framsida stupoläge! fort!

Farbröder spelar boule. jag tittar på. boule, ett spel med stålklot man ska kasta så nära ett mindre stålklot som möjligt är spelet dom spelar. det går alltså ut på att kasta några stålklot nära ett mindre stålklot om och om igen tills någon utses som vinnare och dom tycker det är roligt. det ska dom dö för, tänker jag och låter samtidigt ögonen scanna över ett porrtidningsomslag som nästlats sig in i tidningshyllans annars så anständiga utbud.
Framför mig väntar evighetens ingentinghet tänker jag plötsligt och styr nästan genast som följd av det in på tankar om ifall ingentinghet är en korrekt börjning enligt dagens vedertagna språkbruk eller inte och fastslår glatt att det skiter jag fullständigt i.
Bestämmer mig för att skratta ikväll. varför inte undrar jag retoriskt, det var ju så kul sist. småglor lite på farbröderna igen, som nu malts ner till kategorin "gubbarjävlar" för att ge utlopp för den lite mörka, morbida sidan. etappvis den här gången, har jag lovat mig själv. kan ändå inte hindra mig och målar upp en för mig festlig bild av hur gubbjävlarna i rent förlustraseri placerar bouleklot i de mest bissara bouleklotsmiljöerna som kan hittas på en mänsklig kropp. ler lite åt ordet bouleklotsmiljö och undrar vad min kropps bouleklotsmiljöer har att erbjuda ett nyfiket bouleklot som tagit sina första stapplande rullningar ut i världen i jakt på den rätta bouleklotsmiljön. plötsligt reser jag mig upp och börjar gå och jag kanske aldrig stannar och det gör mig så jävla rädd.