måndag, april 27, 2009
Byxor av kjoltyg
Jag ska sätta mig ner. I alla fall för ett ögonblick.
Vid vattnet, för vattnet är fritt. Det skvalpar och kluckar och strömmar och skvätter. Det kastar sig över kanter och ligger stilla i en sjö och svävar upp i himlen bara för att falla ner igen och sakta täcka hela din kropp, genom alla lager av kläder, såsom jag vill täcka hela din kropp, genom alla lager av kläder. Förutsatt att du inte skyddar dig. Men det gör du. Nästan alltid. För du vill vara torr, och du lyckas så otroligt bra.
Du har kanske glömt insidan. Det händer ibland, att man glömmer insidan, och det är kanske därför du skyddar dig mot det du består mest av.
Och kanske är det därför, du skyddar dig mot mig. För jag består också mest av vatten. Men jag har inte glömt insidan.
Så jag sätter mig ner, kanske för ett ögonblick, vid vattnet. Vattnet som vi förorenar. Vattnet som vi destillerar och säljer på flaska. Vattnet som, utan det monetära, skulle vara gratis för alla. Vattnet som, utan det monetära, inte skulle förorenas. Vattnet som vi består av. Vattnet som du skyddar dig från.
När jag suttit vid vattnet, ett ögonblick, låter jag reaktionen styra mig. Så jag skriker ditt namn, går naken ner i vattnet, för att bada med ett paraply.
Vid vattnet, för vattnet är fritt. Det skvalpar och kluckar och strömmar och skvätter. Det kastar sig över kanter och ligger stilla i en sjö och svävar upp i himlen bara för att falla ner igen och sakta täcka hela din kropp, genom alla lager av kläder, såsom jag vill täcka hela din kropp, genom alla lager av kläder. Förutsatt att du inte skyddar dig. Men det gör du. Nästan alltid. För du vill vara torr, och du lyckas så otroligt bra.
Du har kanske glömt insidan. Det händer ibland, att man glömmer insidan, och det är kanske därför du skyddar dig mot det du består mest av.
Och kanske är det därför, du skyddar dig mot mig. För jag består också mest av vatten. Men jag har inte glömt insidan.
Så jag sätter mig ner, kanske för ett ögonblick, vid vattnet. Vattnet som vi förorenar. Vattnet som vi destillerar och säljer på flaska. Vattnet som, utan det monetära, skulle vara gratis för alla. Vattnet som, utan det monetära, inte skulle förorenas. Vattnet som vi består av. Vattnet som du skyddar dig från.
När jag suttit vid vattnet, ett ögonblick, låter jag reaktionen styra mig. Så jag skriker ditt namn, går naken ner i vattnet, för att bada med ett paraply.
söndag, april 19, 2009
ska vi gå ut i köket?
Jag har inga kläder på mig. Avsaknaden av kläder, på kroppen, resulterar i nakenhet. Dessvärre bara min egen denna gång. För här verkar inga andra människor finnas. Inte just nu.
Inte precis just nu, där jag är naken.
Och någon sa en annan gång att hon som liten var rädd för att sova, för att hon skulle kunna somna i sin egen dröm, i flera led, och att man skulle behöva väcka henne lika många gånger som hon somnat och det kanske inte skulle gå.
För att hon somnat för många gånger.
Och folk skulle till slut inte orka försöka väcka henne.
Så är det med människor.
Vi är rädda för att somna, och inte vakna igen.
Konstig, när vi samtidigt lever i våra egna drömmar. Och ju mer vi försöker vakna, desto djupare in i drömmarna hamnar vi. Oftast gemensamma drömmar. Drömmar vi bildar tillsammans, i vaket tillstånd och ändå djupt sovandes.
Som för att gömma oss.
För oss själva.
För det obegripliga.
För att vi en gång kommer somna, och inte vakna igen.
Men om vi acceptera det, det obegripliga, det plågsamma och framförallt det oundvikliga, ökar valmöjligheterna.
Vi kan låta drömmarna ta över, fylla oss med mystik och hopp, låta allting vara som allting verkar och flyta tills vi kanske råkar stanna nånstans ett tag eller kanske för alltid.
Eller så vaknar vi, ser till att alltid ha någon som kan väcka oss om vi håller på att somna, så vi inte slutar uppfatta allting klart och skarpt. Vi kan föra statistik och vara vetenskapliga. Vi kan rama in och kategorisera. Vi kan forma och modulera. Vi kan räkna ut och analysera.
Och vi kan låsa in oss i ett rutnät av struktur i vilken vi kanske råka stanna ett tag eller kanske för alltid.
Eller så blandar vi allting med en oregelbunden, eller regelbunden, dygnsrytm. Det finns så många möjligheter, men vi måste vakna för att kunna välja. Och det är svårt.
I synnerhet om man inte vet om att man sover.
Inte precis just nu, där jag är naken.
Och någon sa en annan gång att hon som liten var rädd för att sova, för att hon skulle kunna somna i sin egen dröm, i flera led, och att man skulle behöva väcka henne lika många gånger som hon somnat och det kanske inte skulle gå.
För att hon somnat för många gånger.
Och folk skulle till slut inte orka försöka väcka henne.
Så är det med människor.
Vi är rädda för att somna, och inte vakna igen.
Konstig, när vi samtidigt lever i våra egna drömmar. Och ju mer vi försöker vakna, desto djupare in i drömmarna hamnar vi. Oftast gemensamma drömmar. Drömmar vi bildar tillsammans, i vaket tillstånd och ändå djupt sovandes.
Som för att gömma oss.
För oss själva.
För det obegripliga.
För att vi en gång kommer somna, och inte vakna igen.
Men om vi acceptera det, det obegripliga, det plågsamma och framförallt det oundvikliga, ökar valmöjligheterna.
Vi kan låta drömmarna ta över, fylla oss med mystik och hopp, låta allting vara som allting verkar och flyta tills vi kanske råkar stanna nånstans ett tag eller kanske för alltid.
Eller så vaknar vi, ser till att alltid ha någon som kan väcka oss om vi håller på att somna, så vi inte slutar uppfatta allting klart och skarpt. Vi kan föra statistik och vara vetenskapliga. Vi kan rama in och kategorisera. Vi kan forma och modulera. Vi kan räkna ut och analysera.
Och vi kan låsa in oss i ett rutnät av struktur i vilken vi kanske råka stanna ett tag eller kanske för alltid.
Eller så blandar vi allting med en oregelbunden, eller regelbunden, dygnsrytm. Det finns så många möjligheter, men vi måste vakna för att kunna välja. Och det är svårt.
I synnerhet om man inte vet om att man sover.
onsdag, april 15, 2009
Tankeavföring i ord
" Men jag kan betala för det!"
Jag blir nervös. Inte minst hennes reaktion gör mig plågsamt medveten om vilka negativa konsekvenser orden som precis kommit ut ur min mun kan få. Samtidigt som större delen av min reptilhjärna instinktivt bygger upp en bortförklarande ursäkt så lämnas det även plats för hoppfullhet och förhandling.
Hon stirrar mig rakt in i ögonen, nästa lite förvånat. Hennes ansikte tycks skifta i färg, som att hon skulle vara skamsen, irriterad, eller intesivt nyfiken.
" Vad i helvete säger du?" frågar hon konstruktivt. Hon är uppenbart intresserad. Men ur vilket perspektiv? Av vilken anledning?
" Jag tänkte att eftersom du antagligen gillar att ha sex så kan du ju lika gärna förena nytta med nöje." svarar jag så skämtsamt och lockande som jag förmår.
"Du är ju helt jävla dum i huvudet! Är du seriös eller din jävla idiot? Dra åt helvete!" kommer tillbaka till mig i en, över lag, aggresiv och rå ton.
När hon kort därefter avlägsnat sig från baren börjar jag ifrågasätta. Vad är det jag har missat? Var det ohövligt av mig att ställa frågan, eller var det överdrivet av henne att reagera som hon gjorde? Om nånting, så borde hon ju se det som ett plötsligt arbetstillfälle i komplimangsförpackning, ett glädjegivande förslag till lättjänade pengar. Hon skulle få betalt för en naturlig handling som är så skön och eftersträvansvärd att många(inkluviseve mig, uppenbarligen) är villiga att betala för den. Men istället blir hon närmast förnärmad, nästan arg.
Det påvisar bara ännu en gång hur två för varandra främmande perspektiv kan framkalla flera olika känslor från en enda händelse eller situation. Det är matematik jag inte förstår.
Och kanske är det av den anledningen som jag gradvis lyckas övertygad mig själv mer och mer om att en snabbkurs i mänsklig psykologi parallellt med en pedagogisk kurs i avancerad matematik skulle ge ett gott underlag för vidare fältstudier.
För tänk om det finns ett kodord! En nyckel. En röd tråd. Då skulle jag kunna ta betalt av dom!
Jag känner mig upprymd, smått lyrisk. Jag behöver dela det här med någon. Det här behövs redas ut, bollas fram och tillbaka. Nötas. Spekuleras. Studeras. Planeras. Inkasseras.
Jag kanske gör bäst i att bilda något slags klubb. En klubb där vi förvandlar lustar till framång. En klubb där vi använder kunskap och kön som verktyg på den världsomfattande byggställningen. I korta drag, en klubb där vi knullar med folk och får dom att betala för det.
Han tar upp telefonen.
Jag blir nervös. Inte minst hennes reaktion gör mig plågsamt medveten om vilka negativa konsekvenser orden som precis kommit ut ur min mun kan få. Samtidigt som större delen av min reptilhjärna instinktivt bygger upp en bortförklarande ursäkt så lämnas det även plats för hoppfullhet och förhandling.
Hon stirrar mig rakt in i ögonen, nästa lite förvånat. Hennes ansikte tycks skifta i färg, som att hon skulle vara skamsen, irriterad, eller intesivt nyfiken.
" Vad i helvete säger du?" frågar hon konstruktivt. Hon är uppenbart intresserad. Men ur vilket perspektiv? Av vilken anledning?
" Jag tänkte att eftersom du antagligen gillar att ha sex så kan du ju lika gärna förena nytta med nöje." svarar jag så skämtsamt och lockande som jag förmår.
"Du är ju helt jävla dum i huvudet! Är du seriös eller din jävla idiot? Dra åt helvete!" kommer tillbaka till mig i en, över lag, aggresiv och rå ton.
När hon kort därefter avlägsnat sig från baren börjar jag ifrågasätta. Vad är det jag har missat? Var det ohövligt av mig att ställa frågan, eller var det överdrivet av henne att reagera som hon gjorde? Om nånting, så borde hon ju se det som ett plötsligt arbetstillfälle i komplimangsförpackning, ett glädjegivande förslag till lättjänade pengar. Hon skulle få betalt för en naturlig handling som är så skön och eftersträvansvärd att många(inkluviseve mig, uppenbarligen) är villiga att betala för den. Men istället blir hon närmast förnärmad, nästan arg.
Det påvisar bara ännu en gång hur två för varandra främmande perspektiv kan framkalla flera olika känslor från en enda händelse eller situation. Det är matematik jag inte förstår.
Och kanske är det av den anledningen som jag gradvis lyckas övertygad mig själv mer och mer om att en snabbkurs i mänsklig psykologi parallellt med en pedagogisk kurs i avancerad matematik skulle ge ett gott underlag för vidare fältstudier.
För tänk om det finns ett kodord! En nyckel. En röd tråd. Då skulle jag kunna ta betalt av dom!
Jag känner mig upprymd, smått lyrisk. Jag behöver dela det här med någon. Det här behövs redas ut, bollas fram och tillbaka. Nötas. Spekuleras. Studeras. Planeras. Inkasseras.
Jag kanske gör bäst i att bilda något slags klubb. En klubb där vi förvandlar lustar till framång. En klubb där vi använder kunskap och kön som verktyg på den världsomfattande byggställningen. I korta drag, en klubb där vi knullar med folk och får dom att betala för det.
Han tar upp telefonen.
onsdag, april 08, 2009
i'm a living stain, that only death can wash away
Fingret spetsas. Pekar. På bristerna. Fingret pekar på bristerna.
Läpparna formas. Samarbetar med stämbanden. Bildar ord, pratar. Om bristerna. Munnen pratar om bristerna.
Samtidigt som kroppen dansar, till musiken. Kroppen dansar till musiken.
Hjärnan övervakar situationen. Den är delaktig och observerande. Den är orsak och verkan. Den är tillgång och efterfrågan.
Och den dansar.
Fingrarna spetsas. Klappar. Till musiken. Fingrarna klappar till musiken.
Läpparna formas. Samarbetar med stämbanden. Bildar ljud, sjunger. Till musiken. Munnen sjunger till musiken.
Samtidigt som kroppen stannat. På grund av bristerna. Kroppen har stannat på grund av bristerna.
Hjärnan övervakar situationen. Den är omedvetet medveten. Den är den blinda ledhunden. Den är den sovande presidenten.
Och den dansar.
Till bristerna.
Till fingrarna.
Till läpparna.
Till kroppen.
Och den skapar själv musiken.
Till bristerna.
Till fingrarna.
Till läpparna.
Till kroppen.
Jag är knepig.
Jag är svår.
Jag är ett pussel,
med hår.
Hej då.
Läpparna formas. Samarbetar med stämbanden. Bildar ord, pratar. Om bristerna. Munnen pratar om bristerna.
Samtidigt som kroppen dansar, till musiken. Kroppen dansar till musiken.
Hjärnan övervakar situationen. Den är delaktig och observerande. Den är orsak och verkan. Den är tillgång och efterfrågan.
Och den dansar.
Fingrarna spetsas. Klappar. Till musiken. Fingrarna klappar till musiken.
Läpparna formas. Samarbetar med stämbanden. Bildar ljud, sjunger. Till musiken. Munnen sjunger till musiken.
Samtidigt som kroppen stannat. På grund av bristerna. Kroppen har stannat på grund av bristerna.
Hjärnan övervakar situationen. Den är omedvetet medveten. Den är den blinda ledhunden. Den är den sovande presidenten.
Och den dansar.
Till bristerna.
Till fingrarna.
Till läpparna.
Till kroppen.
Och den skapar själv musiken.
Till bristerna.
Till fingrarna.
Till läpparna.
Till kroppen.
Jag är knepig.
Jag är svår.
Jag är ett pussel,
med hår.
Hej då.
onsdag, april 01, 2009
Ibland behövs andra
I'm a rabbit in your headlights
Scared of the spotlight
You don't come to visit
I'm stuck in this bed
Thin rubber gloves
She laughs when she's crying
She cries when she's laughing
Fat bloody fingers are sucking your soul away...
I'm a rabbit in your headlights
Christian suburbanite
Washed down the toilet
Money to burn
Fat bloody fingers are sucking your soul away...
White worms on the underground
Caught between stations
Butterfingers
I'm losing my patience
I'm a rabbit in your headlights
Christian suburbanite
You got money to burn....
Fat bloody fingers are sucking your soul away.....
Away, away, away,
Away, away, away.
Scared of the spotlight
You don't come to visit
I'm stuck in this bed
Thin rubber gloves
She laughs when she's crying
She cries when she's laughing
Fat bloody fingers are sucking your soul away...
I'm a rabbit in your headlights
Christian suburbanite
Washed down the toilet
Money to burn
Fat bloody fingers are sucking your soul away...
White worms on the underground
Caught between stations
Butterfingers
I'm losing my patience
I'm a rabbit in your headlights
Christian suburbanite
You got money to burn....
Fat bloody fingers are sucking your soul away.....
Away, away, away,
Away, away, away.
Ibland behövs andra
I'm a rabbit in your headlights
Scared of the spotlight
You don't come to visit
I'm stuck in this bed
Thin rubber gloves
She laughs when she's crying
She cries when she's laughing
Fat bloody fingers are sucking your soul away...
I'm a rabbit in your headlights
Christian suburbanite
Washed down the toilet
Money to burn
Fat bloody fingers are sucking your soul away...
White worms on the underground
Caught between stations
Butterfingers
I'm losing my patience
I'm a rabbit in your headlights
Christian suburbanite
You got money to burn....
Fat bloody fingers are sucking your soul away.....
Away, away, away,
Away, away, away.
Scared of the spotlight
You don't come to visit
I'm stuck in this bed
Thin rubber gloves
She laughs when she's crying
She cries when she's laughing
Fat bloody fingers are sucking your soul away...
I'm a rabbit in your headlights
Christian suburbanite
Washed down the toilet
Money to burn
Fat bloody fingers are sucking your soul away...
White worms on the underground
Caught between stations
Butterfingers
I'm losing my patience
I'm a rabbit in your headlights
Christian suburbanite
You got money to burn....
Fat bloody fingers are sucking your soul away.....
Away, away, away,
Away, away, away.
söndag, mars 29, 2009
Jag fraktar den frukt som fröknarna fruktar.
Nu ser jag solen. Den skiner, sägs det. Vad den nu än gör så tycker jag om det. Det blir ljust, varmare. Jag blir glad, varmare.
Fyrahundra och en till. Fyrahundraentill? Ja. Vi säger ja, tvingar oss att säga ja, sen springer vi utan mål och hoppar på bänkarna där man annars sitter. Idag är det annorlunda. Det vet vi. Det har vi bestämt.
Men det som växer under skinnet har börjat göra ont. Jag kan inte sluta ta på det, trots att det gör ont. Eller för att det gör ont. Så jag tar på det och springer, klättrar i träden som vi annars hugger ner.
Mänsklighet.
Som vi för statistik på.
Här borta går det inte att leva, så vi existerar istället. Anpassar oss. Det är så värdelöst att vara ensam. I längden. På höjden. På bredden.
Om man inte väljer det. För att man inte passar in. För att man inte vill passa in. Eller för att dom andra inte passar in. Eller för att dom andra verkligen vill passa in.
Det kanske borde vara annorlunda. Det kanske alla borde veta. Det kanske alla borde bestämma.
Solen är kvar, jag kan fortfarande se den. Den skiner, sägs det.
Så länge den är kvar kan jag bli glad, varmare.
Jag är inne i en trevlig liten period.
Berlin, till exempel.
Fyrahundra och en till. Fyrahundraentill? Ja. Vi säger ja, tvingar oss att säga ja, sen springer vi utan mål och hoppar på bänkarna där man annars sitter. Idag är det annorlunda. Det vet vi. Det har vi bestämt.
Men det som växer under skinnet har börjat göra ont. Jag kan inte sluta ta på det, trots att det gör ont. Eller för att det gör ont. Så jag tar på det och springer, klättrar i träden som vi annars hugger ner.
Mänsklighet.
Som vi för statistik på.
Här borta går det inte att leva, så vi existerar istället. Anpassar oss. Det är så värdelöst att vara ensam. I längden. På höjden. På bredden.
Om man inte väljer det. För att man inte passar in. För att man inte vill passa in. Eller för att dom andra inte passar in. Eller för att dom andra verkligen vill passa in.
Det kanske borde vara annorlunda. Det kanske alla borde veta. Det kanske alla borde bestämma.
Solen är kvar, jag kan fortfarande se den. Den skiner, sägs det.
Så länge den är kvar kan jag bli glad, varmare.
Jag är inne i en trevlig liten period.
Berlin, till exempel.
onsdag, mars 25, 2009
inspiration
Kompisar är härliga grejer, speciellt de som är galna. Man kan fyllas med inspiration, eller helt enkelt bara mjölka varandra. Mjölka varandra på alla tänkbara sätt.
http://www.flickr.com/photos/ivar_studios
http://www.flickr.com/photos/ivar_studios
Kort om Abisko
I norra Norrland. Tåg i många timmar, väskor i stort antal. Incheckning, avlämning. Lite bastu, lite öl. Snöstorm. Ingen skidåkning.
Morgon. Grötfrukost. Gång med pjäxor, bära skidor. Kramp.
Lång lift. Kall vind. Lång lift, jättekall vind. Brant backe. Skräck. En förnimmelse av död. Skakande ben, osäker åkning. Ramla, åka, ramla, åka. Kramp. Åka. Stanna. Extrem kramp. Sätta sig på skidorna. Åka. Oerhört extrem kramp.
Storm. Grötfrukost. Stängd lift. Isklättring!
Höjdrädd Calle. Revansch.
Ishacka, spikskor. Calle som ett x på en isvägg. Hjälm, säkerhetslina. Calle i fosterställning på en isvägg. Hånskratt.
Överrasknings fest. Barndomskompis i norra Norrland. 25. Bål. Italiensk buffé. Trevlig stämning. Härligt gäng. Skratt åt mina bristande skidåkningskunskaper. Skratt åt Calle i fosterställning på en isvägg.
Sol. Grötfrukost. Lite bröd. Några ägg. Fin sol. Varm sol. Ta kort. Njuta.
After ski. God öl. Lång lift. Norrsken. Rymdpartiklar in i nån sfär i himlen. Magiskt. Bilder. Frusen kamera. Kaffe, kaka, choklad. Norrsken. Cognac, kaffe. Lång lift. Norrsken. Tinad kamera. Ta kort.
Sol. Grötfrukost. Några ägg. Pudersnö. Ingen pist, offpist. Skog. Pudersnö. Bättre åkning.
Lång lift. Backe med 40 grader lutning. Skräck. Hålla sig till höger. Rätt väg är vänster. Träd. Ducka, väja, svänga. Fastna. 175 centimeter snö. 15 minuters kamp. Trötthet. Mjölksyra.
After ski. God öl. Skidfilm.
Sol. Grötfrukost. Packning. Städning. Utcheckning. Letande av rumsnyckel. Utcheckning.
Tåg i många timmar. Labil alkonarkoman, sömnförsök, labil alkonarkoman med vitt pulver runt näsan, sömnförsök, labil alkonarkoman. Skrik, ilska, labil alkonarkoman på sin plats. Vaka, labil alkonarkoman på sin plats. Några timmars sömn.
Stockholm. Tobbe och Anders. Skidinlämning. Södertälje, Hölö. Köpa digital systemkamera. Järna, södertälje, Tobbe och Anders. Sova.
Vakna. Begrunda, blicka tillbaka. Minnen för livet. Nöjd. Glad.
Sammanfattning av någonting fantastisk, en upplevelse av rang.
Morgon. Grötfrukost. Gång med pjäxor, bära skidor. Kramp.
Lång lift. Kall vind. Lång lift, jättekall vind. Brant backe. Skräck. En förnimmelse av död. Skakande ben, osäker åkning. Ramla, åka, ramla, åka. Kramp. Åka. Stanna. Extrem kramp. Sätta sig på skidorna. Åka. Oerhört extrem kramp.
Storm. Grötfrukost. Stängd lift. Isklättring!
Höjdrädd Calle. Revansch.
Ishacka, spikskor. Calle som ett x på en isvägg. Hjälm, säkerhetslina. Calle i fosterställning på en isvägg. Hånskratt.
Överrasknings fest. Barndomskompis i norra Norrland. 25. Bål. Italiensk buffé. Trevlig stämning. Härligt gäng. Skratt åt mina bristande skidåkningskunskaper. Skratt åt Calle i fosterställning på en isvägg.
Sol. Grötfrukost. Lite bröd. Några ägg. Fin sol. Varm sol. Ta kort. Njuta.
After ski. God öl. Lång lift. Norrsken. Rymdpartiklar in i nån sfär i himlen. Magiskt. Bilder. Frusen kamera. Kaffe, kaka, choklad. Norrsken. Cognac, kaffe. Lång lift. Norrsken. Tinad kamera. Ta kort.
Sol. Grötfrukost. Några ägg. Pudersnö. Ingen pist, offpist. Skog. Pudersnö. Bättre åkning.
Lång lift. Backe med 40 grader lutning. Skräck. Hålla sig till höger. Rätt väg är vänster. Träd. Ducka, väja, svänga. Fastna. 175 centimeter snö. 15 minuters kamp. Trötthet. Mjölksyra.
After ski. God öl. Skidfilm.
Sol. Grötfrukost. Packning. Städning. Utcheckning. Letande av rumsnyckel. Utcheckning.
Tåg i många timmar. Labil alkonarkoman, sömnförsök, labil alkonarkoman med vitt pulver runt näsan, sömnförsök, labil alkonarkoman. Skrik, ilska, labil alkonarkoman på sin plats. Vaka, labil alkonarkoman på sin plats. Några timmars sömn.
Stockholm. Tobbe och Anders. Skidinlämning. Södertälje, Hölö. Köpa digital systemkamera. Järna, södertälje, Tobbe och Anders. Sova.
Vakna. Begrunda, blicka tillbaka. Minnen för livet. Nöjd. Glad.
Sammanfattning av någonting fantastisk, en upplevelse av rang.
lördag, mars 14, 2009
Människor i rabattmetafor
Du vet, det här med att så små, små frön i de mänskliga rabatterna, som sakta skjuter ut skott som blomstrar och ger tillbaka. Man sår och blir sådd.
Det genereras, det levereras, det pollineras.
Och där kommer oron, ett frö vars blomster är rädsla. Det växer så fort. Det tar lätt över större delen av den mänskliga rabatten om man inte sköter om den.
Men det är bara en växt, en tankeväxt, och växter är beroende av näring och klimat. Den här växten livnär sig på tvivel och trivs bäst i tomrummet mellan rätt och fel, dessa ständiga riktlinjer som sätter människor ur balans, avmagnetiserar kompassen, slår ut radarn, syntetgödlsar.
Rätt och fel existerar bara per definition.
Växten börjar tappa blad.
Men visst är en rabatt begränsad. Tankeväxter kräver åkrar, i vissa fall även hela djungler. Men trädgårdsmästarna låter det inte ske, en rabatt ska se ut på ett visst sätt och innehålla ett visst antal tankeblomster. Och vi luras att tro att dom sköter om oss, att dom ansar våra vissnade blad och vattnar vår torkade jord, men det är samtidigt dom som sår alla frön.
Vi måste sköta om våra egna tankeväxter, bli våra egna trädgårdsmästare, växa tillsammans, en enda världsomfattande bukett rosor, som vi ger till varandra.
Det genereras, det levereras, det pollineras.
Och där kommer oron, ett frö vars blomster är rädsla. Det växer så fort. Det tar lätt över större delen av den mänskliga rabatten om man inte sköter om den.
Men det är bara en växt, en tankeväxt, och växter är beroende av näring och klimat. Den här växten livnär sig på tvivel och trivs bäst i tomrummet mellan rätt och fel, dessa ständiga riktlinjer som sätter människor ur balans, avmagnetiserar kompassen, slår ut radarn, syntetgödlsar.
Rätt och fel existerar bara per definition.
Växten börjar tappa blad.
Men visst är en rabatt begränsad. Tankeväxter kräver åkrar, i vissa fall även hela djungler. Men trädgårdsmästarna låter det inte ske, en rabatt ska se ut på ett visst sätt och innehålla ett visst antal tankeblomster. Och vi luras att tro att dom sköter om oss, att dom ansar våra vissnade blad och vattnar vår torkade jord, men det är samtidigt dom som sår alla frön.
Vi måste sköta om våra egna tankeväxter, bli våra egna trädgårdsmästare, växa tillsammans, en enda världsomfattande bukett rosor, som vi ger till varandra.
onsdag, mars 11, 2009
bortom konventionen
Jag skälver. Jag sitter bredvid.
Timmarna går. Jag vet, jag håller koll. Jag försöker.
Samtidigt som jag skälver och rycker nervöst. Gungar huvudet fram och tillbaka, spänner kroppen krampartat.
En typ av känsla som gör det omöjligt att titta i en spegel.
Ångest, säger dom. Kanske. Oavsett stämpel, oavsett begrepp är det så jag verkar reagera. Till livet. Till situationen.
Kanske ett sätt att inte få hybris. Kanske en reaktion på samhället, på orättvisor, på mig själv.
Jag njuter av den. Känslan. Jag sväljer den. Här! Besudla mig. Fyll mig!
Och den lyder.
Jag skrattar. Tyst, så att ingen vaknar.
Så tyst, att inte ens jag vaknar.
Men snart. det finns hopp. Jag har tro. För det är ärlighet. Det är sanning.
Det är rent.
Jag försöker bara hitta min plats. Mitt motto. Mitt läte.
Timmarna går. Jag vet, jag håller koll. Jag försöker.
Samtidigt som jag skälver och rycker nervöst. Gungar huvudet fram och tillbaka, spänner kroppen krampartat.
En typ av känsla som gör det omöjligt att titta i en spegel.
Ångest, säger dom. Kanske. Oavsett stämpel, oavsett begrepp är det så jag verkar reagera. Till livet. Till situationen.
Kanske ett sätt att inte få hybris. Kanske en reaktion på samhället, på orättvisor, på mig själv.
Jag njuter av den. Känslan. Jag sväljer den. Här! Besudla mig. Fyll mig!
Och den lyder.
Jag skrattar. Tyst, så att ingen vaknar.
Så tyst, att inte ens jag vaknar.
Men snart. det finns hopp. Jag har tro. För det är ärlighet. Det är sanning.
Det är rent.
Jag försöker bara hitta min plats. Mitt motto. Mitt läte.
onsdag, februari 25, 2009
indoktrinera
Sun been down for days
A pretty flower in a vase
A slipper by the fireplace
A cello lying in its case
Soon she's down the stairs
Her morning elegance she wears
The sound of water makes her dream
Awoken by a cloud of steam
She pours a daydream in a cup
A spoon of sugar sweetens up
And She fights for her life
As she puts on her coat
And she fights for her life on the train
She looks at the rain
As it pours
And she fights for her life
As she goes in a store
With a thought she has caught
By a thread
She pays for the bread
And She goes...
Nobody knows
Sun been down for days
A winter melody she plays
The thunder makes her contemplate
She hears a noise behind the gate
Perhaps a letter with a dove
Perhaps a stranger she could love
And She fights for her life
As she puts on her coat
And she fights for her life on the train
She looks at the rain
As it pours
And she fights for her life
As she goes in a store
With a thought she has caught
By a thread
She pays for the bread
And She goes...
Nobody knows
http://www.youtube.com/watch?v=2_HXUhShhmY
och kolla videon. bra grejer.
A pretty flower in a vase
A slipper by the fireplace
A cello lying in its case
Soon she's down the stairs
Her morning elegance she wears
The sound of water makes her dream
Awoken by a cloud of steam
She pours a daydream in a cup
A spoon of sugar sweetens up
And She fights for her life
As she puts on her coat
And she fights for her life on the train
She looks at the rain
As it pours
And she fights for her life
As she goes in a store
With a thought she has caught
By a thread
She pays for the bread
And She goes...
Nobody knows
Sun been down for days
A winter melody she plays
The thunder makes her contemplate
She hears a noise behind the gate
Perhaps a letter with a dove
Perhaps a stranger she could love
And She fights for her life
As she puts on her coat
And she fights for her life on the train
She looks at the rain
As it pours
And she fights for her life
As she goes in a store
With a thought she has caught
By a thread
She pays for the bread
And She goes...
Nobody knows
http://www.youtube.com/watch?v=2_HXUhShhmY
och kolla videon. bra grejer.
Ta och ge dig! (nu får du allt)
Ett köttbullepaket senare satt dom där, nakna i sin egen konsekvens. Inte trodde dom att livet skulle handla om aktiva val, så som det med åldern verkar göra. Och varför skulle dom? För med barns naivitet, eller rättare sagt oskuldsfullhet, granskade dom de alltid lovande landskapen som de återkommande dagarna bjöd på.
Men nu, ett köttbullepaket senare, satt dom som medfött stumma till följd av den plötsliga insikt dom sammanträffsmässigt synonymt hamnat i. En insikt, tillika fråga, om människans roll i helheten vi gemensamt kallar världen.
Finns där ett syfte? Finns där ett skäl?
Och i så fall, vad skulle då lilla jag ha för mening?
Vad betyder köttbullar då, när man ifrågasätter sin egen existens? För trots att dom är goda finns inga bevis på att just vi är värda dom.
Samtidigt går det att undra, och därav använda hjärnan konstruktivt, att vad spelar syfte för roll när känslan är så härlig? För om man koncentrerar sig på att framkalla sköna känslor för personlig vinst så finns den medmänskliga möjligheten att man skulle kunna överföra det på en annan varelse.
Ett köttbullepaket senare konstaterade vi gemensamt och ljudligt att det, om inte korrekta så ändå humana beslutet torde vara att i alla fall testa.
Men nu, ett köttbullepaket senare, satt dom som medfött stumma till följd av den plötsliga insikt dom sammanträffsmässigt synonymt hamnat i. En insikt, tillika fråga, om människans roll i helheten vi gemensamt kallar världen.
Finns där ett syfte? Finns där ett skäl?
Och i så fall, vad skulle då lilla jag ha för mening?
Vad betyder köttbullar då, när man ifrågasätter sin egen existens? För trots att dom är goda finns inga bevis på att just vi är värda dom.
Samtidigt går det att undra, och därav använda hjärnan konstruktivt, att vad spelar syfte för roll när känslan är så härlig? För om man koncentrerar sig på att framkalla sköna känslor för personlig vinst så finns den medmänskliga möjligheten att man skulle kunna överföra det på en annan varelse.
Ett köttbullepaket senare konstaterade vi gemensamt och ljudligt att det, om inte korrekta så ändå humana beslutet torde vara att i alla fall testa.
måndag, februari 23, 2009
tema : identitet
Det är som att vara på en plats
en plats man redan varit på
men inte komma ihåg det
är man då där för första gången?
det är så jag tänker. och svaret är, att det bestämmer man själv.
för minne och fakta är två helt olika saker.
du styr dig själv. det är du som har ansvaret! du vet ju om det, och det är också därför du är besviken på dig själv.
jamen ,du kan ju inte ändra på dig över en dag.
eller kan du det?
ja säger du. du säger ja.
så ändra på dig då!
ja just det, det har du ju redan gjort.
och nu minns du den förra gången du var här! det var sommar! haha, ja det var sommar, och du hade precis kommit hem från nån skidresa eller något!
men var det första gången?
äh, det spelar ingen roll. du har bestämt dig för att släppa det, det är ju ändå dåtid och den kan man ju inte ändra på i alla fall... jo, ändra kan man ju tydligen.
nej! du har ju bestämt dig för att inte tänka på det! fort, tänk på nåt annat!
nåt annat än vad?
nåt annat än det du inte ska tänka på!
men vad var det?
fan, jag minns inte! haha. Äh, det var säkert inget viktigt, men om det är viktigt kommer det nog tillbaka senare...
vart är vi förresten?
en plats man redan varit på
men inte komma ihåg det
är man då där för första gången?
det är så jag tänker. och svaret är, att det bestämmer man själv.
för minne och fakta är två helt olika saker.
du styr dig själv. det är du som har ansvaret! du vet ju om det, och det är också därför du är besviken på dig själv.
jamen ,du kan ju inte ändra på dig över en dag.
eller kan du det?
ja säger du. du säger ja.
så ändra på dig då!
ja just det, det har du ju redan gjort.
och nu minns du den förra gången du var här! det var sommar! haha, ja det var sommar, och du hade precis kommit hem från nån skidresa eller något!
men var det första gången?
äh, det spelar ingen roll. du har bestämt dig för att släppa det, det är ju ändå dåtid och den kan man ju inte ändra på i alla fall... jo, ändra kan man ju tydligen.
nej! du har ju bestämt dig för att inte tänka på det! fort, tänk på nåt annat!
nåt annat än vad?
nåt annat än det du inte ska tänka på!
men vad var det?
fan, jag minns inte! haha. Äh, det var säkert inget viktigt, men om det är viktigt kommer det nog tillbaka senare...
vart är vi förresten?
torsdag, februari 05, 2009
det jag lyssnar på när jag pysslar
http://www.youtube.com/watch?v=4hSJxbG9Vls
http://www.youtube.com/watch?v=AlbUCqtzC0E
http://www.youtube.com/watch?v=MkpMtKIsPGI
http://www.youtube.com/watch?v=tQ9le9DMd4Q
http://www.youtube.com/watch?v=iimMKWF7SK0
http://www.youtube.com/watch?v=Eq9t2FFh6LA
http://www.youtube.com/watch?v=HQeTaX6Xawg
http://www.youtube.com/watch?v=-4hZt--0Yno
http://www.youtube.com/watch?v=uqQGD6FACEE
http://www.youtube.com/watch?v=AlbUCqtzC0E
http://www.youtube.com/watch?v=MkpMtKIsPGI
http://www.youtube.com/watch?v=tQ9le9DMd4Q
http://www.youtube.com/watch?v=iimMKWF7SK0
http://www.youtube.com/watch?v=Eq9t2FFh6LA
http://www.youtube.com/watch?v=HQeTaX6Xawg
http://www.youtube.com/watch?v=-4hZt--0Yno
http://www.youtube.com/watch?v=uqQGD6FACEE
måndag, februari 02, 2009
Loggbok från Stavhoppslandslaget
Du kanske skadar dig på den, stammar du försiktigt. Du ser så otroligt osäker ut, som att du aldrig har sett en man visa sina känslor med en motorsåg förut. Jag skrattar och och tittar dig djupt i ögonen, för att lugna, för att lugna dina nerver. Trots det rycker du till, nästan skriker, när jag drar igång motorsågen med två bestämda och kraftfulla ryck.
Nu ska jag visa vad kärlek är, ropar jag så förföriskt jag kan.
Jag vaknar förvirrad i en sjukhussäng. Dom säger att du inte finns längre! Dom säger att jag har sågat dig i bitar! Åt helvete med deras idiotiska påståenden!
Jag minns ingen rättegång. Jag minns inte ens hur jag fördes hit. Rummet är enkelt, studentaktigt spartanskt. 12 år är en lång tid. Klarar du att vänta så länge? Jag lovar att vara din när jag kommer ut. Jag vill visa dig vad kärlek är. Jag vill visa dig mina känslor.
Nu ska jag visa vad kärlek är, ropar jag så förföriskt jag kan.
Jag vaknar förvirrad i en sjukhussäng. Dom säger att du inte finns längre! Dom säger att jag har sågat dig i bitar! Åt helvete med deras idiotiska påståenden!
Jag minns ingen rättegång. Jag minns inte ens hur jag fördes hit. Rummet är enkelt, studentaktigt spartanskt. 12 år är en lång tid. Klarar du att vänta så länge? Jag lovar att vara din när jag kommer ut. Jag vill visa dig vad kärlek är. Jag vill visa dig mina känslor.
torsdag, januari 29, 2009
Sången dom sjunger när Faxvåg tar slut
Vem kan Faxvåg förutan vind?
Vem kan Faxvåg med åror?
Vem kan skiljas från Faxvåg sin, utan att faxa vågor?
En kulen nattnattnatt, jag Faxvåg styrde.
Och faxet vågadevågadevåg, så Faxvåg yrde.
Vem kan Faxvåg med åror?
Vem kan skiljas från Faxvåg sin, utan att faxa vågor?
En kulen nattnattnatt, jag Faxvåg styrde.
Och faxet vågadevågadevåg, så Faxvåg yrde.
fredag, januari 16, 2009
vi håller andan och väntar på döden
Sätter tänderna i den sista fliken som är kvar att slita bort från nagelbandet. Det börjar blöda igen. Han sitter där koncentrerad på sin egen tomhet. Tankar på tomgång och högar av ölburkar håller honom sällskap. Dagarna tycks ta slut utan hans hjälp, och likaså börja igen. Konstigt hur tiden går så fort trots att man lever så otroligt långsamt. Kanske skulle man anpassa sig, funderar han. Kanske skulle man byta ut den frystorkade maten mot färsk kost och ta vara på den tid man utan att blivit tillfrågad fått pressad i ansiktet. Vänsterarmen skrapar bort alla rester som allt för ärligt berättar om en existens i dekadent ensamhet från bordet samtidigt som högerhanden fattar en penna. Strax därefter har han ett blankt ark framför sig, blankt bortsett från rutan i ena hörnet i vilken han under samtalet med Kvinnan illustrerade diverse tortyrredskap.
Listan han nu ska skriva kommer att följas maniskt och förhoppningsvis också med det de levande kallar "glädje". Allt i ett försök, desperat och därför drastiskt, att knuffa in honom på livsmarknaden igen. Ge honom substans. Få honom att agera.
Första ordet är "filmjölk". Nog för att han inte förväntat sig något underverk förstår han att detta inte är hållbart. Vad behöver han? Vad är det första han kan tänka på som han saknar, förutom ett hållbart inre? Han kämpar länge emot, men till slut måste han erkänna för sig själv att det är kvinnan han vill ha. Kvinnan, som en gång var mittpunkten runt vilken hans planet cirkulerade. Men nu har hans mittpunkt stängt av sitt magnet fält och han har därför stannat.
Nästa ord blir därför "potatis". Trots att listan otvivelaktigt börjar likna en inköpslista mer än en livsmall tröstar han sig med att potatis kan man ju faktiskt använda till så mycket, man kan till och med göra sprit på den. Nej, nu försöker hans självförakt styra in honom i invanda mönster men han tänker för första gången på länge inte låta det!
Han skriver plötsligt "vänner" och kan inte hålla tillbaka tårarna. Så självklart! Så otroligt, nästan löjligt, självklart.
"ta kontakt med människor" fortsätter han med efter att ha slagit fast att det är en logisk fortsättning då man själv inte äger några vänner. Äger, tänker han, som i att äga. Han har inga höga krav såhär i början, varje steg är ett krafttag, om än ett stärkande ett. Han skulle nöja sig med en kram.
"kärlek som till ett barn" hinner han skriva innan hans hjärta skickar ut blodet på en sista resa genom kroppen. Det är en konstig känsla, den att känna att kroppen plötsligt sagt sitt. Han sitter till en början stel av skräck, som för att försöka lura döden med sin orörlighet. Han blir sen förvånad över hur mycket han hinner tänka innan också hjärnan stänger av, och skräcken har snart bytts ut mot acceptans. Sekunderna innan den slutgiltiga döden spenderar han med ett leende, ett leende över att han till slut vann över bitterheten, ett leende över de många lyckliga ögonblicken han nu plötsligt minns, ett leende över att Kvinnan alltid går att byta ut, men framförallt ett leende över listan, listan som han vet är källan till ett lyckligt och meningsfullt människoliv. För vad är livet utan filmjölk, potatis, vänner, kontakt med människor och att känna kärlek som till ett barn frågar han sig, och inser att listan är fullkomlig. Listan är en perfekt livsguide med sitt tvivelaktiga innehåll då den, precis som livet, är ologisk, full av brister och i ständigt behov av uppgradering.
Sen, äntligen, försvinner han.
Listan han nu ska skriva kommer att följas maniskt och förhoppningsvis också med det de levande kallar "glädje". Allt i ett försök, desperat och därför drastiskt, att knuffa in honom på livsmarknaden igen. Ge honom substans. Få honom att agera.
Första ordet är "filmjölk". Nog för att han inte förväntat sig något underverk förstår han att detta inte är hållbart. Vad behöver han? Vad är det första han kan tänka på som han saknar, förutom ett hållbart inre? Han kämpar länge emot, men till slut måste han erkänna för sig själv att det är kvinnan han vill ha. Kvinnan, som en gång var mittpunkten runt vilken hans planet cirkulerade. Men nu har hans mittpunkt stängt av sitt magnet fält och han har därför stannat.
Nästa ord blir därför "potatis". Trots att listan otvivelaktigt börjar likna en inköpslista mer än en livsmall tröstar han sig med att potatis kan man ju faktiskt använda till så mycket, man kan till och med göra sprit på den. Nej, nu försöker hans självförakt styra in honom i invanda mönster men han tänker för första gången på länge inte låta det!
Han skriver plötsligt "vänner" och kan inte hålla tillbaka tårarna. Så självklart! Så otroligt, nästan löjligt, självklart.
"ta kontakt med människor" fortsätter han med efter att ha slagit fast att det är en logisk fortsättning då man själv inte äger några vänner. Äger, tänker han, som i att äga. Han har inga höga krav såhär i början, varje steg är ett krafttag, om än ett stärkande ett. Han skulle nöja sig med en kram.
"kärlek som till ett barn" hinner han skriva innan hans hjärta skickar ut blodet på en sista resa genom kroppen. Det är en konstig känsla, den att känna att kroppen plötsligt sagt sitt. Han sitter till en början stel av skräck, som för att försöka lura döden med sin orörlighet. Han blir sen förvånad över hur mycket han hinner tänka innan också hjärnan stänger av, och skräcken har snart bytts ut mot acceptans. Sekunderna innan den slutgiltiga döden spenderar han med ett leende, ett leende över att han till slut vann över bitterheten, ett leende över de många lyckliga ögonblicken han nu plötsligt minns, ett leende över att Kvinnan alltid går att byta ut, men framförallt ett leende över listan, listan som han vet är källan till ett lyckligt och meningsfullt människoliv. För vad är livet utan filmjölk, potatis, vänner, kontakt med människor och att känna kärlek som till ett barn frågar han sig, och inser att listan är fullkomlig. Listan är en perfekt livsguide med sitt tvivelaktiga innehåll då den, precis som livet, är ologisk, full av brister och i ständigt behov av uppgradering.
Sen, äntligen, försvinner han.
tisdag, januari 13, 2009
slickar min spegelbild
Du är kall våffla. Du är vårtor och svett. Du är kyla och skelett.
Jag håller dig i mörkret. Jag håller dig nära och en bit ifrån. Jag är tveksam över hela situationen.
Du är kall våffla.
Du är kall våffla med mig. I mörkret. För i mörkret är vi alla anonyma. I mörkret saknar vi identitet. Där kan vi hålla varandra, nära och en bit ifrån.
Sen viskar du att du stuckit knivar i min rygg som du inte vill dra ut. Du är kall våffla! Du är vårtor och svett. Du är kyla och skelett.
Jag håller dig i mörkret. Jag håller dig nära och en bit ifrån. Jag är tveksam över hela situationen.
Du är kall våffla.
Du är kall våffla med mig. I mörkret. För i mörkret är vi alla anonyma. I mörkret saknar vi identitet. Där kan vi hålla varandra, nära och en bit ifrån.
Sen viskar du att du stuckit knivar i min rygg som du inte vill dra ut. Du är kall våffla! Du är vårtor och svett. Du är kyla och skelett.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)