Du väljer att inte säga något

Dina fibrer, dina fantastiska fibrer.
Som jag får röra, som jag får existera tillsammans med.
Dom har börjat tala till mig och jag vet att du inte kan förstå det, men dom säger åt mig att tycka om dig och trycka mitt skinn mot din hud. Skinn mot hud. Närhet i all enkelhet. Fysiskt.
Så som det måste vara när man saknar själ, skrattar jag och du undrar vad jag pratar om, vem som är där.
Det är mörkt och du kan inte se mig, men du kan känna mig. Du kan höra min ljud.
Jag skrev en sång om att göra någon illa och jag vill sjunga den nu för dig, viskar jag och jag inser att det ännu en gång handlar om att komma varandra nära.

Jag vet att du är rädd, det har jag också varit, men det går att lära sig leva med det, bli ett med det mörka. Bli vän med det.

fnatt, säger vissa

Du sover nu.

Det verkar som att du drömmer och kanske drömmer du om någonting speciellt. Kanske drömmer du om ett dockansikte som ständigt tuggar med sina vidriga dock-käkar och du matar det kanske med små kex på vilka du har lagt naglar i små finurliga mönster.

Jag vill vara tillsammans med dig i dina drömmar. Dom verkar väldigt spännande och liknande saker.

Jag behöver röra mig till musik. Det är, så vitt jag har förstått, alldeles genetiskt. Jag lyder min genetik, jag följer den i alla rörelser. Du sover fortfarande. Du ligger ner och sover. Jag känner mig färsk.
Jag dansar, som det kallas. Jag dansar i förebyggande syfte, för jag har ingen tillgång till musik. Så jag dansar nu till musik jag kommer höra sen. Jag är smart och jag är strukturerad. Jag väljer själv. Jag är självständigt.

Du sover. Vem är du, egentligen? Bor du här? Är det här ditt hem?
Det är så lustigt med frågor, att börjar man ställa en fråga så följs den väldigt ofta av en massa följdfrågor.
Plötsligt står jag i hörnet, det ena hörnet, och det verkar som att jag är rädd och det verkar som att jag gömmer mig. Är jag listig nu, undrar jag. Du sover och min vakenhet tyder på att jag inte gör det. Det är listigt att sova, det är smart. Jag dansar inte längre.

Nästa dag läser jag om andra saker som hänt i världen. De flesta är inte speciellt snälla saker alls.

självförakt är att känna sig själv

"Jag är Lusse Lelle" sade han plötsligt, och innan jag hunnit reagera stod han lutad över mig och jag kände hans varma, råa andedräkt smeka mina läppar och med välkommen självsäkerhet våldgästa min mun.

Jag blev minst lika nervös som jag blev upphetsad och jag lät det ske, jag lät honom kyssa mig. Jag lät honom slicka min tunga med sin tunga och han stannade endast upp för att hämta luft och emellanåt upprepa "Lusse Lelle".

Jag kände värmen från hans kön och jag drogs till det, jag fångades in av det och jag ville, jag tror, jag är ganska säker på att jag ville att han skulle slå mig.
Jag är tämligen övertygad om att jag ville att han skulle slå mig.
Annars hade jag ju sagt åt honom att sluta.
Men det gjorde jag inte.
Jag ville att det skulle ske. Jag ville att han skulle slå mig.
För han var Lusse Lelle. Jag förtjänade inte honom. Han hade all rätt att slå mig och jag ville det, jag är nästan helt säker på att jag ville det för jag minns att jag log varje gång det skedde, att jag blev mer exalterad för varje gång hans enorma knytnävar träffade mitt rättfärdigt demolerade ansikte.
Att det hela skedde synonymt med att han skrek sitt namn i allt högre volym rakt in i mina blodiga hörselgångar gav bara mer anledning till extas, att han skrek Lusse och att han skrek Lelle och att han gjorde det högre och högre samtidigt som slagen blev hårdare och hårdare gjorde det omöjligt att lämna honom, gjorde det omöjligt att någonsin låta honom lämna mig.

Lusse Lelle var inne i mig, Lusse Lelle kom in i mig och tog över det lilla jag var, juckade oss tillsammans, juckade mig fullkomlig och hel.

Åh Lusse Lelle! Han är här nu, för alltid. Överallt men mest i mig. Inne i mig. För alltid inne i mig.

äckligt

Det blir till slut så att jag lägger mig ner, trots att jag egentligen är för rastlös, men rastlösheten har slukat för mycket energi nu, gjort mig trött. Så jävla trött. Det finns för många saker att bry sig om, att aktivt bry sig om. Att känna för. Att ta del av.
Jag ligger ner i stel apati och jag söker lugn, jag försöker finna lugnet och jag försöker finna det i mig själv då jag vet att det är där jag har chans att finna det, att det är där mitt lugn borde finnas.
Men för att kunna vara lugn
nöjd
glad
lycklig
tillfreds
så måste jag stänga av.
Stänga av insikt, förståelse, kunskap. om världen. Om samhället.
Om människan.

Men om jag är avstängd, då är jag inte närvarande.
Och om jag inte är närvarande, då kan jag inte känna.
Och kan jag inte känna, så kan jag lika gärna dö.

Efter en lång stund, öppna ögonen igen

Hon tittar på mig med en blick som allra troligast signalerar missnöje. Jag har lärt mig känna igen det nu, och det går alltid efter samma mönster. Snart kommer hon att be mig förändras, snart kommer hon be mig sluta använda hennes kläder, snart kommer hon be mig sluta kissa i hennes mat.
Jag har lärt mig tyda henne nu. Jag har lärt mig vad jag ska vara vaksam över, vad jag ska koncentrera mig på. Rynka pannan är ofta negativt, likaså spänna läpparna. Armarna i kors, titta nonchalant åt ett annat håll, kasta saker hårt omkring sig till ljudet av sitt eget hysteriska vrål, är alla dåliga tecken.
Jag har lärt mig det nu, men hon har inte lärt sig. Hon kan inte förstå varför jag använder hennes kläder, hon fattar inte alls varför jag kissar i hennes mat. Hon verkar inte tro att jag älskar henne ens.

Hon säger det ibland, att jag inte älskar henne. Hon ser rädd ut. Kanske lite arg också. Frustrerad. Säger att jag är sjuk som vill klä ut mig till en kvinna, säger att om man älskar någon så kissar man inte i dennes mat.
Och jag försöker förklara, att det är kärleken som gör det. Att det är kärleken som får mig vilja klä mig som henne, likt en hyllning. Jag vill vara där för henne. Jag vill finnas i hennes kläder, jag vill kissa i hennes mat.

man väljer själv

Det var det där med att skära sig själv, för att göra sig sårbar och verkligen visa vad man har att ge. Ge dig. Ge dig mitt inre, så du ska kunna lita. Att hålla upp det färska såret, låta blodet rinna ner för min nakna, karga kropp till ljudet att ditt råa skratt.
Välkomna smärtan som uppstår när du tvivlande petar i det ständigt färska såret, hukar dig över mig och pissar i mitt gråtande ansiktet.

Bara för att du själv är rädd för att bli sårad.
För att du själv är rädd för att visa dig skör och bli pissad i ansiktet.

Du skyller allt på mig.
och visst är det jag som skär upp såren, men kniven kommer alltid vara din.

upphittad , inte värdelös

Det alldeles tillräckliga
i att sitta i ljuset från solen när tonerna från vänner manar till sång
och man tar i och sjunger ut
för att man vill dela med sig

och bonusen
när jag saknar dig
och du berättar att du åkt longboard
till lägenheten vi lånade
tagit upp min tröja från papperskorgen
för att den fortfarande kanske hade kvar min lukt
låter mig våga hoppas på vår

muff i mono

Det går aldrig att röra sig långsamt, sa Frits. Det tog en plågsamt lång tid innan jag insåg att det var fullkomligt idiotiskt, och jag blev rädd.
Jag försökte gråta. Jag försökte springa iväg.
Till min plats. Mitt speciella ställe.
Men jag kom ingenstans. Jag hade stannat kvar. Jag stannade kvar. Jag satt där, kvar. Jag satt kvar. Jag upprepade, att jag satt kvar. Kvar, upprepade jag och plötsligt var musiken hög i volym och samtidigt bra, mycket bra. Jag ville inte längre gråta eller springa iväg och jag skrek att "jo! man kan visst röra sig långsamt" och jag dansade och jag dansade fritt, utan hämningar. Jag rörde mig fint till musiken, jag kände att jag var en fröjd att titta på.
"Titta, jag är en fröjd. Jag rör mig så fint till musiken" sjöng jag så vackert jag bara kunde och jag såg ljus tändas och lukten av vänskap och kärlek svepte genom rummet och snart stod alla där och dansade med mig och vi var alla fröjder att titta på.
Vi var alla fröjder att titta på.

Förutom Frits.

snuska ner sig riktigt ordentligt

Låta 78 timmar gå, och när 78 timmar gått, försiktigt försöka lämna kojan.
Ligga 78 timmar bakom filten, under skrivbordet. Försöka krypa ut.

Jag hade förberett med frukt och vatten.
Jag hade förberett mentalt.
Jag skulle in i kojan, och vara kvar.
tills jag förstod, tills jag fick svar.

Jag åt min frukt, jag drack mitt vatten. Jag var vaken på dagen, jag var vaken på natten. Jag tuggade på mina naglar och jag åt upp mina hudavlagringar, för att göra rent på både insidan och utsidan.

Jag gick in i kojan, och stannade kvar.
"Får jag komma ut nu?" frågade jag, och svarade barskt "Nej, du är inte klar!"

Nu är kojan allt jag har. Kojan är mig, kojan är jag.

Jag är kojan.


Kojan är jag.

hon är söt och hon älskar dig mycket

Vi har nakencirkus.
Tema nakencirkus. Hemma.
Vi är nakna och gör akrobatiska rörelser till en publik i plast och möbler. Vi låtsas att det är andra, andra människor som du och jag, och i vår fantasi applåderar dom och tycker att det vi gör är fullkomligt fantastiskt.

Efter showen vill du bli sminkad och jag hjälper dig. Jag smetar läppstift på din döda hud. Jag gnider krämer på ditt ruttnande skinn. Du har börjat lukta värre än när du levde, och det låter jag dig veta. "Du stinker" fräser jag, och låter min plötsliga irritation ta överhanden och skjuter därför in ett "din döda jävel". Jag vet att det är orättvist, men jag säger det ändå. "DU är död" fortsätter jag som om det vore ditt fel, som om jag glömt att det var jag som dödade dig.

Men jag har inte glömt.
Jag låter dig falla till marken.
DU ser så ynklig ut där du ligger i din livlösa förpackning och jag ångrar mig.
Ber om ursäkt och applicerar mera kräm, smetar mera läppstift. Jag gråter och jag ber om ursäkt. Du svarar inte och det beror på att du är död. Det är klart jag förstår det.
Men vi har inte tid att tjafsa nu. Publiken ber om mer. Mer nakencirkus.
Vi har ju nakencirkus.
Jag vet det. Jag känner det.
Vi har nakencirkus och du är död och jag har sminkat dig och bett om ursäkt.

bra skit

I lägenheten. I en stad som inte längre är främmande. Hoppas på kurs och mera jobb och jag får vara med henne och jag älskar och blir älskad.

Efter ett litet litet tag

Sträcker in handen och skrattar. Och skrattar, upprepar jag ljudligt och orden ekar i det tomma rummet. Drar ut handen tillsammans med brevet.
Det var hennes brev, fast det är nu mitt. Hon gav det till mig. Hon skrev det med avsikt att ge det till mig.
Hon beskrev finurligt sin kärlek.
"Du ska akta dig för ensamheten, Johannes. Se till att sova mycket också, du ser så trött och sliten ut. Vi är oroliga."
Det var länge sen hon skrev det. Det var länge sen jag hette Johannes. Jag har med tiden blivit något mer, något annat än bara ett namn.
Jag har blivit absorberad av evigheten, blivit ett med den.
Och skrattar, säger jag återigen nu högre än någonsin. Jag skriker det.
Jag skriker och skrattar. Jag skrattar, och jag skriker att jag skrattar.

" Din mamma säger att du har börjat klä dig i uniform och vill att man ska kalla dig 'fina flickan'. Snälla Johannes, det finns hjälp att få! Men du måste själv ta steget."

Det är tyst nu.
Jag skrattar inte längre. Jag ligger på rygg. Mage.
Golvet är hårt och blött och jag tror det blöta är avföring för det är varmt och det luktar illa också.
Men det kanske bara är tystnad.
Ensamhet.

Jag hatar Per Gessle

Jag hatar honom verkligen. En av anledningarna är som följer:

"Åååh, varje gång jag når
lägger jag handen på ditt lår
så du känner att jag är här
jag är där vart du än är
som ljus åt alla håll
som en spegelboll

Nu kan få mig som du vill
Och ta mig dit du vill
Vi borde sakta ner
men natten ber om mer
och vem vill ha kontroll
Under en spegelboll

Ååh, om din kärleks stora pris
är att dess feber gör mig vis
ber jag en servitris
att komma med mer ris
för vem vill ha kontroll
under en spegelboll

Under en spegelboll
Spegelboll, spegelboll spegelboll
Under en spegelboll
Under en spegelboll"

Äckla

Det gapande vulvhålet konstaterar sin existens i ansiktet på mig, med avskyvärd intimitet.
Jag inser att det är fantastiskt. Jag inser att jag älskar vulvhålet.
En gång kom jag ut ur ett vulhål, och nu vill jag alltså tillbaka.
Tillbaka till vulvhålet.
In in in in in in.

små ord som kanske betyder något

lägger mig ner
drar mörkret över huvudet
låter det omfamna mig
göra mig tryggt anonym

här vågar jag ställa frågor
och ge svar
som i ljuset bländar
och bränner bort min fasad

för så fort mörkerskynket åker av
står jag naken och sårbar
i en omgivning som sår tvivel
och ställer krav

men jag vet att det finns människor som känner som jag
som i deras mörker försöker finna styrkan att vara kvar
vi behöver bara hitta varandra
våga tända lampan
och tillsammans klara nästa dag

sluta sluta sluta sluta

Det kommer att smaka blod, fräser han. Och mycket riktigt fylls min mun med smak av blod. Konstigt att hur olika vi alla ändå verkar så smakar vårt blod alltid likadant. Det är möjligt att det finns undantag, men de bekräftar då enbart regeln.

Efteråt fylls jag av skam. "Är du säker på att hon ville dö?" frågar jag utan att egentligen våga höra svaret, och det kommer inget svar. Det kommer istället kärlekskramar och vi älskar utan skydd ovanför resterna av liket.

Dans till begravningsmusik

"Nej! För att världen har gått sönder. Vi är apor som blivit cancer." säger han och rynkar pannan som för att understryka att det borde vara självklart för alla.
"Man får betala för att existera. Allting går i cykler. Det onda i människor göds av egoism, ignorans och rädsla, och kommer alltid finnas kvar. Det är ingen idé" fortsätter han och tar tag i min jacka och stirrar maniskt rakt in i mina ögon.
Förvåningen gör mig stum och jag försöker förgäves få fram ord som skulle leda till förklaring, men får bara ur mig "men... men jag... om... varför... " innan han högröstat avbryter mitt tafatta försök med " Jorden har blivit en fabrik, industrier i konkurrens om profit, en lek med naturresurser och människoliv. Företag och polis, är en del av samma industri, som ställer krav, stiftar lagar som aktivt tar ifrån dig din fritid och ditt självständiga liv, och upprätthåller ordningen så den ger dem profit. En människa är för dem en del i deras maskineri, ett kugghjul, en utbytbar pusselbit."
Vid det här laget har han dragit jackan uppåt så högt att jag tvingas stå på tå, och han stirrar fortfarande med samma maniska blick, rakt in i mina ögon. Jag är som hypnotiserad och numera helt oförmögen att yttra några ord alls. När han efter en uppskattad oändlighet med början och slut upptäcker detta, och när det samtidiga sökandet efter rörelserna i mina pupiller som skulle bekräfta förståelse inte gav önskat resultat, släpper han jackan och då också ner mig från mina tår. Han går bort till fönstret och blickar ut över rusningstrafiken. Där står han några minuter, suckar och mumlar saker som "så lättmanipulerade, så godtrogna, så stolta... små intelligenta behållare som fyllts med rädsla och korruption" för att sedan plötsligt vända sig om och återigen stirra på mig med samma maniska blick som fått mig paralyserad och stum hela den här tiden. Jag kan inget annat göra än att stirra in i hans ögon likt ett rådjur i framljusen på en bil som kommer mot det i full hastighet, och antagligen med samma förundran och rädsla. Han tar ett djupt andetag, låter lungorna fyllas till bristningsgränsen, håller kvar luften så länge att hans ansikte blir rödare än vad hans inlevelse nyss gjort det, och börjar långsamt andas ut. Han har ögonlocken stängda under hela utandningen och när dom öppnas möts jag av en total motsats till de stirrande, maniska rovdjursögon han riktade in i mina ögon bara sekunder innan. De här ögonen är totalt olika, trots att det fortfarande är samma. De här ögonen är fyllda med något som ser ut som lugn och acceptans, om det nu finns någon egentlig skillnad mellan de båda. Hans sätt att titta på mig gör mig avslappnad och jag känner att jag återigen är kapabel att artikulera mig, men innan jag hinner pröva min tes börjar han prata. "Jo, det löser sig faktiskt alltid i slutändan, för hur jävligt allting runt omkring dig är utan att du lyckas ändra på det så kommer döden alltid och befriar dig. Har du tålamod så väntar du, sprider positiv energi, kämpar. Annars kan du alltid bara ta livet av dig. Låt det bli en läxa." säger han leende och drar med en hastig rörelse upp en pistol ur innerfickan och skjuter sig själv i huvudet så att innehållet dekorerar väggen vid vilken han strax därefter ligger i livlös befrielse. Jag vänder mig om och lämnar hans lägenhet. Jag är nu om möjligt ännu mer chockad och när jag gått ner för trappan och öppnat dörren till min lägenhet möts jag av att hon står i hallen och säger "Vilket oväsen det var. Hade han något salt?"

snutt snutt och kläm kläm

Kall och stor. Säkert blöt också. inombords.
Saker man tänker, som inte existerar, är också energi.
Energi som jag riktar mot dig.
För du existerar.
Fast inte hos mig.

Fläckar som flaxar

"HAHA! Jag bara skojade! Det är crack!" skrek han med synbar förtjusning när jag blåste ut ångorna, och jag skrattade direkt åt att jag inte hade ifrågasatt att jag aldrig hade hört talas om rökbara bergskristaller som kurerar.

det som inte händer kan man låtsas fram

Vi är främlingar för varandra. Alldeles nya och spännande. I min fantasi är hon estetisk och känslig, djup och insiktsfull.
Och jag skulle kunna vara vem som helst i hennes fantasi, om vi bara höll käften tillsammans.
Jag vill gå fram och föreslå att vi blir ihop och aldrig pratar, bara projicerar och fantiserar tills allting är löst och vi är lyckliga.
Jag försöker säga det till henne, utan ord. Jag stirrar henne med manisk koncentration i ögonen samtidigt som tankarna skriker "låt oss låtsas tillsammans, jag kan vara vem du vill" och hon svarar med nervös nyfikenhet.
"Ursäkta?" säger hon, och jag skakar på huvudet och koncentrerar blicken så hårt jag kan samtidigt som jag ökar rösten i huvudet.
"Har du problem eller? Kom vi går härifrån." kommer ut ur hennes mun samtidigt som hon greppar tag i någon som jag låtsas vara hennes älskarinna och avlägsnar sig från platsen.
Jag ger upp och lägger mig ner på plats. Jag blundar och låtsas att hon har lämnat mig för alltid, efter år av ett kärleksfullt förhållande.