fotformad framstjärt

Vi springer med våra rackets mot den dära väggen vi gillar så mycket, gillar att spela rackets mot. Jag kommer fram först och sen kommer du och du säger att det berodde på att du inte knutit dina skosnören och jag påpekar att du inte har några skor på dig och då slår du mig med ditt racket. Du blir genast ångerfull och det visar du genom att ge mig bollen och låta mig börja.

Efter ett tag har vi roligt igen och vi skrattar åt att bollen studsar mot väggen och när den är på väg mot oss slår vi den tillbaka mot väggen med våra rackets. Det här är de finaste stunderna vi har tillsammans och bollens oförutsägbara bana låter racketarna vara racketar.

Vi vet ju att vi har snidat varandras racketar. Våra rackets är våra vapen. Vi skrattar och har roligt åt att bollen studsar mot väggen och vi svär att vi alltid ska ses vid väggen som vi gillar så mycket.


På Anderssons, vid Brunbågens strand, sa du åt mig som du tyckte; att det var fel på ditt racket; att du hade ett fult racket som inte var vackert.

Du ger mig bollen och låter mig börja, du låter bollen studsa mot väggen och vi skrattar åt den dära väggen vi gillar så mycket. Du slår till bollen med din racket ganska hårt och den åker ner i hålet. ´Vi får köpa en ny boll´ sa du och vi snackade inte mer om det.

Vi springer med rackets och vi gillar den dära väggen och vi tänker inte göra några ursäkter eller så, vi tänker studsa bollen och möta bollen med rackets på olika sätt.

Men så slår du mig med din racket och det gör ganska ont, och du blir genast ångerfull och det visar du genom att ge mig bollen och låta mig börja.

För att vi finns

 Du tror du kastar saft på mig, din jävla idiot.
Men det är inte saft. Det är inte ens vätska.
  Nej, det är istället något mörkt och tråkigt. Något jag skulle ha förlåtit dig för om du hade haft lite karisma.
 Lite själ.
   Men där står du kvar i din självbelåtna missriktning, och andas tungt utan ansträngning.
 Utan tvivel. Utan grund.
 Ibland ser jag dig i det där gamla ljuset. Det som lät dig synas. Lät dig glänsa.
 Ljuset som inte bländade dig som det gör nu. Bländar och bränns. Förvirrar.

 Jag kommer minnas allting.
  Jag önskar dig all lycka.

Idag är det min tur, låtsas han

 Han tar ut semlan ur munnen, lägger den åt sidan ett tag. Tar kort därefter upp den igen, och trycker den längre in i kroppen än vad den någonsin varit tidigare. Han unnar sig, för idag ska det firas.

 I ett skjul han känner till, hans eget skjul, ligger det absolut ingen och väntar på honom,  men han går som vanligt dit ändå. Han har lärt sig att nöja sig med det, han har lärt sig att kväva gråten. För att han vill, inte för att han måste. För i skjulet har han fria tyglar, det är hans skjul, som han känner till.

 "Hej hej" säger han i alla fall, och hänger av sig rocken. Han låtsas att någon upptäcker spår av semla på hans ansikte och påpekar det, innan han torkar bort det. Han undrar hur länge det ska behöva vara såhär. Han undrar om det någonsin kommer att ta slut. Det står "Frihet" på vimpeln som han viftar med och han hurrar högt och fyller samtidigt år.  Han vet att det nalkas tårta. Idag ska det firas.

Kravmärkt kolkraft

 Ibland.
 Ungefär så ofta gör jag konstruktiva saker med mitt liv, och det är ju givetvis alldeles för sällan. Lyckligtvis tillhandahåller nuet värsta asmånga alternativen, och då nuet är den enda stunden i livet vi egentligen kan agera, är det lika bra att börja just nu.
 Små steg, varje dag, är allt som krävs. Små steg, små finurliga benrörelser, små tramp med bebisfötter mot förändringen. Mot nuet. Bebisfötter är  förresten inget måste, bebisfötter är bara en bonus. Finns det inga att tillgå går det bra att använda sina egna. Råkar man själv ha bebisfötter, ja, då är det fan bara att börja trampa. För den med bebisfötter finns inga ursäkter.

 Jag upprepar orden, jag gnuggar dom mot hjässan. Jag inser min egen visdom och jag föraktar min rädsla för ansvar, och min rädsla för lycka. Återigen förstår jag att det handlar om att våga vilja, våga välkomna. Att aktivt registrera sin egen strävan efter positiv förändring. Ställa sig upp, dra löparskorna över bebisfötterna och för varje steg upprepa att det här gör jag för att jag vill må bra. Det här gör jag för att jag förtjänar att må bra. Det här gör jag för mig själv och därmed alla andra. Med eller utan bebisfötter.

 Det är inte svårare än så, men det betyder inte att det är enkelt. Att få bukt på ett belöningssystem som löpt amok är ingen lätt uppgift,  i synnerhet inte i en dopamin-betingad del av världen. En del av världen där dopaminet skapar beroenden, till synes enkla och tillfälliga lösningar blir alltmer avancerade och ständiga flyktvägar från sig själv. Från sitt egentliga inre. En mental barriär mellan sig själv och sin kärna, en Berlinmur mellan sitt jag och de negligerade bebisfötterna inombords.
   Erkänn kärnan, påbörja resan.
 Ett steg i taget. Själv börjar jag med ett glas vatten, för det är i de flesta lägen en bra början. Är man osäker på hur man borde börja, kan man alltid börja med ett glas vatten.
 Sen är det bara att testa sig fram.

miljöprodukt, produkt av miljö

 Han rättar till kragen till ljudet av hennes patetiska snyftande. Aldrig förr har det varit så tydligt att tårar är svaghet, aldrig förr. Han har låtit henne veta att deras förhållande är över. Han har gett ett tydligt besked, rättvist påvisat hennes svagheter och brister, så att hon mot förmodan kan bli någon det går att älska eller ens tycka om.

 "Först har vi det här med ditt äckliga fejs." började han försiktigt. "I vissa vinklar, och med mycket smink, går det faktiskt att titta på det utan att vilja slå. Men uppenbarligen tar du inte det här förhållandet seriöst nog att ens försöka." fortsatte han och såg hur hennes fula ansikte i stadig takt förvreds till något till och med fulare.

 "För att inte tala om din snuskiga kropp. Behöver jag ens påpeka dina tuttar? Går det att bortse från likheten med två slarvigt utrullade pepparkaksdegar? Och din vidriga mage? Som en gammal gymnastikpåse full med potatismos! VA?! VEM FAN FYLLER EN GYMNASTIKPÅSE MED POTATISMOS?!" argumenterade han till hennes stegrande sorg.

" Sen har vi det här med din värdelösa personlighet." påpekade han när det öppnades en lucka i hennes nu konstanta hulkande. " Det finns liksom ingenting där. Visst, du skyller på att du inte hade några föräldrar och att den elaka personalen på barnhemmet har gjort det svårt att lita på folk, men det är ingen ursäkt till en så innehållslös karaktär. Du kunde ju åtminstone försöka lite. Hur tror du det känns för mig att visa upp dig till mina arbetskollegor och vänner? Tror du inte att jag skäms? Jo, självklart skäms jag. Dom har till och med frågat vad jag egentligen ser hos dig, och jag måste erkänna att jag inte haft något svar. Nu har jag varit snäll länge nog. Nu är det dags att vi går vidare. Du kommer tacka mig en dag. Du kommer förstå att det är dig det är fel på, inte mig." meddelade han inövat och kände den glädjeblandade lättnaden stegra inom sig.
Nu skulle hon äntligen förstå. Vilken fin kille han är, tänkte han. Inte alla skulle ha mod nog att vara så rättvist ärliga. Inte alla skulle ha kunnat fortsätta till någons hysteriska gråtande. Svaga människor skulle ha avbrutit. Svaga människor skulle ha låtit sig påverkas, smittats av det patetiska i sorgen. Men inte han. Han har blivit stark genom sina år som politiker. Man måste vara stark för att fatta beslut över andra människors liv. Man kan inte slöas ner med att tänka på konsekvenser eller andra människor. Det finns inte tid för empati.

" Det känns bra att vi har pratat. Se till att ändra på dig nu." avslutar han innan han slänger nr 3 av de 7 tusenlappar han för ändamålet tagit ut på golvet och lämnar lägenheten efter ett väl utfört uppdrag. Dags för nästa kvinna.

efterkroppsliga kontemplationer

jag dansar med en siluett
 det är bara vi här
 tack vare lampan bakom mig
 och mitt väsen

 vi dansar tillsammans
   formar känslor genom rörelser och lovar varandra att aldrig skiljas åt

 det är för mycket på spel
   vi har kommit för nära

Glada dagar vid fritösen

Jag ligger tydligen ner igen. Golvet är glansigt och hårt. Jag kan spegla mig i det, men bilden är inte lika skarp som i en spegel. Som i en spegel av glas, tänker jag och undrar om det är poetiskt. Undrar om det kommer vinna något pris.

Jag ser världen som en organism, liksom. Att en organism är en enhet, olika delar som bildar en helhet. Och vi är sjukdom. Vi är dödlig sjukdom.

Men jag antar att det kommer lösa sig till slut. Bara jag blundar och driftar iväg. Låter mig sugas in i evigheten.

Gud i allt. Gud i mig. Jag är Gud.

 
Hon tittar på mig. Som att hon hälsar mig välkommen.
 Så jag går fram och tackar. Säger att det känns bra att få vara här. Sitta så här nära.
 Hon skrattar och kallar mig söt. Säger att jag verkar charmig.
Det är uppenbart att hon hånar mig och jag blir så jävla förbannad. Vad fan menar du egentligen, skriker jag och hon verkar inte heller veta. Hennes hyperventilerande signalerar fascistiska tendenser och jag spottar därför i hennes ansikte. Hon ska inte få trycka ner mig. Jag underkastas inte av någon!

 Ett gäng män visar henne lojalitet genom att med våld tvinga mig ut ur byggnaden. Dom undrar "vad jag håller på med" i ett desperat försök att få mig tappa fokus, men jag är i total balans. Jag ser skarpsynt och klart på situationen. Dom ber mig lugna ner mig.Jag skrattar givetvis och meddelar självsäkert att jag är medveten om konspirationen. Det hela är patetiskt. Genomskinligt. Jag trycker glasflaskan jag krossar i halsen på den fulaste av dom, för att markera. Jag vill sända signalen att det här är mitt spejs, mitt område. Signalen går fram direkt och är extremt effektiv. Han håller sig för halsen och börjar i sin ynkliga dödlighet att blöda. Människorna runtomkring agerar fullkomligt irrationellt; springer därifrån, lägger sig livlösa på marken, håller olika former av tyg mot den blödande halsen. Jag inser naturligtvis att jag är Gud och att jag inte kan befinna mig bland de dödliga. Jag inser att det är därför dom för bort mig, isolerar min storhet.

 Världen är inte redo för mig.
  

gola en visa

För att det verkade vackert
Det kändes skönt
Jag tror till och med att jag ville
Lyfta upp henne
och ta med henne hem

att vara ensam lär dig att leva med andra

 försiktigt ensam
   drar tysta suckar
 ur ett beslagtaget inre

 försöka återfå illusionen av kontroll
  bli stark av bekräftade brister
 våga vara
    våga forma orden
 våga släppa dom fria

 att trotsa rädslan får den att försvinna
  vinna andrum, för den kommer tillbaka
   ständigt, men alltid svagare än innan
 för allt man är rädd för är vad som finns på insidan

  
  och visst är det viktigt att  kunna leva tillsammans
 
       men de som söker svaren i någon annan
                                                        formas därefter och förlorar sig själva
   men du som söker ditt inre kommer att gynnas

  att vara ensam lär dig att leva med andra

rubrik

   Att det tar slut,
    och att det alltid kommer fortsätta
samtidigt

 att det alltid varit dött
   alltid levande
 på samma gång

 att våga möta människor gav en smak
  han vill uppleva igen
 lära sig

lära sig leva
 lära sig känna
lära sig våga vara
 vara sig själv, vara tillsammans
 våga känna sig rädd
 känna sig ensam
lära sig våga möta
och våga bli lämnad

 lära sig att allt man är
 är en del av allting annat

intensiv närhet

 Det vill ut, kvinnat. Skrika och slå, till exempel. På dörren hårt.
    Säga saker om att inte vara kvar där inne. Säga att det är mörkt och luktar illa.

 Vi vill att hon förstår att det måste vara tyst. Det är viktigt. Om man slutar mata. Om man slutar mata, spekulerar vi.

 Varför är känslor svåra? 
Varför gör känslor ont?

   

Vara vred, vara vrång

Det känns vanligt att ligga ner. Bekant. En känsla som berättar, förklarar; det här har du gjort förr. Flera gånger. Andra gånger.
 Du har legat ner. Som nu. Nu ligger du ner.

   Du har skrivit lappar till dig själv som du lagt dig på. Du är medveten om det. Du känner igen. Det är din handstil. Det är din text, dina lappar. 
  "Mycket snygg" står det på den du håller i.
 Du ler, nickar. Klappar dig på magen och smackar med munnen.
 Du har det mysigt. Du trivs. Du tycker om lapparna. Tycker om att ligga på dom naken. Nära, så att dom nuddar. Så att du förstår.

  Du letar dig vidare. "Bra på att dansa" lyder nästa lapp, och du tackar för de vänliga orden. Du ålar som en mask till exempel. På lapparna. Du tar tag i flera stycken samtidigt och kastar dom upp i luften så att dom faller häftigt ner mot dig. Du öppnar munnen. Det gör ingenting om dom hamnar där. Det gör ingenting alls.
 "Fina kläder" står det. Du har inga kläder på dig och det är dags att skratta. Du blir glad istället för arg. Skrattar istället för att inte skratta.
  Du vill veta mera. Du verkar rolig. Du undersöker vidare.

"Trevlig vid matbordet". Fniss.
   "Bra på sex". Rodnar.
 "Charmig". Applåd.
 "Hjälp". Suck. Ignorera den tråkiga lappen. Den tråkiga lappen får inte vara med.
 Du biter den. River den i små bitar.

 "Bra med djur" läser du högt och känner dig stolt. Du tycker om djur och blir glad att du verkar ha bra hand med dom.

 "Mycket sjuk i huvudet" läser du förbryllat. Vad ska det här betyda? Vad är det här för trams?
   "Trasig i hjärnan". Du blir irriterad och lite ledsen. Någon försöker förstöra ditt sinne, ha sönder ditt fejs. Du vill inte men du måste springa runt i cirklar nu. Vem är det här, ropar du och springer runt i cirklar. Ligga, sitta, ligga, sitta. Springa runt i cirklar. Skrika. Slå i väggen. Skydda ditt fejs. Måste skydda ditt fejs. 
  
 "Det här måste få ett slut" lyckas du läsa på en av lapparna när du sneglar på den mellan dina fingrar. Du håller fullkomligt med. Det är dags att inte göra såhär längre. Det är dags för någonting annat. Kanske någonting nytt. Du andas lugnare nu. Nästan fridfullt.
 Du lyckas lägga dig ner. Du lyckas ligga kvar. Det känns bekant. Tryggt. Du känner igen det här med att ligga. Du kan detta. Det står "bra på att lyssna" på en lapp och du blir varm av glädje. Stolthet byggs upp. Nyfikenheten väcks. Du ligger naken på en hög av lappar.

Utveckling, förändring

Något är fel.
I vanliga fall uppskattar hon mina gester, i vanliga fall svarar hon på mina sexuella anspelningar, men nu sitter hon bara där, distanserad, disträ, bortvänd. Hon har väl inte glömt? Nej, det kan hon inte ha gjort, det var ju inte mer än en vecka sen jag sist tog på mig galonjackan med tillhörande gummistövlar, och sexet var det allt annat än fel på.
Jag harklar, jag framkallar grymtljud, försöker fånga hennes uppmärksamhet, jag viskar "galon, galon älskling", men utan respons.
Jag har tänkt, säger hon plötsligt. Det är självklart, så självklart att det fångar min totala uppmärksamhet. Tänker gör man ju hela tiden, så när hon påbörjar det hon ska säga med att poängtera att hon redan har tänk på det kan det verkligen röra sig om något revolutionerande. Detta skvallrar om något extraordinärt eller på annat sätt utmärkande från de trivialiteter det så ofta annars rör sig om. Det oroar mig, antingen blottar hon här strupen genom att lova nyskapande, eller så kanske det rör sig om en sorts förändring som har en direkt inverkan på mitt liv. Mitt liv! Inte bara hennes!
Jaha, blir responsen. Inte den mest konstruktiva respons jag yttrat men sättet den yttras på manar henne att fortsätta.
Hon tycker att vi har fastnat. Hon sitter på sängkanten, ansiktet bortvänt från både mig och min galonjacka. För att inte nämna gummistövlarna, samma gummistövlar som för en vecka sedan var en stor del i hennes "påtagligaste sexuella upplevelse någonsin". Dessa sitter hon nu på sängkanten och ignorerar. Säger att vi har fastnat. Vad menar hon med fastnat? Har hon haft svårt att röra sig? Syftar hon på vårt förhållande eller på stället där vi bor? Har hon tröttnat på galon?
Har du tröttnat på galon? frågar jag under en raskt ökande aktivitet i tårkanalerna.
Hon svarar inte, hon bara suckar och gråter. Kanske är det svaret? Jag blir osäker, och frågar en gång till om hon tröttnat på galon.
 Hon säger ingenting, hon bara reser sig upp och försvinner. Lämnar mig, galonjackan och gummistövlarna lika plötsligt allihopa. Kanske kommer hon inte tillbaka. Kanske har hon verkligen tröttnat på galon.

Inombords, ingenting

Vi följer varandras lakan. Tätt intill och nära.
 Ner mot bäcken kanske, viskar du och jag fnissar mitt finurliga fniss. Det var länge sen jag kände mod nog att uttrycka mig i fniss. Känslor uppstår, varma och mjuka som välling.

 Du är byggd i slöjden och jag har fått dig att älska mig. Vi vecklar ut varandra. Varandras vrår. Det öppnas. Det vresas och det tänjs. Det töms ut, och det fylls på med nytt.

 Vi förlöser fantasifoster tillsammans. För tidigt tillkomna. Tvångsfödda, men fullkomligt fantastiska. Snälla stoppa mig inte. Låt mig stanna här.

Mä

Jag mår ganska bra. Jag försöker, och det är ibland tillräckligt. Jag kan inte skriva så att jag blir nöjd längre. Jag hatar allt jag skriver. Hat är ett starkt ord. Men jag mår ganska bra. Nån annan dag än den här dagen, trots att det är natt, kanske jag kommer tillbaka hit och lyckas med det jag inte tycker mig lyckas med nu. Tills dess ska jag försöka må bra. Jag har hittat andra forum att uttrycka mig i. Andra uttrycksmedel. Men jag har inte övergett orden. Dom står mig fortfarande till förfogande. Dom är mig fortfarande till gagn.

Fräsa och frusta

Han vill ligga med någon. Vem som helst egentligen, detaljerna är inte så viktiga. Han förtjänar det, tycker han. Han beger sig därför till den så kallade krogen.

Han spatserar. Visar upp sig som en färgglad fågel under parningssäsongen. Läser av vibbarna. Låter blicken dansa över folkhavet. Han hittar sitt offer. Det blir kvinna ikväll.

I början är det bra om man är trevlig, tänker han. Visar vad man har att ge. Alkohol hjälper från båda hållen. Hjälper honom att framstå som självsäker och rolig. Hjälper honom att få henne hämningsfri och villig.
Han drar sina skämt, ler sitt leende, och för henne in i taxin.

Hon lägger sig ner och han ber henne vänta. Låter det ta tid.
"Jag vill in i musslan" viskar han, och hon gnyr.

Han tröttnar fort. Juckar med mindre intensitet, märker han. Det är egentligen inte den sexuella akten han är ute efter, utan bekräftelsen. Och till och med den har börjat spela mindre och mindre roll. Komma in i musslan, inte komma in i musslan, skitsamma. Är det så jävla viktigt egentligen, undrar han högt och hon flämtar frågande under honom.
Men han tänker inte svara.
Han har insett att det är vad man själv tycker som spelar någon roll. Så han tänker inte svara henne. Han tänker inte låta henne komma in i hans mentala rum. Det är nämligen hemligt där inne. Allting är hemligt där inne. Hon ska ge fan i hans inre rum, inser han aggressivt och det låter han henne veta. Att hon gråter förändrar ingenting. Hon är inte välkommen där. Ingen är välkommen där.

Det är vad han själv tycker som spelar någon roll. Han är inte ensam, han är bara för sig själv. Han är ifred. Han är den enda med tillträde till sitt hemliga rum. Han är speciell. VIPgäst i sig själv.
Han behöver inte mer mussla.

Stick iväg mussla!
Aldrig mera mussla.

muskelmüsli

"life is a paper, you are the pen" säger han högt så att alla ska höra. Han är sugen på fitta ikväll.

Ett liv.

Tåget, med sin räls, är en utmärkt metafor för livet. Rälsen är tiden, den kommer att föra oss framåt för att vi ska nå vår slutdestination, detta är oundvikligt. Döden är oundviklig. Men hastigheten går det att påverka själv, och likaså på vilka stationer man väljer att gå av. Vissa åker i första klass, andra reser utan biljett. Vissa reser i ro, andra i ständig rädsla.
Rädsla för Konduktören. Oavsett vilken klass du åker i, har vi honom alla gemensamt.
För det har bestämts att resan ska det tjänas pengar på.
Det ska inte resas för resandets skull.

Så det anlitas förare och annan personal, för att bestämma hastighet, vilka som får stiga på, vilka som måste kliva av, och vart vi ska stanna. Man övertygar om att tåget inte skulle fungera utan förare och konduktör, det skulle stå still eller spåra ur.
För det har bestämts att resan ska det tjänas pengar på.
Det ska inte resas för resandets skull.

Men vi är alla passagerare. Vi har alla samma rätt till att resa. Och det första vi måste göra för att få resan rättvis är att genomskåda konduktören. Det andra är att dela denna insikt med de andra passagerarna. Det tredje och sista steget är att arbeta tillsammans som förare, för att kollektivt bestämma över tåget så att resan blir så bekväm som möjligt för alla.
För det ska inte tjänas pengar på resan.
Det ska resas för resandets skull.

Herr främling

Det stod en man en afton i hallen och klädde på sig. Hallen var min, mannen var någon annans.
"Jag har alldeles nyss varit naken, förstår du. Men det kom ingen. Så nu är det dags för mig att testa nästa hall." sade han med samma pondus som med den han skakade min hand, för att sedan vända sig om och försvinna. Förbi bakom dörren och ut ur mitt liv.

Hade jag bara kommit lite tidigare skulle vi kunnat vara nakna tillsammans. Men som vanligt kom jag för sent. Som vanligt får jag vara naken ensam.