vi riktar våra tankar, vi tvättar våra sår

Öppna rebellburken och skrika. Skrika ord som frihet och helvete. Sen, i stundens hetta, ordlöst vrål.
På med locket. Rebellburken packas in och skickas till dig. Kanske, när du öppnar den, kommer du förstå.

vi ruttnar och tar hand om varandra

Idag vaknade jag klockan 20. Helt nonchalant bara. Satte mig upp och såg en film. Nu börjar det bli dags att äta.
Började titta på hemresor idag. Måste få ordning på min internetbank innan jag kan köpa en sån. Tänker åka till min bank och klaga arslet av dom. Hur det ska gå till rent praktiskt har jag inte listat ut än, men jag tar med mig en såg och improviserar på plats. Det är stunder som dessa jag inser lyxen i att ha körkort med tillhörande fordon. Eller en egen chafför. Om det är någon som känner sig manad är det bara att höra av sig. Man får betalt i umgänge och kanske lite färdkost. Ok skit i det då! Jag tar tåget ditt lata as!

Är man hungrig, som jag är, vill man äta, som jag vill. Har man då bara konserverade köttbullar med potatis på burk, som jag har, överväger man starkt att värma en icapizza för 4:e dagen i rad, som jag gör. Nudlar är inget alternativ; för många festivaler. Och av samma anledning går även raviolin bort.
Nu går man och värmer pizza, som jag gör.

Satsa allt du har, förlora

Då var det dags igen. Julafton, dagen folk kan andas ut efter att ha stresskonsumerat. "Men det handlar inte om det, julen handlar om kärlek, att umgås med dom man håller av... Och här har du lite saker jag köpte. God Jul!"
Nej, jag har inte mycket att hämta på julaftonen. Jag tror varken på tomten eller jesus, och är helt nöjd med sakerna jag har. Umgås med dom jag tycker om ser jag fram mot, men det kan jag göra vilken dag på året som helst. Som helst.
Men visst. Det är väl i grunden en fin högtid, om folk bara kunde ge fan i att mäta kärlek och omtanke i gåvor. Är det inte tillräckligt att bara umgås med familjen? Nej, självklart inte. Man måste ju få saker, eller uppnå den där obefogade euforikänslan när man ser någon lysa upp av gåvan man gett den.
Min ungjävel ska då fan inte få ett skit. Jo, det (ungjävlet) ska få lära sig värdet av hårt arbete, sen kanske belönas med lite glögg. Jag har själv ingen som helst aning om värdet av hårt arbete, så ungjävlet kan lära mig. Det blir våra gåvor till varandra.

Nej, nu ska jag se på film.
God Jul, vad fan det nu betyder.

Du skriker i sömnen

Vi flyter fram, tyngdlöst. Att bara finnas i luft. Som att färdas utan mål är meningen. Är syftet. Är hemligheten.
Vi flyr från maskeraden. Utan kläder nuddar vi varandra. Jag känner din ärliga närhet. Jag tar på din synliga skörbarhet. Jag famnar den, försöker fylla mig själv med den. Du ger mig inträde. Du öppnar dig.

Vi existerar för en stund ljudlöst. Tillsammans tuggar vi på tvivel, försöker nervöst svälja men spottar det snabbt ut. Vi har insett vad det betyder att visa sig. Att titta tillbaka. Att välja människan före frågorna, men fortfarande ställa dom.

Vi är en plågsamt liten krets, vi som inser att det inte är för sent. Inte ens för oss.

Han slog mig så vackert

Jag liknar den vid en filmprojektor, tiden, källan till liv. Projektorn är givetvis själva jaget, den människa man av olika anledningar väljer att vara. Filmrullen är alla minnen man har lagrat, ens historia. Linsen är nutiden, den som gör det möjligt för filmen att visas. Med hjälp av linsen återspeglas och påminns vi om våran historia, men den omformas samtidigt och lägger grund för hur man ser på nästa ögonblick. Vissa har en hel, sammansatt, film. Det finns dom med trassliga rullar men med färgrik och vid lins. Andra har högar med rullar som upprepat bombarderar duken (som skulle kunna symbolisera framtiden, till vilken vi ohejdbart färdar men aldrig når). Sen finns det människor (projektorer) som nästan inte har någon rulle alls, och en lins knappt använd. De som lever i nuet på ett sätt som inte ger variation och då inte heller frihet.
Men jag gör så gott jag kan med min projektor. Försöker även hjälpa andra, låna dem min lins, ge dom lite rulle. Men jag behöver andra jag också. Ska vi mötas halvvägs? Vill du bli min bioduk?

Det står en bil utanför och ser glad ut

Och då kanske man tänker att man inte räcker till, att man inte är tillräcklig, att man till inte räcker. Så fånigt, när man går omkring och är alldeles fantastisk. Om inte annat så för sin otroligt komplicerade uppbyggnad. Saker man inte ser, men som ändå finns där. Saker man är. Saker man består av. Sex laxar i en laxask.

Ger dig en skvätt. Häller den tills vidare på bordsduken. "Här har du skvätten" ska jag presentera det när du kommer. Om du kommer. Det vet jag inte om du gör, jag bara hoppas. Då ger jag dig min skvätt. Min skvätt, att bli din. Min skvätt från mig till dig.

Och i hytten, våran hytt, har vi hängt bilder från förr nästan överallt där vi lärt oss att bilder bör hänga om bilder ska hängas. Vi tycker så mycket om varandra att bara en tredjedel är naket. Sen lagar du mat till mig, annars slår jag dig. För trots att jag älskar dig måste jag lära dig vem som bestämmer. Det är våran överenskommelse, den du tvingats in i. Men du nöjer dig. Du har inget val. Du existerar inte ens. Inte ens lite. Du är bara en produkt av min blogg, och det är ditt eget fel, din sjuka jävel! Lämna mig ifred! Jag orkar inte längre, orkar inte pressas in i hörn!

Och sen ber vi om ursäkt.

Vis, dom och tand.

Hon är en snabbspolning i filmen om hans liv. Okaraktäristik, som en levande gästbok. Andra människors åsikter och citat utgör hela hennes existens och nu är hon därför lämnad i dåtidens dunkelhet.

Han dricker single malt whiskey och onanerar. Ännu en kvinna besegrad av hans vrida, föraktpräglade världsbild, och där kvinnorna tar slut tar högerhanden över. Tillsammans med porren. All denna jävla porr! Morbid, förnedrande och fullständigt fasansfull porr. Om hans känslocentra fungerat hade han garanterat gråtit nu och kanske, kanske tagit sig ur denna ensamhet. Men istället smuttar han i sig ännu en klunk whiskey och har känslolös sex med sin egen arm framför "Underaged sluts home alone5".

Förlåt. Det är bara så svårt att höra av sig just nu, det är så mycket med jobbet och allting. Och det faktum att jag hatar dig för det ynkliga crackluder du är hjälper ju inte direkt :)
Men nån dag ringer jag. Vi kanske kan ta en fika eller nåt?!
Puss puss, ha det bra!

Det är bara tid.

Idag kom Wolfkvinnan hem till mig. Hon sa att hon kommit för att äta mitt kött.
En obeskrivlig rädsla fyllde min kropp, en rädsla av slaget som får kroppen att skaka och pressa ut svett. Så försiktigt som möjligt och med en röst dränkt i svaghet försökte jag få henne att ombestämma sitt, för mig, drastiska och omoraliska beslut.
Men Wolfkvinnan bara skrattade så hårtussar och slem snart täckte större delen av golvet. Hon sa att mitt folk behövde man tillrättavisa. Hon sa att min typ av människa behövde sättas på plats, annars skulle vi oundvikligen gå för långt. Sen började hon tugga.
Det är omöjligt att beskriva smärtan jag kände. I vad som kändes som flera tusen evigheter gnagade hon min vänsterarm i typiskt Wolfkvinnemanèr. Först bet hon ett hål i skinnet med de vassa Wolfkvinnetänderna, rev sakta bort, bort skinnet som skyddade de ömma musklerna, och plötsligt var det bara ben kvar. Ben, som med sin muskellösa existens för alltid kommer påminna mig om Wolfkvinnan och Wolfkvinnans överlägsenhet.
Hon hade segrat. Ännu en gång, och som alla gånger, hade Wolfkvinnan segrat. Jag börjar tro att det är lönlöst att försöka komma undan.

kretslopp

Efter frukosten, bara blicka ut mot bergen. De snöklädda bergen, som kapslar in mitt liv. Blicka ut mot bergen, och upp, bort över dem. Kanske tar de aldrig slut, egentligen.

Ensamheten gör sig påmind. Coldplay hjälper till. Tröstar mig med snus och youtube. Tar tillfället i akt, att sörja. Att få ut det härskna. För förändring är ständig. Det går inte att veta vad som kommer härnäst. Men man kan gissa. Man kan hoppas och man kan drömma och man kan blicka ut mot bergen, de snöklädda, som kapslar in.

Snörvlar, hostar, saknar. Det är sol utomhus. Promenad kanske.
Rösten sviker. Försöker sjunga ändå. Det låter kul. Är man ensam får man roa sig själv.
Det är ju sol ute. Promenad kanske.

Det är bara tillfälligt ändå, allting. Kan lika gärna passa på att få ut all smuts. Rensa systemet. Promenad kanske. Det är ju sol ute.

situation : tomhet

Han saknar henne. Ja, det gör han verkligen. Han vill gråta för henne, ge henne hans tårar. Det har han lärt sig är vackert. Men han kan inte, det kommer inga tårar. Kanske, kanske har dom fastnat på insidan.
Istället sitter han där och tänker på henne. Han ler, och inser att det är vackert det också. Att bli tänkt på, tänker han, det är vackert. Att bli gråten över, tänker han, är lite vackrare. Men han nöjer sig, det har han lärt sig med åren. Att nöja sig är ett bra knep att ta till om man vill göra tillvaron lite bättre, och det vill man ju. I alla fall han, han som tänker. Han som tänker på henne och ler.

Jag tänker på dig.
Jag ler när jag tänker på dig.

främmande framstjärt

För trots att jag befinner mig här, här där jag är nu, finns jag lika mycket där, där där vi var då. Det har med fysik att göra, och något vissa kallar själ. Mitt fysiska väsen är begränsat, därför koncentrerar jag mig på mitt psykiska, som än så länge visat sig vara oändligt. Alla dessa processer, alla försök, denna ständiga strävan efter någonting större fungerar både doktor och lärare. Jag började inåt, fann problemen, problemen skapade processer som genererade i lösningar som i sin tur utsöndrade lugnet, och lugnet gav kärleken och medmänskligheten fritt spelrum att dela med mig, att bjuda, att våga visa mig själv.
Det där med att ge utan att behöva få.
Sen ser man förändringarna, ser människorna. Det handlar om att vilja, att kunna titta in i någon annans ögon och låta henne titta tillbaka, låta henne se dig. Att vara rädd kan vara en svaghet, men att våga vara rädd är styrka.
Jag säger öppna dig, låt andra in. Du kan göra det både fysiskt och psykiskt, du väljer själv, så länge det ger dig lugnet. Så länge det skapar dialogen, den inre dialogen där det inte hymlas, där inga lögner existerar. Dialogen som förhoppningsvis blir en diskusion.
För i slutändan är man ingenting utan andra. Men man är heller ingen med andra om man inte känner sig själv.
Lär känna dig själv, och våga släppa det du inte får svar på. Svar är i alla fall relativa och det läggs alldeles för mycket energi på dem. Enligt mig, såklart. För många är dom som gömmer sig, som liknar sina identiteter vid kunskap, utbildning, yrke, religion, mode, människor av samma kön eller andra typer av svar. Tillfälliga som livslånga. Svaret är ju trots allt ingenting utan frågan. Finn en frågeställning som fungerar för dig. Själv lever jag strikt efter den korta, men ack så breda "va?".

jaja, skitsamma. Ville bara döda lite tid. döda! men det går ju inte. här hugger man med kniv, stryper hårt med händerna, slår vilt omkring och skjuter med pistol... men ändå fortsätter den att gå. Jag har funnit lugnet i att ha sönder klockor istället, som för att symbolisera.
Vad blir det för mat idag undrar jag, och kom samtidigt på att ica har stängt, och då ica är den enda källan till rimlig näring får det bli ett ihopkok av vad kylskåpet har att erbjuda (: ravioli).
nu går jag.
jag går nu. nu går jag härifrån. kanske, ja kanske kommer jag tillbaka.

... va?

spetälska mig

Jag tänker på när jag får en liten studio att jobba i, en studio som rymmer musik och måleri, inspiration och kreativitet, poesi och kärlek. Det kan tänkas förekomma vinkonsumtion också, fast givetvis i måttliga mängder. Jag är en väldigt måttlig person, går inte gärna längre än nödvändigt. Nej, för mig är de bästa gränserna de som aldrig tänjs eller korsas. Helst av allt skulle jag vilja leva mitt liv i en kuvös med en inbyggd flatscreen, maten skulle serveras i droppform och byts enkelt ut mot morfin när det är dags att sova eller när jag sett något upprörande, antagligen något hemskt på nyheterna.
Livet är till för de oförsiktiga, jag nöjer mig med rutiner.

Jag ska köpa laptop. Med en laptop skulle jag kunna erövra världen. Men än så länge har jag ingen laptop, så världen får vänta med att bli erövrad (erövd). I alla fall av mig.

Nej, jag har inget utrymme för att skriva längre. Men det gör ingenting. För en dag, en plötslig dag i en greppbar framtid, bubblar det över och sipprar ut i alla porer på min tacksamma kropp, och jag kan fånga allt med min nya laptop inne i min studio. (erövd)

Hamborgeza del padre!

Idag ska vi äta hamburgare och se på film. Bara sådär, helt plötsligt. För att vi kan. Som att fira utan anledning. Som att skörda någon annans frukt. Ofta slår det mig, att det här med att leva är alldeles fantastiskt. Speciellt dagar som dessa.

Senare ringer han mig. Han ringer för att säga "Du, jag har tänk lite." Det följs av en kort tystnad som jag bryter med ett nervös
- jaha, på vadå?
- På oss, svarar han. jag har tänk på oss. På dig och mig. På dig och mig tillsammans. Jag har tänkt att jag vill...
-Att du vill vadå?!
- nej...
- men jo! säg det! att du vill vadå?
- amen... att jag vill... att jag vill ha dig i mig... att jag vill känna din hud. Jag vill att vi älskar med varandra. Jag vill att du tränger in i mig och stannar där inne.
- Men pappa, nu är du ju full.
- jag är inte din pappa!
- nej just det... men är du full då?
- ja.
-Ok. Ha det bra!
- Ja, ha detsamma. Vi hörs!
- Hej då!
- Hej då!

Dom åker hem och det är tråkigt

Du har blivit äldre, det känns på lukten. Du har tappat förmågan att handla spontant och impulsivt, köper inte längte grädde för att det är kul. Du vältrar dig istället i din mentala avföring och plötsligt börjar klockorna ringa. De säger "hej där, det är dags att vända blad" och du nynnar med i melodin men du glömmer snabbt bort texten och intresset för att leva börjar svalna. Snart sitter du där igen, oroar dig och drar i din egen kuk. Kuken är i alla fall min, tänker du och gråter lite till. Istället skulle du kunna gå ut och aldrig återvända.

Den här dagen är präglad av huvudvärk och trötthet. Men jag fick gå hem, innan mitt skift var slut. Det sa Faksvåg.
Faksvåg sa att jag fick gå hem. Så jag sitter här, i mitt tillfälliga hem. Ett hem som inte är alldeles olik en fängelsecell. Men lyckligtvis är jag van, jag är van och jag ber inte om mycket. Jag ber inte ens om Faksvåg, han bara finns där ändå.
Faksbåt.
Flaxtåg.
Hej mitt namn är Erling Faksvåg. Jag har kommit för att hämta dig. Och jag har kommit för att tugga på ditt fjes. Faksvåg tuggar fjeset mitt. Faksvåg sätter Faksvågtänderna i mitt fjes. Sen leder han mig till sin grotta och han visar att han saknar kön. Jag vänder mig om och går.
Hej då, hej då Erling Faksvåg.

sjugofyra år av ögonblick

Det händer varje gång jag ser henne. Värmen, någon slags signal skickas genom hela kroppen och den är varm, den känns verklig. Ibland ler hon mot mig, dyker in i mina ögon med hjälp av sina egna och tillsammans stannar vi i ögonblicket så pass länge att vi båda är säkra på att det aldrig försvinner. De tar inte slut, ögonblick, de förökar sig bara. Ibland kan de ändra form, massera känslocentrat med hjälp av minnen. De berättar sagor tagna ur verkligheten, samtidigt direkt anknytna till sitt eget undermedvetna med hjälp av automatisk fantasi. Sagor, som berättar om personlig utveckling och emetionella framsteg. Sagor, som nästan aldrig innehåller ord men som ändå förklarar mer än alla olika bokstavskombinationer i hela världen.
Och sen ler hon igen. Leendet som förklarar att tid är relativt, ögonen som visar mig vad människan är till för.

Vissa nätter delar vi med varandra. Vissa nätter kommer alltid finnas kvar, ekandes i oändlighet.

vi behöver någon som skrattar

Nytt norskt nummer, nytt norskt liv. här ligger jag. här ligger jag i mitt nya liv. jag trivs. jag ser till att trivas där jag ligger. det är något nytt jag har börjat med och det är fantastiskt. en ny era, en ny period. den kan komma att kallas "den glada perioden", men då en period är något som är övergående bör man vara försiktig. nej, försiktighet är alldeles för tråkigt. man bör kanske vara varsam. man bör. kanske.

nytt norskt nummer, nytt norskt liv. +47 41 38 99 54
om man ringer det numret kan man höra en man som harklar och frustar, pratar i tungor och kallar sig själv för "pladderpaktmannen". det kan även utvecklas till ett samtal om naturen.

hej då

iqavsaknadsindikation

I norge kan man heta Snorre Arsle. I norge har man namn istället för kroppsdelar.
/ Snorre Arsle.

som pudding av blod

Dom frågade vem den skyldige var och jag räckte genast upp handen. Jag var inte säker över vad, men skydig var jag. Det kändes tydligt både psykiskt och fysiskt.
Jag blev förd till ett trångt rum med dovt ljus. I ensamhet fick jag sitta, i ensamhet så länge att tankarna blev ljud och ljuden mitt enda umgänge, min enda tråd till verkligheten. Verkligheten, den svårdefinerade. Verkligheten som lyder sina egna lagar, men ibland verkar lyssna till våra.
Våra åsikter. Våra föreställnigar. Våra verkligheter.
För alla har vi våra olika, och vissa av dom delar vi med andra. Vi kommer överens. Vi samsas.
Dörren öppnades och jag blev utsläppt. "Hoppas du har lärt dig något, ditt jävla as!" blev det sista jag hörde innan musiken började spela och de glada och fina dansade mig till ro.



Färgen lila var central.

visa framfötter, gömma bakfötter

för länge sedan, långt innan jesus blivit påhittad, satt där en man vid ett dike. han vägrade att inse sina egna begränsningar och hade av den anledningen blivit vän med ett lejon. där satt de båda, diskuterandes i form av grymtljud och andra slags primitiva läten. plötsligt reste sig mannen hastigt, vilket triggade nedärvda jaktinstinkter hos lejonet som också handlade därefter
. på bara några sekunder (som är en tidskategorisering som inte var uppfunnen än,utan istället mättes i grymtljud och andra primitiva läten) hade lejonet avlägsnat både skin och nerver från mannen buk och fick sig ett ordentligt skrovmål. att vara lejon, tänkte han, är ju ganska schysst ändå.

gått i berg, har jag gjort. bland annat.

äh. jag har ingen inspiration till det här. skulle vilja göra musik. och rita. och skriva, givetvis. men kanske inte just blogg. nejnej, kanske istället något av värde, något med substans.
ja, bara att skrida, skrida till verket. åh vad jag ska skrida. jag ska skrida som det aldrig skridits förr. skrida på dagarna, skrida på kvällarna. skrida hit och skrida dit. men framförallt ska jag skrida till verket.

inrättad, uträttad, berättad

Platser man hamnar på, människor man träffar. Jag slutar aldrig fascineras av det oändliga utbud av upplevelser, ögonblick, intryck, insikter och annat mums som presenteras på livets buffe. För mig är det självklart att utforska alla rätter, ta så många tallrikar som möjligt går och smaka loss.
Visst, ibland (som i Lofthus på Hotell Ullensvang) kan man råka få sig en stor portion av rester från gårdagens vidriga mat, men med lugnet kommer desserten och den är som regel smakrik och färgglad. Men vad är en god måltid utan någon att dela den med, och sällskapet här består av såna där härliga människor, och då jag är en härlig människa själv dras jag till de mina och frossar i umgänge och vänskap.
Och i slutändan är det ju ögonblicken man minns, de små minnesbilderna man väljer att glädjas åt och spara i sin lilla minensbox innaför skallbenet. De aldrig sinande, de oändliga ögonblicken. Såna som finns runt hörnet, under duken, bakom farbror Evert eller varför inte i din egen hand? Det är bara att gå ut som en tom behållare och låte sig fyllas. Se så! Ut med dig och fylls!

Jag behöver kärlek. Jag behöver ge kärlek. Det är inget jag hymlar med och därför sitter jag här, med kärlek. den ges och den tas. Kärlek är bara ännu ett påhittat begrepp, jag vet. Men det står för någonting fint så jag väljer att använda mig av det uttrycket. Ibland använder jag andra uttryck, såsom "snaggad" eller "panikragg", men inte just nu. Inte just precis nu.

Jag har hittat Ben Harper. Han låg där och ville kramas. Vi kramades. Jag blev lite kär.
http://www.youtube.com/watch?v=ryLqfNwSSFE