Forell och kantarell

Staden heter Gånås. Jag har den i huvudet på begäran. Vad jag vet finns den ingen annan stans. Invånarna är två till antalet och har könet penis. Den ena heter jens och den andra Tobias. "av lera ska vi skapa kvinnor" yttrades en sen kväll för många år sedan. Idén uppfattades med hjälp av den stundande påverkningen som god, och de turades om att tryckta in varandra i trånga utrymmen. Formandet av lera påbörjades med glödande entusiasm. Tobias, som ofta blir lite "skojfrisk" under berusning formade ett manligt könsorgan och Jens var inte sen att skratta åt hans otroligt ynkliga existens. Jens, som ofta brukar vilja mer än han företar sig, spekulerade för ett ögonblick över hurvuda man kunde röka leran, varpå Tobias skrattade rått och formade ännu en penis. Jens uppfattade det hela som ett desperat rop efter uppmärksamhet och konfronterade tobias om detta. Ett patetiskt handgemäng bröt ut, vilket fick tobias att till slut erkänna att det var hans egna organs avsaknad av längd som fått honom att så maniskt tillverka överdrivna lerversioner av den. jens svarade ödmjukt och tröstande att sånt "brydde sig bara tjejer som man ändå itne ville vara med om" och att hans själv faktiskt hade problem med tobias penis.
Åren gick men inte mycket hände. Leran var sedan länge torkad och fnasig och inte längre ögongodis man vill vidröra. Ingen av dom hade lärt sig något av värde och förblev de hemska ursäkter till as de var. De sitter fortfarande kvar i Gånås, ensamma med varandra lämnade till sina öden, och om man lyssnar riktigt noga kan man fortfarande höra partier ur den livliga disskusionen om vem som skulle gå ut till vardagsrummet och ändra kanal så att man kunde titta på tv inne i det röda rummet trots att "tobias inte visste hur man gör och det är ju kolsvart" men att jens "mår illa och inte kan röra sig" men tobias "vill ju faktiskt ha något att titta på" och jens sträcker sig till "men ok, låt mig bara vila lite först sen ska jag ringa till thailand och då kan jag fixa det" och det hela slutar med att båda går tillsammans och kommer faktiskt ihåg att ta med ett vinglas till mig.

/nu kom jag att tänka på något jag tror ivar skrev på sin blogg för ett tag sen, om jag inte såg helt fel då jag egentligen skiter i vad han har att säga utan bara svarar på hans kommentarer och då skumläser allt väldigt slarvigt och utan intresse men ändå förvånas över att jag ens svarar eftersom han är underbar och jag är inte värd honom; gråtfisa. ordet gav mig glädje. jag såg framför mig en ensam kille, som sitter i en lägenhet i typ New Yourk i sin mörka lägenhet och regnet öser ner och han lyssnar på det där klassiska telefonsvarar meddelandet som hans flickvän just spelat in där hon säger att det är slut och han bara gråter, men samtidigt spänner han sig på ett så speciellt sätt att han inte kan undvika att gas pressas ut ur honom (stjärten) i samband med ett fånigt ljud. senare tröstas han av sina kompisar som inte tål att se honom sådär och samtidigt inte står ut med att han gråtfiser. det kanske är larvigt att tycka det är roligt, men ge fan i att bry er då! man tycker olika saker är roliga, ok? skit i att ta bort den glädjen från mig bara för att ni har nån annan, mycket sämre, jävla humor som i stort sett innefattar folk som slår sig till lustig musik. är det kul?? precis, det kan ju ni tycka och låte mig njuta av det här. får jag aldrig ha kul eller? jävla egon!