar ärlighet, inte sant?

Jag fnissade, nickade och log, insåg att jag kanske riktade min koncentration i fel riktning. Han såg väldigt lugn ut för att vara på väg att dö.

- Nu är det inte långt kvar, och det känns som att kroppen börjar förstå det. Skriv på mig nu. Skriv att "Här hänger Friheten, rakad, naken och död".

Jag fattade pennan samtidigt som leendet och fnisset byttes ut mot tårar och sorg. Jag saknade honom redan innan han försvunnit. Jag tänkte att där ligger en rättvis man i en orättvis förlust, och skrev med passion orden han bett om. "Frihet", det var för stunden plågsamt passande för hur han levt sitt liv. Passionerade infall, spontana incidenter och fascinerande ögonblick hade format honom till den jag helst aldrig skulle vilja, men nu dessvärre oundvikligen var tvingad till att ta farväl av.
- Jag kommer sa...
- Lägg av med det där, för helvete! avbröt han mig mycket svagare än vanligt. Det var tydligt att medlet hade börjat verka.

När jag var färdig med att dekorera honom med hans egna ord var han så svag att han inte längre kunde prata. Jag spikade som överenskommet fast honom på träkorset och reste det av samma anledning upp. Nu var han snart inte längre levande, i alla fall inte fysiskt. Det såg man tydligt nu, där han hängde i all sin döda prakt. Sakta drog solen upp ridån och jag minns att tänkte att det klokaste alternativet borde vara att snabbt försvinna därifrån.

jag tänkte: vad nu?

Det vita köttet förföljer mig. Stannar alltid utanför, viskar mitt namn.
"frestelse" viskar det. jag heter det inte, och det är mitt namn.
sen dör vi båda två, lite men för alltid.

jag håller (på, i och av)

Och det går en våg av viskningar genom bussen. "titta, han har tagit fram snoppen". bla bla bla. alltid samma jävla tjat. ja! jag har dragit fram ballen för att lufta lite, och såvida ingen är intresserad av att utforska den närmare så ska det ges blanka fan i det. det är min penis, organet som gör mig till man. självklart måste det vara tillåtet med kuk, offentlig som privat. kuken behövs för att skapa liv. kuken är den magiska muskeln, fittan är drivkraften. och ändå blir det ett jävla liv när man slänger fram den för lite luftning. inte ens pungen kan man släppa ut utan att ögonbryn höjs och viskningarna börjar. det är väl ändå inte så farligt med lite kulförsörjande skinn? mera pung, för helvete! det är naken jag vill vara när jag träffar människor, och det är nakna människor jag vill träffa. säkert perverst, men också fullkomligt naturligt.

vi måste lära oss att vara nakna, som då vi föddes. fast kanske utan allt slem och avföring, men det är givetvis upp till var och en att bestämma.
jag tycker det är dags att göra praktik av uttrycket "nakenchock". visa lite tutte. släng fram en liten pung. kanske lite blottad stjärt efter bion?
bra. då är det bestämt.
nakna på tre!
eeeeeeeeeett...

en, två,plötslig trebarnspappa

Vi sätter oss i bilen och han åker iväg med mig. Han kör så fort att det pirrar i magen och jag slår på tutan och skrattar som det missförstådda och sjuka barn jag en gång var och på många sätt fortfarande är. Jag bad aldrig om att bli förstådd. Jag ber inte om det nu heller, jag bara hoppas på att nån dag bli det. Det räcker. Så borde alla känna och jag slår på tutan några gånger till för att skrattet ska få fortsätta flöda ur mig. Det är svårt att skratta när man tittar sig omkring och är missförstådd bara för att man inte är en del av den verklighet andra har bestämt att tro på. Bestämt oftast genom manipulation, indoktrinering och nån form av masspsykos.

Med en stor sladd stannar bilen precis där lögnerna slutar och kärleken tar vid. Jag springer ut och kastar mig i vattnet och dyker ner och känner mig tyngdlös och fri. Alla riktningar är tillåtna, men man kan inte andas. Inte utan hjälpmedel. Men jag behöver inte andas. Jag kan lika gärna stanna här tills minuterna blir till en evighet. Ett sista rus, in i det okända. Ännu en gång men antagligen för sista gången, så jag vill att det ska ske i en aura av glädje.
Jag simmar djupare ner och låter vattnet ta del av min kärlek. Det smeker mig utanpå och inuti och vi är ett.
Nu är jag nära. Kroppen börjar skaka och det blir svart, men jag kan ana att det snart blir väldigt färgglatt och säkert någon sorts explosion. Alla kommer att märka det. Alla kommer att simma i det här vattnet.

skitsnack

Jag viftar hektiskt med armarna. Jag vänder mig om. Inser snabbt att det är lönlöst, giftet fyller mig ändå.
Kroppen andas automatiskt, trots att jag inte vill.

Plötsligt har jag blivit ensam också. Trånar efter närhet. Vill bara nudda lite hud. lite naken, vänlig hud. Har börjat uppskatta när främlingar sätter sig bredvid på bussen. En ursäkt för kontakt. En möjlighet till ytlig vänskap.
Och tjejerna. Dom jag hoppas ska sätta sig vid mig, men som aldrig gör det. Och besvikelsen, den som uppstår varje gång dom går förbi. Fast det är klart, skulle dom sätta sig bredvid skulle jag bara trycka mig mot fönstret och tänka på att inte andas för högt.
Jag tar ut min hämnd när jag kommit hem. I huvudet får jag göra vad jag vill. Och där går inga tjejer förbi mig. I huvudet stannar dom kvar när dom ser mig och gör så att jag slipper ta på mig själv. Dom gör det åt mig.

Det är därför jag gillar att sova. I drömmarna är allt så levande. I drömmarna behöver jag inte hoppas och låtsas. Jag tror det kallas drömmar för att man får vad man vill ha.

fläska på

För att nu är det varmt! Då går det att njuta, lite lite mer. Och det vill jag nästan alltid ha, lite lite mer. Det har tagit mig hit och kanske inte längre. Jag får testa vidare, lite lite mer.

Sen till sörpat.
Träffa Cattis också. det blir hejdundrans. prata nonsens. nojsa.
Efter det fyller mamma år. det blir hejdundrans. skänka nonsens. nojsa.

Nä det här orks int. nu är det ut i sol som gäller. för dom vill det. dom säger det till mig.

frisyrterrorist

En hand på axeln. Viska "öppna dörrarna till din kropps inomhus, släpp in mig" bemött av sparkarna och slagen. Dom verkar inte prata om den, ångesten. Så ser dom ut. Dom tvingar den säkert tillbaka, håller den kvar där inne, inombords, i kroppens inomhus. Jag vill ta ut den ett tag, krama den och pilla i dess lurv. Men jag kan inte, för jag ligger medvetslös på marken.

kalaset

Man måste vara ärlig, säger han och det gör ont och kommer lite blod.

Sleuta

Vi kan kyssas och vi kan kramas. Gunga och vrida på huvudet. Vi kan göra det, utan att gå under. Utan att gå sönder. Vi kan göra det för att vi vill, utan att gå sönder.
Där står du. jag ser det. det lyser runt omkring dig och din kropp lämnar en vacker siluett. En siluett värd att spara. En siluett jag vill vara nära.
Du är, min älskade, min siluett.
Jag viker mig snart. Det gör jag nästan alltid. Viker mig snart, för att du är för mycket för mig, för kraftig. Du är en siluett och ändå för kraftig.

Ryter du?! röt jag

Det regnar ute och inne i huvudet gör det ont. Jag vill ha snus och inne i huvudet gör det ont. Jag känner det. Och snus, det är tobak i små påsar. Påsar som försiktigt, eller vårdslöst, placeras, eller pressas, in under läppen, eller tungan. Det finns också att köpa, alltid köpa, snus i lös form, fritt från påsarna. Men den snusformen är ganska snubbig och används nästan enbart av människor som inte tycker intim hygien är sådär jätteviktigt.

Jag finner mig själv sittandes vid speldosan, den som mormor fick av sin mormor när mormor var jättemycket yngre än mormor är nu. Jag sitter och lyssnar, jag sitter samtidigt och tittar, för speldosan erbjuder stimulans för både syn och hörsel. Det är en såndär klassisk speldosa, en sån man kan se i vissa filmer där den betyder sådär mycket för folk för att dom har fått den av till exempel sin mormor som i sin tur har fått den av till exempel sin mormor för länge sedan, och som har en ballerina som snurrar runt, runt till plinget från dosan och jag har valt att kalla henne "Fröken Snurra".
Fröken Snurra bär på en hemlighet, det vet vi allihopa. Men vad den handlar om vet bara Fröken Snurra, och antagligen också Herr Cirkulera, som hemligheten handlar om. Dom träffades en gång, för länge sedan, dansandes, skrattandes, en kväll i plast och kärlek. Herr Cirkulera tycker, som namnet hintar, också om att snurra runt, runt. Det kändes därför som en perfekt matchning för de båda, snurrandes runt runt, tillsammans i sina plastföremålsdanser ,skrattandes sina plastföremålsskratt.
Men det är en hemlighet, och det var länge sedan. Samtidigt blir minnet mer och mer otydligt för varje snurr runt i speldosan. Men hon kan inte anant än att undra vad Herr Cirkulera gör nu. Kanske är han våldsbrottsling. Kanske har har gått och lagt sig i tid varje dag sen den där kvällen för länge sedan, och vaknat utvilad och frisk som följd. Eller så gör han ingenting alls, eftersom han består av plast. Tankarna är många, där hon snurrar runt runt i sin eviga vardag i speldosan. Och snus.

Stora, väldigt stora, påsar.

Ibland, när jag tvättar mig, tänker jag på dig. Tänker att jag vill tvätta dig också.
Inte bara för att du är smutsig, utan också för att jag vill att du ska vara ren.
Vi får båda plats i min dusch, och du har säkert en egen dusch som vi också får plats i. Där kan vi stå tillsammans, skrubba och skölja varandra rena. När vi är klarar tar vi på oss badrockar och virar in håret i badlakan och skrattar åt hur härligt vi har det och hur rena vi är.
Sen skyndar vi oss ut till soffan och filmerna. Vi har redan förberett med chips och godis, lite vin och tända ljus. Vi kallar det "myskväll" och jag vill ta på dig.
Du vill se något kärleksfullt och långsamt, jag vill se skräckfilm så att du blir rädd och håller mig nära, nära. Vi kompromissar och tänder en eld. Vi behöver ingen film när det finns vin och vi redan har sett varandra nakna.
Vi skrattar mycket tillsammans, det gör vi. Ett leende i varje mening,minst. Vi dricker vin och pratar om oss själva, om varandra, om att tvätta sig tillsammans.
Men vi tvättar oss inte tillsammans. Vi tvättar oss inte ens i närheten av varandra. Jag vill tvätta mig med dig, jag vill tvätta dig, men jag tvättar mig själv, jag tvättar mig ensam.
Det positiva är väl kanske att jag blir ren på utsidan. Ensam, fast ren.

Istället för nåt annat

Till höger står jag, ler och lutar mig, lutar mig lite bakåt. Det är något som fastnar på bild. "Där är jag" säger jag och sätter strategiskt fingret på den plats på bilden som stämmer överens med det jag just sagt. "Ja, och där är jag" säger Thomas och gör samma sak med fingret som jag gjorde, med den väsentliga skillnaden att det istället för mitt finger är hans finger som istället för på mig pekar på honom.
Jag spottar honom i ansiktet. Förnuftet och lugnet tvingas lämna plats för ren och påtaglig ilska. Han ser oförstående ut. "Där är jag, där är jag" skriker jag upprepade gånger samtidigt som jag slår kameran, på vilken bilden befinner sig, hårt mot hans gråtande ansikte. Allting sker så plötsligt och intensivt, helt utan förvarning. Jag tror vi båda blir lite chockade.
När Thomas återfår medvetandet sitter jag och torkar blodet från kameran.
"Där är jag" säger jag och håller upp bilden som startade all denna tumult. "Men där är också du." lägger jag till. "Där är vi, Thomas. Tillsammans."
När tystnaden lagt sig börjar vi försiktigt fnissa, ett fniss som eskalerar i ett högt och ljuvligt skratt. Vi skrattar länge, där på den sommarbeklädda ängen. Thomas varvar det med att gråta lite också, och plötsligt ligger vi på varandra och pussas. Jag pressar min kropp mot hans kropp och jag vet inte varför, men jag börjar skrika "din jäääävel, din förbannade jääääävel" när jag försöker slita av honom kläderna och Thomas knuffar bort mig och han springer så fort, han springer så fort att jag aldrig kommer hinna ifatt honom. Allt jag har kvar är bilden och lite av hans blod på den spruckna displayen.
"Där var vi, Thomas" mumlar jag tyst för mig själv.

se där, en början, ett försök till nånting bättre.

http://www.thevenusproject.com

Byxor av kjoltyg

Jag ska sätta mig ner. I alla fall för ett ögonblick.
Vid vattnet, för vattnet är fritt. Det skvalpar och kluckar och strömmar och skvätter. Det kastar sig över kanter och ligger stilla i en sjö och svävar upp i himlen bara för att falla ner igen och sakta täcka hela din kropp, genom alla lager av kläder, såsom jag vill täcka hela din kropp, genom alla lager av kläder. Förutsatt att du inte skyddar dig. Men det gör du. Nästan alltid. För du vill vara torr, och du lyckas så otroligt bra.
Du har kanske glömt insidan. Det händer ibland, att man glömmer insidan, och det är kanske därför du skyddar dig mot det du består mest av.
Och kanske är det därför, du skyddar dig mot mig. För jag består också mest av vatten. Men jag har inte glömt insidan.

Så jag sätter mig ner, kanske för ett ögonblick, vid vattnet. Vattnet som vi förorenar. Vattnet som vi destillerar och säljer på flaska. Vattnet som, utan det monetära, skulle vara gratis för alla. Vattnet som, utan det monetära, inte skulle förorenas. Vattnet som vi består av. Vattnet som du skyddar dig från.

När jag suttit vid vattnet, ett ögonblick, låter jag reaktionen styra mig. Så jag skriker ditt namn, går naken ner i vattnet, för att bada med ett paraply.

ska vi gå ut i köket?

Jag har inga kläder på mig. Avsaknaden av kläder, på kroppen, resulterar i nakenhet. Dessvärre bara min egen denna gång. För här verkar inga andra människor finnas. Inte just nu.
Inte precis just nu, där jag är naken.

Och någon sa en annan gång att hon som liten var rädd för att sova, för att hon skulle kunna somna i sin egen dröm, i flera led, och att man skulle behöva väcka henne lika många gånger som hon somnat och det kanske inte skulle gå.
För att hon somnat för många gånger.
Och folk skulle till slut inte orka försöka väcka henne.

Så är det med människor.
Vi är rädda för att somna, och inte vakna igen.
Konstig, när vi samtidigt lever i våra egna drömmar. Och ju mer vi försöker vakna, desto djupare in i drömmarna hamnar vi. Oftast gemensamma drömmar. Drömmar vi bildar tillsammans, i vaket tillstånd och ändå djupt sovandes.
Som för att gömma oss.
För oss själva.
För det obegripliga.
För att vi en gång kommer somna, och inte vakna igen.

Men om vi acceptera det, det obegripliga, det plågsamma och framförallt det oundvikliga, ökar valmöjligheterna.
Vi kan låta drömmarna ta över, fylla oss med mystik och hopp, låta allting vara som allting verkar och flyta tills vi kanske råkar stanna nånstans ett tag eller kanske för alltid.

Eller så vaknar vi, ser till att alltid ha någon som kan väcka oss om vi håller på att somna, så vi inte slutar uppfatta allting klart och skarpt. Vi kan föra statistik och vara vetenskapliga. Vi kan rama in och kategorisera. Vi kan forma och modulera. Vi kan räkna ut och analysera.
Och vi kan låsa in oss i ett rutnät av struktur i vilken vi kanske råka stanna ett tag eller kanske för alltid.

Eller så blandar vi allting med en oregelbunden, eller regelbunden, dygnsrytm. Det finns så många möjligheter, men vi måste vakna för att kunna välja. Och det är svårt.
I synnerhet om man inte vet om att man sover.