Stad är en plats som vi lägger i små påsar

 Att åka 13 mil till vänster. Kliva av och starta om.
   Ligga länge på morgonen och försvara dig mentalt. Ordlöst. Tyst. Så att ingen hör.
Resa dig och springa direkt ner i diket. Skratta och strunta i att alla ser dig. Alla ser dig, men det struntar du i.
 För det spelar ingen roll det spelar ingen roll. Vi blir lurade. Det är förjävligt. Vi tappar allt hopp och vi går sönder tillsammans. Allihopa går sönder med varandra.
 Så det spelar ingen roll. Du kan lika gärna skratta för att skratta känns bra.

vi säljer oss på flaska

 Du undrade vad jag gjorde 
jag svarade att jag slickar dina sår
 du förklarade att det var ett uttryck
men att jag hade hjärtat på det rätta stället
och jag undrade vart man annars hade hjärtat
 och du bad mig hålla käften
 och när jag gjorde det skrattade du fast jag kunde se att du var arg

 Vi låg med varandra och efteråt grät du
 som du gjorde allt oftare efter vi haft sex
 och ibland innan också
  men när jag frågade varför
 så sa du bara "det är ingenting"
 fast jag kunde se att det var sorg
 men jag sa det aldrig, för du blev så arg

sen en dag berättade du
 att det var nånting

skamhanda och handa andra

 Det är med mina händer som jag tar på dig, jag tänker behålla dom.
  Men självklart lånar jag ut dom. Oftast behöver du inte ens fråga.
 Ibland säger du till och med nej. Nej, som i att du inte vill att mina händer ska ta på dig.
 Så då tar jag på mig själv. På min kropp är mina händer alltid välkomna. Välkända fingrar med bestämda rörelser. Vana händer med bastanta ryck. Ibland är det tråkigt och oengagerat, men det fyller alltid en funktion. Gråten efteråt är kanske för att skölja bort skammen. Och för att jag vet vad jag har att jämföra med.


Men så är du plötsligt mottaglig igen, och jag kan istället låta fingerspetsarna nyfiket vandra i ett landskap som inte är deras egna, med händer som är mina, som jag tänker behålla.

världkommen

Vi tar buss nummer nio. Det är bussen som tar längst tid.
 Du är utklädd till nunna.
 Vi skrattar hejdlöst.

det här stället, den här platsen

 Hemma i söderköping. Det är mysigt. Känns bra.
 Man får passa på innan ångesten kommer, om ångesten kommer. Och ångesten kommer. Så man får passa på.
 Så nu passar jag på.
 Det är mysigt.
 Känns bra.

Handa rätt : handla mycket

Spår av blod.
   Här har hänt något spännande.
Inte mycket kan man lita på, men blod är ett utav undantagen. Så fort det lämnar kroppen blir det intressant.
  Blod inne i kroppen tar man självklart för givet. Gör man inte det är man dum i huvudet eller varit med om något riktigt hemskt men klarat sig. Det kan också vara så att man varit med om något riktigt hemskt och klarat sig, men är dum i huvudet så man tar blodet för givet i alla fall, trots alla timmar man fick ligga i transplantation och vänta på att kroppen skulle acceptera det nya hjärtat.

Det finns olika typer av blod (blodtyper). Dessa består av olika bokstäver och plus eller minus. Fast själva blodet består ju naturligtvis inte av bokstäver med plus eller minus, utan det är bara ett sätt för att kategorisera de olika typerna av blod (blodtyperna). En av dom kan tas emot och ges till alla, eller hur fan det va. Och en kan bara ta emot en. Fast nu skrev jag ju något motsägelsefullt. Skitsamma. Det är nåt åt det hållet i alla fall. Vad jag är helt säker på är att man inte kan ge eller ta emot blod sådär hur som helst. Det finns en teori om varför det finns olika typer av blod (här skulle jag kunna skriva blodtyper igen, och nu gjorde jag det och lite till) och den har med inavel att göra.
 Nej. Nu ljög jag. Jag skulle kunna fortsätta lögnen, men jag vill inte. Jag har kanske mognat. Jag har kanske slutat ljuga kompulsivt och genomskådligt.
 Blod är i alla fall som regel rött och man kan stoppa det i munnen och låta det bli en del av kroppen. Även om det inte är samma typ av blod (nej, nu orkar jag inte mer). Från munnen är det säkert. I munnen är allt blod välkommet, trots att det ibland är smittat med aids.

 Nu har jag skrivit något osammanhängande. Något Speciellt. Det är bra. Jag är påverkad av samhället.

det går att limma

 Tryck in det i mig! Fyll mig med spännande ord, som fastnar. Jag ska låta det slå rot, så kan jag förändras. Från grunden. Om jag gör detsamma till dig, så kan vi låna av varandra och samtidigt förändras. Och springa ut och skrika på dom andra.
 Det kanske fastnar om vi gör det tillsammans.
 Skrika åt dom att "nu är det fan dags!". Hjälpa dom att minnas att dom faktiskt varit människor. Fria. Innan dom lärde sig.
 Lära dom att allting dom är, är nånting dom lärt sig. Påminna dom om att man får bestämma helt själv, vad som helst. Att det inte finns några fel, och inga rätt. Bara olika synsätt.
 Och får man välja helt själv, väljer man antagligen något snällt. Det är i alla fall vad man måste våga tro, annars blir det ännu värre. För vi formar varandra, varandras verkligheter.
  Och trots att världen just nu är olika grader av ett och samma helvete, finns det alltid något att göra åt det. Ändra riktningen. Våga tro på mänskligheten.
 Få dom som vill andra väl, att bestämma utvecklingen.
  Så kan vi leva i ett paradis.
   .. tills det börjar om igen....

ställ dig mot väggen så skjuter jag snart

 Jag ser. Jag känner. Jag vill inte, men det är nödvändigt. För bakom alla falska ytor ligger verkligheten och sakta självdör i sin egen avföring.
 Så jag stör mig, och hatar. Men det räcker inte. Det är inte nog. I en värld så korrupt och ond krävs fysiskt agerande. Det krävs mod och handlingskraft. Det är något jag försöker finna i mig själv och sen skvätta ner andra med.
 För vi behöver bara varandra. Det låter så simpelt men vi kan ändå inte förstå det. För vi nöjer oss inte. Vi lär oss att det inte är tillräckligt. Vi lär oss att man måste sträva efter rikedom. Men rika kan inte finnas utan att det finns fattiga, och där kommer den medmänskliga ambivalensen in. För varje krona du tjänar är på någon annans bekostnad. Så är det, oundvikligen. Annars skulle inte pengar existera. Vad skulle då vara poängen, om man inte kunde ha mer än andra? Och med den ruttna logiken fortsätter det. Överallt. Mer och mer, kontra mindre och mindre.
  Och här sitter jag och är en del av problemet.

jag vet inte vad jag ska skriva

 Här borta ligger jag, ropar hon från köket. Jag är din mamma. 
Du går dit, och mycket riktigt är det din mamma som ligger där, naken och insmord i leverpastej. Kanske också keso.

här sitter mannen som alltid står

Du slår mig med pistolkolven över tinningen och skriker åt mig att hålla käften. Det är en sån dag idag. Du skjuter några varningsskott och jag blir besviken på din feghet. Du vågar inte döda mig. Du är så jävla ynklig.

Jag gör det för pengarna

 Jag åker buss till jobbet. Jag har för tillfället ett jobb. Ett litet tag. Om några veckor kommer jag inte ha kvar det jobbet och det gör mig glad.
 För att komma dit, till jobbet, åker jag som jag skrev nyss buss. Jag skrev nyss buss. Igen. Alarmet som väcker mig på morgonen klockan 5 är ett alarm jag ställer själv, med det är alarmet jag hatar på morgonen klockan 5, inte mig själv. Mig själv börjar jag hata runt 8-9, när jag vaknat till och vet bättre, förstår mer.
 När jag vid 2-3 beger mig hemåt, är det efter en halv dag med hackande, plockande, diskande och byggande av mackande. Det hela känns meningslöst. Så meningslöst att det inte går att tänka på det, för det blir då genast för påtagligt vilken hora man är för systemet man egentligen inte vill vara en del av. Men av samma anledning tänker jag på det, och befinner mig därför så länge arbetet pågår i ett slags dvalliknande tillstånd. En arbetsapati. En själlös, mänsklig robot som hackar gurka och lägger den bredvid tomaten på den lilla brickan, där skinkan snart ska göra dem sällskap. Efter jobbet är jag lika apatisk, av den enkla anledningen att jag gick upp klockan 5 och är medveten om att jag ska utsättas för denna apati nästa dag. Så jag tänker därför att jag ska lägga mig tidigt ikväll, för att få sova ut. Det är något jag tänker varje kväll. Det är något jag gjort en kväll. Lite frihet måste man få ha, tänker jag och spenderar därför min fritid med att logga in och ut på facebook, spela final fantasy 7, kolla på history channel och dricka te.
 Fy fan.

randiga rutor med rutiga ränder

 
 Och vi springer fort för att känna vinden smeka oss i ansiktet. I ansiktet men också över hela kroppen, för vi är självklart nakna. Vi har inget mål och det gör det så mycket bättre. Då kan man springa vart man vill. Hur man vill. Man kan försöka galoppera. Eller springa som en dvärg.
 Vi kan sätta oss ner när vi vill. Vi kan ligga ner också. Vi bestämmer själva och vi bestämmer vad vi vill.
 Så vi bestämmer oss för att bada. Det kan vi också göra hur vi vill. Simma som en hund. Eller plaska som en dvärg.
 Vi är lyckliga och vi torkar i solen. Det är varmt och skönt.
 Jag kan inte minnas att jag någonsin känt såhär för någon. Det känns så självklart. Du sitter bredvid mig, och jag ligger bredvid dig. Du ler. Jag smeker dig med maskrosbladet så att det kittlar. Du skrattar till. Du är en dvärg. Jag föreslår att vi bygger en koja och sover här i natt. Du tycker att det är en bra idé. Det är det jag gillar med dig, du är öppen för förslag. Och du är dvärg. Du är en öppen dvärg.
 Snart är natten här och då ska vi sova i kojan vi nu bygger. Du är så liten. Du är verkligen en dvärg. Men med mig är du trygg. Med mig når du upp, för vi hjälper varandra. Vi är starka tillsammans. Tillsammans har vi långa armar.

jag har tappat svingen. svingen är tappad.

    
Jag läste i din dagbok att du tycker att jag är "överbeskyddande" och "svartsjuk". Jag blev bara så jävla sårad.

En kvart som varade en timme

Det finns ett ställe, en plats som bara han känner till, där han lägger murkla i ring. Varje dag, ibland flera gånger men oftast sent på natten, går han dit och lägger sin murkla i ring. Det har blivit terapi. Vad han skulle ta sig till om murkla en dag plötsligt försvann, slutade att existera, vill han inte ens tänka på. Men det gör han i alla fall och han har kommit fram till att han antagligen skulle bli tvingad att gå över till champinjon eller möjligtvis kantarell. Men för nuvarande finns ju murkla, så då är det murkla som läggs i ring.

 Den övriga tiden på dygnet är han mer eller mindre som alla andra,  i alla fall alla andra han känner till. Förutom, gissar han, att alla andra inte avslutar dagen med att lägga murkla i ring. Men det är deras förlust.
 Det händer att han försiktigt försöker berätta om vilken oerhört positiv effekt att lägga murkla i ring har haft för honom, i hopp om att andra skulle kunna använda denna (ännu?) icke vedertagna terapiform. Men varje gång har nervositet och rädslan för att det skulle uppfattas som sinnessjukt tagit över och han har på sin höjd tyst mumlat "murkla", vilket givetvis inte ger murkla i ring fenomenet någon som helst rättvisa, och samtidigt ironiskt nog får honom att framstå som just sinnessjuk.

 Nej, han håller nog sin murkla i ring för sig själv. Alla har sina egna sätt att handskas med livet. Och hans sätt är att lägga murkla, att lägga murkla i ring.

gammalt armband blir ny fotboja

Det är en sån dag då jag vill ringa dig bara för att få höra dig andas Det skulle räcka. Det skulle vara tryggt. Jag skulle i alla fall inte ha något att säga, för jag har blivit alldeles tom. Det finns inget kvar där inne. Det måste fyllas på om jag ska kunna fungera igen.
 Ibland försöker jag men jag inser, snabbare och plågsammare för varje gång, att det inte går längre.
   Jag måste byta ut mig själv. Födas på nytt. Förändras för att fortsätta finnas.

 Jag vet att förändringen kommer, för den kommer alltid. Vare sig man vill eller inte. Jag vet det, så jag accepterar tomheten. Försöker förstå den. Försöker känna efter hur den smakar.
 
 Det smakar surt. Sött. Tomhet. Mörker.
 Jag bara gissar. För jag vet inte. För tillfället vet jag ingenting.

Morgongymnastik på kvällen

 Jag gjorde en låt till dig, av ljud jag hittade på marken.
 Jag tror att den handlade om kärlek och kanske också om sorg.
   Det fanns ingen tydlig refräng och det symboliserade det luddiga i att finnas.
Det var också talande att den hela tiden stegrade, hypnotiserande, som när man medvetet dagdrömmer och helt enkelt bara låter det ske, för att det är också en del av livet.
 Men sen tog ljuden bara slut och jag tyckte tystnaden passade så mycket bättre. Så det var det du fick.  Tystnad. En låt i tystnad.
 Du sa inte ens tack. Du gav tystnad tillbaka, och jag tror att vi kanske är lyckliga.

jag tycker illa om mig själv

 Jag orkar varken skriva eller prata, så det passar med bröd i munnen.
 Så jag pressar det in där, brödet pressar jag in, i munnen. Brödet fyller munnen. Med bröd.
Och munnen omsluter brödet. Med mun.
Bröd i mun. Mun i bröd.
 Snart finns där, i munnen, så mycket bröd att det inte går att prata även om jag skulle vilja, så jag skrattar och jag skrattar och jag pressar in mera bröd och snart kanske jag slutar andas också.

Jag lyssnar men jag hör inte mitt namn

 Det rinner något ur mig.
 Med fingrarna utforskar jag det, för det till munnen där jag fastställer att det är blod.
Jag blir inte rädd.
 Jag blir lugn.
Jag blir inte rädd.

 Jag skriver mitt namn på en burk där jag låter blodet rinna ner. Snart är vi nästan likadana inombords, jag och burken. Ett tomrum som fyllts med blod.
 Jag vill att folk som ser burken ska förstå att det är jag. Jag vill att burken tar över min roll, min plats, så att jag kan luta mig tillbaka och sakta raderas ut.
 Det gör mig inte rädd längre.
 Det gör mig lugn.
 Det gör mig inte rädd.

 När jag köper mina frimärken ställer kassörskan frågor om hur jag mår. Jag blir svimfärdig förd till ett rum som ser misstänkt mycket ut som ett personalrum. Jag låter ögonlocken nudda varandra då jag plötsligt känner mig alldeles svag och trött. Jag vaknar till några gånger och ser suddiga människor i vita rockar som försöker fråga mig saker och som verkar ha ett engagerat förhållande till mitt välmående.
 Jag vet inte hur lång tid det går men jag vaknar plötsligt upp i en sjukhussäng och då står du där och du undrar vad fan jag håller på med.

Du får behålla mig

 Jag är fortfarande det lilla barnet som aldrig lämnade tryggheten som mörkret gav när tvånget att gömma sig tog över.
 Jag vill att du ska se det. Jag vill att du ska säga att jag får gömma mig hos dig. I dig. I ditt mörker.

 Jag är fortfarande det lilla barnet som gråter för att ensamheten är mitt eget fel. Som klättrar upp i träden högre än vad jag egentligen vågar och springer ut i skogen trots att det är svart och läskigt. För att jag är rädd. För att jag förtjänar det.
 Jag vill att du ska se det. Jag vill att du ska säga att det inte är mitt fel. Jag vill att du följer med mig upp i träden, ut i skogen, så att vi kan vara rädda tillsammans. I varandras famnar.

 Trots att det är omöjligt finns det en chans, för du är fortfarande det lilla barnet som inte vill sluta leka. Som inte vill stanna en enda sekund för att då kommer frågorna som gör dig rädd. Frågor som gör dig ensam även när du är tillsammans med andra. Frågor som håller dig vaken när du vill sova.
 Jag kan se det.
Vi är fortfarande barn och om du bara ser det kan jag följa med dig hem och du får behålla mig.

Förr hade man natur istället för cancer

 Du och alla dina vätskor, alla olika i lukt och smak. Dom sipprar, sprutar och rinner ur dig och gör dig till fontän.
Jag frågar vad fan det är för fel på dig och du svarar att det är fullkomligt naturligt. Naturligt har jag lärt mig är bra så jag låter det fortsätta. 
 Jag ber dig fylla en balja. I den kan jag ligga och bli en del av dig. Av dina naturliga vätskor. En del av den mänskliga fontänen, skojar vi. Det känns naturligt att ligga där. Suga upp dig. Smaka på ditt inre.
 Du ber mig att inte berätta det här för någon.
 Jag säger att det är naturligt.
Du säger att jag inte vet vad jag pratar om och du har självklart alldeles rätt.
 Så jag håller tyst där jag ligger, vilket skapar en spänning till det hela. Gör det hemligt.
 Jag ligger i den hemliga baljan av naturliga kroppsvätskor, och jag trivs som jag aldrig trivts förut.