Mä

Jag mår ganska bra. Jag försöker, och det är ibland tillräckligt. Jag kan inte skriva så att jag blir nöjd längre. Jag hatar allt jag skriver. Hat är ett starkt ord. Men jag mår ganska bra. Nån annan dag än den här dagen, trots att det är natt, kanske jag kommer tillbaka hit och lyckas med det jag inte tycker mig lyckas med nu. Tills dess ska jag försöka må bra. Jag har hittat andra forum att uttrycka mig i. Andra uttrycksmedel. Men jag har inte övergett orden. Dom står mig fortfarande till förfogande. Dom är mig fortfarande till gagn.

Fräsa och frusta

Han vill ligga med någon. Vem som helst egentligen, detaljerna är inte så viktiga. Han förtjänar det, tycker han. Han beger sig därför till den så kallade krogen.

Han spatserar. Visar upp sig som en färgglad fågel under parningssäsongen. Läser av vibbarna. Låter blicken dansa över folkhavet. Han hittar sitt offer. Det blir kvinna ikväll.

I början är det bra om man är trevlig, tänker han. Visar vad man har att ge. Alkohol hjälper från båda hållen. Hjälper honom att framstå som självsäker och rolig. Hjälper honom att få henne hämningsfri och villig.
Han drar sina skämt, ler sitt leende, och för henne in i taxin.

Hon lägger sig ner och han ber henne vänta. Låter det ta tid.
"Jag vill in i musslan" viskar han, och hon gnyr.

Han tröttnar fort. Juckar med mindre intensitet, märker han. Det är egentligen inte den sexuella akten han är ute efter, utan bekräftelsen. Och till och med den har börjat spela mindre och mindre roll. Komma in i musslan, inte komma in i musslan, skitsamma. Är det så jävla viktigt egentligen, undrar han högt och hon flämtar frågande under honom.
Men han tänker inte svara.
Han har insett att det är vad man själv tycker som spelar någon roll. Så han tänker inte svara henne. Han tänker inte låta henne komma in i hans mentala rum. Det är nämligen hemligt där inne. Allting är hemligt där inne. Hon ska ge fan i hans inre rum, inser han aggressivt och det låter han henne veta. Att hon gråter förändrar ingenting. Hon är inte välkommen där. Ingen är välkommen där.

Det är vad han själv tycker som spelar någon roll. Han är inte ensam, han är bara för sig själv. Han är ifred. Han är den enda med tillträde till sitt hemliga rum. Han är speciell. VIPgäst i sig själv.
Han behöver inte mer mussla.

Stick iväg mussla!
Aldrig mera mussla.

muskelmüsli

"life is a paper, you are the pen" säger han högt så att alla ska höra. Han är sugen på fitta ikväll.

Ett liv.

Tåget, med sin räls, är en utmärkt metafor för livet. Rälsen är tiden, den kommer att föra oss framåt för att vi ska nå vår slutdestination, detta är oundvikligt. Döden är oundviklig. Men hastigheten går det att påverka själv, och likaså på vilka stationer man väljer att gå av. Vissa åker i första klass, andra reser utan biljett. Vissa reser i ro, andra i ständig rädsla.
Rädsla för Konduktören. Oavsett vilken klass du åker i, har vi honom alla gemensamt.
För det har bestämts att resan ska det tjänas pengar på.
Det ska inte resas för resandets skull.

Så det anlitas förare och annan personal, för att bestämma hastighet, vilka som får stiga på, vilka som måste kliva av, och vart vi ska stanna. Man övertygar om att tåget inte skulle fungera utan förare och konduktör, det skulle stå still eller spåra ur.
För det har bestämts att resan ska det tjänas pengar på.
Det ska inte resas för resandets skull.

Men vi är alla passagerare. Vi har alla samma rätt till att resa. Och det första vi måste göra för att få resan rättvis är att genomskåda konduktören. Det andra är att dela denna insikt med de andra passagerarna. Det tredje och sista steget är att arbeta tillsammans som förare, för att kollektivt bestämma över tåget så att resan blir så bekväm som möjligt för alla.
För det ska inte tjänas pengar på resan.
Det ska resas för resandets skull.

Herr främling

Det stod en man en afton i hallen och klädde på sig. Hallen var min, mannen var någon annans.
"Jag har alldeles nyss varit naken, förstår du. Men det kom ingen. Så nu är det dags för mig att testa nästa hall." sade han med samma pondus som med den han skakade min hand, för att sedan vända sig om och försvinna. Förbi bakom dörren och ut ur mitt liv.

Hade jag bara kommit lite tidigare skulle vi kunnat vara nakna tillsammans. Men som vanligt kom jag för sent. Som vanligt får jag vara naken ensam.

Tillsammans

Han biter där. Löst.
Han älskar att bita där och hon älskar att han biter där. Hon vaknar och ler. Det svåra är att vänja sig vid lyckan, att våga välkomna den, men det vågade dom tillsammans. Det är när dom är tillsammans dom förtjänar den, resonerade dom.
Det handlar om balans.
Det är därför han biter, och det är därför han biter löst.

mök

ta på sig något nytt. känna sig vacker.
sen döden. döden döden döden.
överallt.
Det går inte att skydda sig mot döden, så att skydda sig är onödigt.
Istället kan vi vandra upp och ner för berg. Eller till exempel något annat.
Vi kan finnas tillgängliga. För varandra och alla andra. Sen kan vi styra kosan vart vi vill. Huvudsaken är att kosan blir styrd. Kärnan i det hela är styrd kosa.

Vaknar sedan upp och vill ha något äkta. Fylla det tomrum jag varit med och skapat. Ett tomrum jag hjälpt till fylla med tomhet. Snart är det tomt till bristningsgränsen. Dags att tömma tomrummet och fylla med något konkret.
Som till exempel kärlek eller någon trevlig färg.

skitsamma.

jävla gnäll

Jag sitter ensam i hallen utan några som helst ambitioner. Jag reser genom minnen och jag hämtar känslor från förr. Jag känner mig ensam och jag lägger mig ner och sprattlar likt en fisk som man kärleksfullt dragit upp ur vattnet, innan man kärleksfullt slår på den tills den slutar sprattla (för att visa att nej fisken, du ska inte sprattla, du ska ligga stilla). Sen äter man kärleksfullt upp den.

Jag injicerar mentalt baconfett och jag gör en lista över platser jag vill besöka. Du är där. Fast jag kan inte nå dig. Vart vi än hamnar, liksom. Kommer aldrig riktigt ända fram till dig.

Jag ligger helt stilla. På golvet ligger jag. I hallen.
Jag runkar nu. Det är svårt. Det är knappt skönt. Och med utlösningen kommer skammen. Skamhanda, som jag brukar kalla det. Men när skammen lagt sig lite får jag ibland lust att göra något kreativt. Det får jag nu. Jag får lust att göra något kreativt. Hoppas det håller i sig.

sällan skåda, och mannens mannen

Mannens mannen, och lilla jag. Stå bredvid och samtidigt tillsammans, skänka blickar, skåda landskapet. Mannens mannen, och lilla jag.

Vi hade pratat om köttfärs, jag med avsky och mannens mannen med stolthet och engagemang. Han ville att jag skulle bada i det. Han ville se mig bada i köttfärs. Han ville att jag skulle gnida det mot mitt skinn och mannens mannen visste att jag äcklades av det.
Jag lät mig tryckas ner i det döda köttet. Jag lät mig besudlas och jag lät mig kränkas. Jag skrattade och jag smetade. Skrattade och smetade. Köttfärs över hela mig. Köttfärs utan känslor. Köttfärs utan liv.

Mannens mannen såg mig. Mannens mannen lade märke till mig, till min existens. Att jag var värd död. Jag var värd att bada i köttfärs. Han tittade på min nakna, karga kropp med synbar förtjusning. "Lägg dig på grillen." skrattade han. "Ok." skrattade jag och så gick vi tillsammans skrattandes mot grillen, mannens mannen och lilla jag.

200 meter pansartröskel till lyckan

Jag finner mig själv stirrandes på knivbladet. Blodet är så rött att det känns som att jag speglar mig i det. Det rinner som i en dans ner för handen som krampaktigt håller om knivhandtaget.

Ditt ansikte.
Det bländar mig.
Jag ser dig le. Jag ser allt det där jag såg när du fortfarande var min att älska. Det som du ville ge till bara mig. Det som du ville ge, och jag ville ha, så mycket mer än något annat.

Jag avbryts plötsligt av att jag flyttar handen till en brännande punkt på bröstet, blicken följer snabbt efter och jag inser att det är mitt blod på kniven. Jag inser att det är jag som blöder. Att det är jag som har huggit mig själv.

Det känns som du fortfarande älskar mig.
Ja, för det känns faktiskt som du älskade mig.
Jag vågar tro på det.
Jag låter mig övertygas, hoppas.
Jag anar, jag börjar inse, att det kanske var jag som inte älskade mig själv.
att det var jag som inte älskade mig själv.

Att behöva förtvivlan.

Jag brukar säga att jag har lärt mig leva med ångesten. Jag har lärt mig hantera den, brukar jag säga. Den har inte sönder mig direkt, numera, den ligger mest och pyr. Det som gör ondast är att jag sårar dig. Det kommer jag fortsätta göra, för jag verkar inte tycka att jag förtjänar lycka. Jag vågar inte.
Inte du heller. Vi har vant oss vid vemod och ångest. Och det fungerar ju inte, förstår du väl?
Förstår du det?
Förstår jag det?


Det fanns en tid jag brukade vilja vara lycklig, och klarade av det. Men opiater blir man beroende av och det känns bara så himla onödigt . Att vara beroende. Vad är det ens? Vi är ju alla till exempel beroende av syre, mat, vatten och sånt skit. Fast bara om man vill fortsätta leva.

Glädjen går att dela på, sorgen bär vi själva. Men den smittar.

Jag har lärt mig leva med det. Jag klarar mig.
Gör du det?

Du väljer att inte säga något

Dina fibrer, dina fantastiska fibrer.
Som jag får röra, som jag får existera tillsammans med.
Dom har börjat tala till mig och jag vet att du inte kan förstå det, men dom säger åt mig att tycka om dig och trycka mitt skinn mot din hud. Skinn mot hud. Närhet i all enkelhet. Fysiskt.
Så som det måste vara när man saknar själ, skrattar jag och du undrar vad jag pratar om, vem som är där.
Det är mörkt och du kan inte se mig, men du kan känna mig. Du kan höra min ljud.
Jag skrev en sång om att göra någon illa och jag vill sjunga den nu för dig, viskar jag och jag inser att det ännu en gång handlar om att komma varandra nära.

Jag vet att du är rädd, det har jag också varit, men det går att lära sig leva med det, bli ett med det mörka. Bli vän med det.

fnatt, säger vissa

Du sover nu.

Det verkar som att du drömmer och kanske drömmer du om någonting speciellt. Kanske drömmer du om ett dockansikte som ständigt tuggar med sina vidriga dock-käkar och du matar det kanske med små kex på vilka du har lagt naglar i små finurliga mönster.

Jag vill vara tillsammans med dig i dina drömmar. Dom verkar väldigt spännande och liknande saker.

Jag behöver röra mig till musik. Det är, så vitt jag har förstått, alldeles genetiskt. Jag lyder min genetik, jag följer den i alla rörelser. Du sover fortfarande. Du ligger ner och sover. Jag känner mig färsk.
Jag dansar, som det kallas. Jag dansar i förebyggande syfte, för jag har ingen tillgång till musik. Så jag dansar nu till musik jag kommer höra sen. Jag är smart och jag är strukturerad. Jag väljer själv. Jag är självständigt.

Du sover. Vem är du, egentligen? Bor du här? Är det här ditt hem?
Det är så lustigt med frågor, att börjar man ställa en fråga så följs den väldigt ofta av en massa följdfrågor.
Plötsligt står jag i hörnet, det ena hörnet, och det verkar som att jag är rädd och det verkar som att jag gömmer mig. Är jag listig nu, undrar jag. Du sover och min vakenhet tyder på att jag inte gör det. Det är listigt att sova, det är smart. Jag dansar inte längre.

Nästa dag läser jag om andra saker som hänt i världen. De flesta är inte speciellt snälla saker alls.

självförakt är att känna sig själv

"Jag är Lusse Lelle" sade han plötsligt, och innan jag hunnit reagera stod han lutad över mig och jag kände hans varma, råa andedräkt smeka mina läppar och med välkommen självsäkerhet våldgästa min mun.

Jag blev minst lika nervös som jag blev upphetsad och jag lät det ske, jag lät honom kyssa mig. Jag lät honom slicka min tunga med sin tunga och han stannade endast upp för att hämta luft och emellanåt upprepa "Lusse Lelle".

Jag kände värmen från hans kön och jag drogs till det, jag fångades in av det och jag ville, jag tror, jag är ganska säker på att jag ville att han skulle slå mig.
Jag är tämligen övertygad om att jag ville att han skulle slå mig.
Annars hade jag ju sagt åt honom att sluta.
Men det gjorde jag inte.
Jag ville att det skulle ske. Jag ville att han skulle slå mig.
För han var Lusse Lelle. Jag förtjänade inte honom. Han hade all rätt att slå mig och jag ville det, jag är nästan helt säker på att jag ville det för jag minns att jag log varje gång det skedde, att jag blev mer exalterad för varje gång hans enorma knytnävar träffade mitt rättfärdigt demolerade ansikte.
Att det hela skedde synonymt med att han skrek sitt namn i allt högre volym rakt in i mina blodiga hörselgångar gav bara mer anledning till extas, att han skrek Lusse och att han skrek Lelle och att han gjorde det högre och högre samtidigt som slagen blev hårdare och hårdare gjorde det omöjligt att lämna honom, gjorde det omöjligt att någonsin låta honom lämna mig.

Lusse Lelle var inne i mig, Lusse Lelle kom in i mig och tog över det lilla jag var, juckade oss tillsammans, juckade mig fullkomlig och hel.

Åh Lusse Lelle! Han är här nu, för alltid. Överallt men mest i mig. Inne i mig. För alltid inne i mig.

äckligt

Det blir till slut så att jag lägger mig ner, trots att jag egentligen är för rastlös, men rastlösheten har slukat för mycket energi nu, gjort mig trött. Så jävla trött. Det finns för många saker att bry sig om, att aktivt bry sig om. Att känna för. Att ta del av.
Jag ligger ner i stel apati och jag söker lugn, jag försöker finna lugnet och jag försöker finna det i mig själv då jag vet att det är där jag har chans att finna det, att det är där mitt lugn borde finnas.
Men för att kunna vara lugn
nöjd
glad
lycklig
tillfreds
så måste jag stänga av.
Stänga av insikt, förståelse, kunskap. om världen. Om samhället.
Om människan.

Men om jag är avstängd, då är jag inte närvarande.
Och om jag inte är närvarande, då kan jag inte känna.
Och kan jag inte känna, så kan jag lika gärna dö.

Efter en lång stund, öppna ögonen igen

Hon tittar på mig med en blick som allra troligast signalerar missnöje. Jag har lärt mig känna igen det nu, och det går alltid efter samma mönster. Snart kommer hon att be mig förändras, snart kommer hon be mig sluta använda hennes kläder, snart kommer hon be mig sluta kissa i hennes mat.
Jag har lärt mig tyda henne nu. Jag har lärt mig vad jag ska vara vaksam över, vad jag ska koncentrera mig på. Rynka pannan är ofta negativt, likaså spänna läpparna. Armarna i kors, titta nonchalant åt ett annat håll, kasta saker hårt omkring sig till ljudet av sitt eget hysteriska vrål, är alla dåliga tecken.
Jag har lärt mig det nu, men hon har inte lärt sig. Hon kan inte förstå varför jag använder hennes kläder, hon fattar inte alls varför jag kissar i hennes mat. Hon verkar inte tro att jag älskar henne ens.

Hon säger det ibland, att jag inte älskar henne. Hon ser rädd ut. Kanske lite arg också. Frustrerad. Säger att jag är sjuk som vill klä ut mig till en kvinna, säger att om man älskar någon så kissar man inte i dennes mat.
Och jag försöker förklara, att det är kärleken som gör det. Att det är kärleken som får mig vilja klä mig som henne, likt en hyllning. Jag vill vara där för henne. Jag vill finnas i hennes kläder, jag vill kissa i hennes mat.

man väljer själv

Det var det där med att skära sig själv, för att göra sig sårbar och verkligen visa vad man har att ge. Ge dig. Ge dig mitt inre, så du ska kunna lita. Att hålla upp det färska såret, låta blodet rinna ner för min nakna, karga kropp till ljudet att ditt råa skratt.
Välkomna smärtan som uppstår när du tvivlande petar i det ständigt färska såret, hukar dig över mig och pissar i mitt gråtande ansiktet.

Bara för att du själv är rädd för att bli sårad.
För att du själv är rädd för att visa dig skör och bli pissad i ansiktet.

Du skyller allt på mig.
och visst är det jag som skär upp såren, men kniven kommer alltid vara din.

upphittad , inte värdelös

Det alldeles tillräckliga
i att sitta i ljuset från solen när tonerna från vänner manar till sång
och man tar i och sjunger ut
för att man vill dela med sig

och bonusen
när jag saknar dig
och du berättar att du åkt longboard
till lägenheten vi lånade
tagit upp min tröja från papperskorgen
för att den fortfarande kanske hade kvar min lukt
låter mig våga hoppas på vår

muff i mono

Det går aldrig att röra sig långsamt, sa Frits. Det tog en plågsamt lång tid innan jag insåg att det var fullkomligt idiotiskt, och jag blev rädd.
Jag försökte gråta. Jag försökte springa iväg.
Till min plats. Mitt speciella ställe.
Men jag kom ingenstans. Jag hade stannat kvar. Jag stannade kvar. Jag satt där, kvar. Jag satt kvar. Jag upprepade, att jag satt kvar. Kvar, upprepade jag och plötsligt var musiken hög i volym och samtidigt bra, mycket bra. Jag ville inte längre gråta eller springa iväg och jag skrek att "jo! man kan visst röra sig långsamt" och jag dansade och jag dansade fritt, utan hämningar. Jag rörde mig fint till musiken, jag kände att jag var en fröjd att titta på.
"Titta, jag är en fröjd. Jag rör mig så fint till musiken" sjöng jag så vackert jag bara kunde och jag såg ljus tändas och lukten av vänskap och kärlek svepte genom rummet och snart stod alla där och dansade med mig och vi var alla fröjder att titta på.
Vi var alla fröjder att titta på.

Förutom Frits.

snuska ner sig riktigt ordentligt

Låta 78 timmar gå, och när 78 timmar gått, försiktigt försöka lämna kojan.
Ligga 78 timmar bakom filten, under skrivbordet. Försöka krypa ut.

Jag hade förberett med frukt och vatten.
Jag hade förberett mentalt.
Jag skulle in i kojan, och vara kvar.
tills jag förstod, tills jag fick svar.

Jag åt min frukt, jag drack mitt vatten. Jag var vaken på dagen, jag var vaken på natten. Jag tuggade på mina naglar och jag åt upp mina hudavlagringar, för att göra rent på både insidan och utsidan.

Jag gick in i kojan, och stannade kvar.
"Får jag komma ut nu?" frågade jag, och svarade barskt "Nej, du är inte klar!"

Nu är kojan allt jag har. Kojan är mig, kojan är jag.

Jag är kojan.


Kojan är jag.