Jag är kvinna, min penis till trots.

Jag svankar så att han ska tycka att jag är snygg. Jag låter honom tränga in i mig, jag vill det. Jag vill känna honom i mig. Men samtidigt som det sker, i samma sekund som han besudlar min själsliga renhet, fylls jag av vemod och ohejdbar ångest. Men det är för sent att stoppa honom nu. Han pressar sig in i mig likt en timmerstock i ett golfhål. Jag koncentrerar mig för att uthärda smärtan och ignorera blodet som rytmiskt skvätter ut medans det köttsliga maskineriet pumpar sin enorma lens. Jag försätts i ett dvalaliknande tillstånd och känner hur han taktfast pressar mig in i döden. varje millimeter är ett år av mitt liv, och han dödar mig ohämmat och djuriskt. En del av det eviga, oundvikliga kretsloppet, försöker jag tänka innan jag förlorar medvetandet.

När jag senare vaknar har han lämnat mig sargad och svag på golvet i en förnedrande position. För varje hopplöst försök att ta mig upp rinner resterna av hans pungsaft ut på golvet och bildar till slut något som liknar bokstäver. F börjar det med. Sen ett R, och slutligen ett A. Jag fnissar och inser vad som just hänt och letar snabbt upp en penna och en bit papper på vilken jag skriver:
Tack Fredrik Reinfeldt för att du våldtar mitt liv.

det är hår, hår i ansiktet

Mustaschen,
denna ansiktets smycke.
Mustaschen,
munnens egna bryn.

Som ett barn som frågar efter godis.
Som en samling hårstrån som växer ovanför läppen. Hårtstrån var yttersta syfte, vars förprogramerade arbetsuppgift, är att pryda och försköna. Pryda och försköna, men samtidigt ge karaktär och pondus.

Gillar du min mustasch ,gillar du den på riktigt?
Gillar du min mustasch, vill du ta på den försiktigt?

vad i helvete frågetecken

Han håller i bambu, detta starka träd. jag gillar bambu, skulle kunna ha det som namn, som mitt eget namn. det byter plats. istället för mitt namn : bambu.

i väntan på färden sitter bambu och läser.
han hör flickor, som fnittrar. det är fint tycker han. får det att rycka lite i kuken. det sexuella har aldrig kommit naturligt för honom och blandas därför med skam varje gång det dyker upp. och som följd försöker han kämpa emot. en strid dömd att förlora. men han är envis och sitter i skåpet under diskbänken och klipper av sin egen förhud. han skyller allt på förhuden. den ska ätas, så att han övertar dess styrka. först ska förhuden kokas, det vet ju alla. i med timjan och oregano, salt är det redan. sen bryner han det med lite lök för att ge karaktär och personlighet.det är segt, seg seg hud. för seg hud. förhud. han äter sin egen förhud och det slår honom lika plötsligt som hårt att han har blivit galen. när det skedde vet han inte och spelar heller ingen roll. förlösande ändå, att vara galen. man får liksom fritt spelrum. han tar med sig vad som är kvar av förhuden, dags att dela med sig av sig själv.

jag är sjuk nu. det blir fel, fel i huvudet.

Jag sitter här, här i Malmö. Det är en stad och samtidigt en del av något som kallas "skåne". Jag skulle vara bakfull om det inte var för det faktum att jag fortfarande är lite full. Det dracks flädervin. ett glas blev fler. ett glas var aldrig troligt. ett glas är aldrig roligt.

fort! springa fram till henne och pressa ansiktet mot hennes svallande fett, hennes oförmåga att sluta äta. komma nära det. gnida, snutta. kanske slicka lite på det. tungan vibrerar, sträcker den sakta framåt. snart är fettet på den. snart nuddas dom och allt blir dåligt.

"humanoria & samhälle" står det på en lapp ovanför datorn. dom skulle bara veta vem som sitter vid den, tänker jag. jag gläds åt min egen anonymitet. främlingar vet inte att jag är trasig inombords, dom kan bara spekulera. främlingar går att lura. främlingar är horor man ännu inte betalat för.
sluta.
sleuvta.

röka skepp, äta tårar. tankarna blir en pöl som man lägger sig i och försöker hjälplöst plaska. snart kommer dom och flyttar på mig. jag ser det i deras ögon.

lugn. jag är bara lite full och allvarligt sinnessjuk.

jag är så jävla trött

Hon tittar på mig, ångesten. Jag känner hennes dystra närvaro och måste anstränga mig för att hålla avståndet, för att inte attraheras av hennes bitterhet.
Skratter hjälper. Skrattet skjuter undan, vinner tid. Skrattet är belöningen.

jag gillar att drömma, jag drömmer nästan varje natt. jag har alltid drömt mycket. starka, tydliga drömmar. drömmar om männen som sitter där, som sitter där och planerar min framtid. männen som aldrig ler. männen som aldrig känner. männen som bara låtsas. men jag har makten, jag kan vakna.
jag kan vakna när jag vill.

Bomb knark terrorister

Ignorans är ondska. Denna respektlöshet, denna oförmåga att kunna lite på andra.
nu lyssnar dom på oss. nu kan dom höra vartenda ord, se allting vi skriver.

jag har sällan internet numera. vill skriva, vill faktiskt skriva. får styra ner det här snart.

återkommer. ska bara bomba bomba saker först bomba allt omkring mig och knarka knark bomb bomb knark bomb.
jag är terrorist som älskar bomber och knark.

knarkbomb.

terroristknark.

skorven i pannloben

Vi ligger knutna i varandra, du och jag. Plötsligt lever vi och andas samma partiklar. Jag har fått dig skjuten in i bihålorna, ner bakom halstappen, ut i hela systemet för att slutligen landa i känslocentrat för att explodera och lämna spår. En dag kanske jag tackar dig utan ord.
Som språket hjärnan talar som bara kroppen förstår. Som det en kram berättar med enbart köttets vokabulär. Som det en lukt förklarar och gör dig påmind om, utan ord, utan ljud. Men med känsla och microskopisk vidröring.

Fast jag kanske bara är lite kåt och ensam.

eftermiddagsbajs ur munnen

Det handlar om att viska när alla andra skriker, och skrika när dom tystnat. Det handlar om att sprida sina tankar, skvätta sina åsikter på andras och dela dom i mitten och ta varsin del. Det handlar om att blåsa på den svaga glöd vi kallar liv och se på fotboll. Ja, det är fotboll ikväll. En ganska meningslös företeelse där 22 människor gör saker tillsammans med en rund grej. Men det har blivit stort. Det har blivit populärt. Det är ett bra exempel på att man kan hitta det intressanta i saker som egentligen är meningslösa, bara man försöker tillräckligt mycket. det gäller allt. det gäller till och med skolavslutningar i kyrkan. Nej ok, inte skolavslutningar i kyrkan. men allt annat. Men kyrkan i sig kan lära oss andra saker. som att vissa människor är oförmögna att tolka symbolik och väljer att tro blint på vad som står i en bok som är över 2000 år, och att det i grund och botten handlar om att älska sina medmänniskor och respektera andras olikheter och åsikter. fast det är svårt eftersom att just kristna är så jävla tråkiga och trångsynta.

plus att jag är lite hungrig.

skynda med att leva?

Jag sätter mig tillrätta och låter livet ta mig ut på den där konstiga resan. Den där allt det verkliga händer. Den där allt det vackra sker. Den där vi skapar en framtid tillsammans och skrattar åt åren som gått. Du och jag och livet på vår resa genom tiden.

Ibland stannar vi upp för at iakta och analysera. Hopplösa försök att mäta tiden, att kategorisera, att få allt på plats. Sen ger vi oss av igen.

Jag kan göra vad du vill. Jag kan till exempel ha kostym på mig.
Eller sjunga dig till sömns.
Så länge vi inte missar att leva.
Så länge vi inte missar att leva.

snar framtid

Snart. bara timmar kvar nu. 15 stycken. jag har saker som måste packas och ett ruckel som måste städas. tiden får utvisa hur det blir med de sakerna. jag sitter ju tydligen hellre på "biblan". antagligen för att det är så jävla tråkigt att städa. ja, antagligen därför. det är faktiskt så tråkigt att jag oftast inte finner någon anledning att städa, utan accepterar smutsen som en del av mitt liv. nu för tiden har jag ju knappt några ägodelar heller, så då blir det ännu enklare att vältra sig i mänsklig avföring.
rör man sig inte smutsar man inte ner så mycket, menar ni. men det funkar inte riktigt så, smutset har ett eget liv. för att leva i symbios med smuts måste det finnas ömsesidig respekt.

men, jag måste varna er. livet som smutsig är inte bara ett problemfritt horisontalläge. det kan vara ensamt och kallt. en del människor kan vara mycket respektlösa och råa mot oss smutsiga, äckliga människogrisar. kommentarer om lukten. de stickande, dömmande blickarna som föraktfullt granskar ens fläckfyllda trasor. för att inte tala om det fascistiska sättet dom smular sönder brödet på, och sprinklar det på marken så man måste krypa efter det som en hund.

Det utvecklades till ett inlägg om smuts. jag vet inte vad jag ska säga. kanske borde jag be om ursäkt. kanske borde jag hålla huvudet högt och låta min smutsfana för evigt vaja i frihetens vind.
nu skäms jag. jag skäms.

trånga trikåer till tråkig kritik

Jag är inne i en sentimental period nu. Jag har alltid gillat de perdioderna. jag tycker det är vackert med det sköra, det nostalgiska. det är ofta under de perioderna jag granskar min historia, och även denna gång kan jag dra slutsatsen att mitt liv har varit , och kommer vara, fullproppad med friska vindar av psykos och mentalt kaos. härligt. det bästa jag någonsin gjort i mitt liv är att bli galen.
det är dock inget för alla. det krävs fortfarande balans.
mänsklig, jordslig balans. universell balans. svansbalans. krans.

Och snart, mycket snart om man jämför med den evighetslånga död som väntar, kommer jag hem. hem till den lilla stad jag från de första andetagen blivit piskad med livets ris. söderköping. underbar stad att växa upp i. värsta tänkbara jävla ställe att bli kvar på.

men det ska bli skönt som fan att komma hem och varva ner lite. träffa familj och de ynka droppar vänner jag har kvar i misärhålet (söderköping).

nej. nu är det NOG SÄGER JAG! GE FAN I MIG! LÄMNA MIG I FRED!


(jag älskar er)

the man of rubbish

bakfylleångest. kanske lite vanlig ångest också. behöver kärlek. mänsklig kärlek. kanske lite från en hund också. hundar duger. hund är tillräckligt.

ge mig kärlek eller ge mig hund.

fnittriga flickor

Tillvaron, du vet. den börjar ordna sig. snart åker jag till jakob och snuttar lite kudde. jag gillar jakob, han är en underbar människa. sådär konstnärligt disträ, ett genuint orginal. om jag ändå hade varit kvinna, kan jag börja tänka om honom. då slutar jag tvärt och tvättar de äckliga bögtankarna rena med terpentin och vodka.

idag har varit, och kommer förhoppningsvis fortsätta vara, en bra dag. vad som gjort, och förhoppningsvis kommer fortsätta göra, den här dagen till en bra dag har jag inte riktigt förstått än. onödigt att spekulera så länge jag är glad, spekulerar jag och trotsar därför mig själv ytterligare en gång. jag är en olydig jävel. en trotsig rebell. har alltid varit. larvigt. menmen.


njuta av dagen. njuta av stunden.

kul

Fy fan vad jag har skrattat åt det här. bra skit. kul skit. skönt att skratta. Flight of the Conchords heter dom, värt ett intitt.

här är till exempel en länk till dem:
http://youtube.com/watch?v=ZbbxA8a_M_s&feature=related

tendens till tandem

Snart sitter jag i ekan min, tvingad till att ro.
Vägen hem är lång och hård, och i motvind vill jag tro.

Jag är fylld av en sorts glädje. det hela är gemytligt och något jag starkt rekommenderar. Det spelar ingen personlig roll vilken sorts glädje det är, varken för mig eller dig. men kanske för de andra. det är alltid de där andra jävlarna som kommer och stör. fy fan. fy fan så at det gör ont.

jag har ingen egentlig inspiration till bloggandet. jag behöver antingen det eller tips om vad jag ska fylla tomrummet med, för tomrum är till för att fyllas. kanske inte, men det är en möjlighet och möjligheter är något att fullfölja. ibland. kanske.

går hem. ligger och lagar friktion. ritar vänner på tapeterna som jag försiktigt nuddar. dem har sex med varandra. dem har sex med alla utom mig, och ändå är det jag som styr. jag är dum i huvudet.

brygga (gå ner i)

Människor ser ut som insekter om man tittar från tillräckligt långt avstånd. Det tycker jag säger allt.

non sense

Päron. Kastar vindruvor på dom. De är mindre, men fler.
Precis som oss, vi som ifrågasätter , vi som blivit galna.
Det är oundvikligt, jag vet, så det är ingenting att vara rädd för.

damp ner i backen

Det är farligt att leva. Det är så farligt att man kan dö. Ett slags livsmotto som försätter mig i alla möjliga galna situationer. Och jag, jag bara ler och rycker nonchalant på axlarna.

Så lite fritid. Så lite mental utmaning. Så mycket norge. Så mycket, mycket norge.


Sen blir man kåt också. Det är i vägen. Det passar inte just nu. Man försöker ignorera det, pressa det tillbaka in i könet, där inne i kärnan. låta det ligga där tills det passar bättre, tills det är dags. Det blir en kamp. Det slutar med tårar och sår över hela kroppen. Sår som skrattar och spottar. Sår som vill att man ska knulla lite, sår som inte accepterar ett nej. Sår över hela kroppen.
Man har förlorat. Man tar på sig själv.

kanske skriver någonting vettigt.

Sol. solen. den har kommit tillbaka från sin resa. tillbaka hit till mig, där jag för tillfället befinner mig. jag gillar den och jag hoppas den gillar mig, trots att den ger mig cancer.

ja. inte mycker mer att tillägga denna gång. solen tar upp allt mitt intresse och jag ska därför gå ut till den och fortsätta odla min mustasch.

ja, mustasch.

bokstavligt otalat

Jag är kär i en man på torget. Han sitter där nästan varje dag. han har inga ben. han lever till synes på att vifta en mugg fram och tillbaka framför sig i vilken vissa förbipasserande lägger någon form av valuta. jag plågade honom i början genom att låtsas lägga mynt i muggen. men det var inte mynt, det var småsten. det tog inte långt tid innan han genomskådade mig, och var en lång tid skeptisk till mitt fortsatta närmande av muggen (hans arbete). men det hela fortsatte och vi har nu utvecklat en komplicerad relation som är helt utan verbal kommunikation. den nådde sin kulmen när våren började ta vid. efter en lång dags muggviftande ville han hem, så jag beslöt mig för att vandra med en bit. jag märkte snabbt att han litade på mig, till och med så mycket att jag fick hålla i repet och dra hans lilla skateboard. man kommunicerar på helt andra nivåer i avsaknad av ord och ben. ord byts ut med rullande tystnad och konstiga minspel.
vi var plötsligt hemma vid hans container och han bjöd in mig på lite smuts. jag tackade genom att massera hans benstumpar och dekorera dem med en gammal spritpenna jag hittade. den vänstra stumpen fick bli en blomma, den högra blev en hund som rökte en cigarr till en pratbubbla som löd "hundmums". jag var besviken på mig själv men tröstades snabbt av att han inte förstod svenska.
sen satt vi bara där i samma tystnad som förde oss samman. gubben utan ben och killen utan sans. vi var och är fortfarande ett vackert par och två små delar i något större än vad som är möjligt för en människa att förstå. därför nöjer vi oss med att bara finnas tillsammans. finnas tillsammans i tystnad. det är lätt att älska en människa som är helt tyst.
du och jag och stumpen. stumpen jag och du.