skorven i pannloben

Vi ligger knutna i varandra, du och jag. Plötsligt lever vi och andas samma partiklar. Jag har fått dig skjuten in i bihålorna, ner bakom halstappen, ut i hela systemet för att slutligen landa i känslocentrat för att explodera och lämna spår. En dag kanske jag tackar dig utan ord.
Som språket hjärnan talar som bara kroppen förstår. Som det en kram berättar med enbart köttets vokabulär. Som det en lukt förklarar och gör dig påmind om, utan ord, utan ljud. Men med känsla och microskopisk vidröring.

Fast jag kanske bara är lite kåt och ensam.

eftermiddagsbajs ur munnen

Det handlar om att viska när alla andra skriker, och skrika när dom tystnat. Det handlar om att sprida sina tankar, skvätta sina åsikter på andras och dela dom i mitten och ta varsin del. Det handlar om att blåsa på den svaga glöd vi kallar liv och se på fotboll. Ja, det är fotboll ikväll. En ganska meningslös företeelse där 22 människor gör saker tillsammans med en rund grej. Men det har blivit stort. Det har blivit populärt. Det är ett bra exempel på att man kan hitta det intressanta i saker som egentligen är meningslösa, bara man försöker tillräckligt mycket. det gäller allt. det gäller till och med skolavslutningar i kyrkan. Nej ok, inte skolavslutningar i kyrkan. men allt annat. Men kyrkan i sig kan lära oss andra saker. som att vissa människor är oförmögna att tolka symbolik och väljer att tro blint på vad som står i en bok som är över 2000 år, och att det i grund och botten handlar om att älska sina medmänniskor och respektera andras olikheter och åsikter. fast det är svårt eftersom att just kristna är så jävla tråkiga och trångsynta.

plus att jag är lite hungrig.

skynda med att leva?

Jag sätter mig tillrätta och låter livet ta mig ut på den där konstiga resan. Den där allt det verkliga händer. Den där allt det vackra sker. Den där vi skapar en framtid tillsammans och skrattar åt åren som gått. Du och jag och livet på vår resa genom tiden.

Ibland stannar vi upp för at iakta och analysera. Hopplösa försök att mäta tiden, att kategorisera, att få allt på plats. Sen ger vi oss av igen.

Jag kan göra vad du vill. Jag kan till exempel ha kostym på mig.
Eller sjunga dig till sömns.
Så länge vi inte missar att leva.
Så länge vi inte missar att leva.

snar framtid

Snart. bara timmar kvar nu. 15 stycken. jag har saker som måste packas och ett ruckel som måste städas. tiden får utvisa hur det blir med de sakerna. jag sitter ju tydligen hellre på "biblan". antagligen för att det är så jävla tråkigt att städa. ja, antagligen därför. det är faktiskt så tråkigt att jag oftast inte finner någon anledning att städa, utan accepterar smutsen som en del av mitt liv. nu för tiden har jag ju knappt några ägodelar heller, så då blir det ännu enklare att vältra sig i mänsklig avföring.
rör man sig inte smutsar man inte ner så mycket, menar ni. men det funkar inte riktigt så, smutset har ett eget liv. för att leva i symbios med smuts måste det finnas ömsesidig respekt.

men, jag måste varna er. livet som smutsig är inte bara ett problemfritt horisontalläge. det kan vara ensamt och kallt. en del människor kan vara mycket respektlösa och råa mot oss smutsiga, äckliga människogrisar. kommentarer om lukten. de stickande, dömmande blickarna som föraktfullt granskar ens fläckfyllda trasor. för att inte tala om det fascistiska sättet dom smular sönder brödet på, och sprinklar det på marken så man måste krypa efter det som en hund.

Det utvecklades till ett inlägg om smuts. jag vet inte vad jag ska säga. kanske borde jag be om ursäkt. kanske borde jag hålla huvudet högt och låta min smutsfana för evigt vaja i frihetens vind.
nu skäms jag. jag skäms.

trånga trikåer till tråkig kritik

Jag är inne i en sentimental period nu. Jag har alltid gillat de perdioderna. jag tycker det är vackert med det sköra, det nostalgiska. det är ofta under de perioderna jag granskar min historia, och även denna gång kan jag dra slutsatsen att mitt liv har varit , och kommer vara, fullproppad med friska vindar av psykos och mentalt kaos. härligt. det bästa jag någonsin gjort i mitt liv är att bli galen.
det är dock inget för alla. det krävs fortfarande balans.
mänsklig, jordslig balans. universell balans. svansbalans. krans.

Och snart, mycket snart om man jämför med den evighetslånga död som väntar, kommer jag hem. hem till den lilla stad jag från de första andetagen blivit piskad med livets ris. söderköping. underbar stad att växa upp i. värsta tänkbara jävla ställe att bli kvar på.

men det ska bli skönt som fan att komma hem och varva ner lite. träffa familj och de ynka droppar vänner jag har kvar i misärhålet (söderköping).

nej. nu är det NOG SÄGER JAG! GE FAN I MIG! LÄMNA MIG I FRED!


(jag älskar er)

the man of rubbish

bakfylleångest. kanske lite vanlig ångest också. behöver kärlek. mänsklig kärlek. kanske lite från en hund också. hundar duger. hund är tillräckligt.

ge mig kärlek eller ge mig hund.

fnittriga flickor

Tillvaron, du vet. den börjar ordna sig. snart åker jag till jakob och snuttar lite kudde. jag gillar jakob, han är en underbar människa. sådär konstnärligt disträ, ett genuint orginal. om jag ändå hade varit kvinna, kan jag börja tänka om honom. då slutar jag tvärt och tvättar de äckliga bögtankarna rena med terpentin och vodka.

idag har varit, och kommer förhoppningsvis fortsätta vara, en bra dag. vad som gjort, och förhoppningsvis kommer fortsätta göra, den här dagen till en bra dag har jag inte riktigt förstått än. onödigt att spekulera så länge jag är glad, spekulerar jag och trotsar därför mig själv ytterligare en gång. jag är en olydig jävel. en trotsig rebell. har alltid varit. larvigt. menmen.


njuta av dagen. njuta av stunden.

kul

Fy fan vad jag har skrattat åt det här. bra skit. kul skit. skönt att skratta. Flight of the Conchords heter dom, värt ett intitt.

här är till exempel en länk till dem:
http://youtube.com/watch?v=ZbbxA8a_M_s&feature=related

tendens till tandem

Snart sitter jag i ekan min, tvingad till att ro.
Vägen hem är lång och hård, och i motvind vill jag tro.

Jag är fylld av en sorts glädje. det hela är gemytligt och något jag starkt rekommenderar. Det spelar ingen personlig roll vilken sorts glädje det är, varken för mig eller dig. men kanske för de andra. det är alltid de där andra jävlarna som kommer och stör. fy fan. fy fan så at det gör ont.

jag har ingen egentlig inspiration till bloggandet. jag behöver antingen det eller tips om vad jag ska fylla tomrummet med, för tomrum är till för att fyllas. kanske inte, men det är en möjlighet och möjligheter är något att fullfölja. ibland. kanske.

går hem. ligger och lagar friktion. ritar vänner på tapeterna som jag försiktigt nuddar. dem har sex med varandra. dem har sex med alla utom mig, och ändå är det jag som styr. jag är dum i huvudet.

brygga (gå ner i)

Människor ser ut som insekter om man tittar från tillräckligt långt avstånd. Det tycker jag säger allt.

non sense

Päron. Kastar vindruvor på dom. De är mindre, men fler.
Precis som oss, vi som ifrågasätter , vi som blivit galna.
Det är oundvikligt, jag vet, så det är ingenting att vara rädd för.

damp ner i backen

Det är farligt att leva. Det är så farligt att man kan dö. Ett slags livsmotto som försätter mig i alla möjliga galna situationer. Och jag, jag bara ler och rycker nonchalant på axlarna.

Så lite fritid. Så lite mental utmaning. Så mycket norge. Så mycket, mycket norge.


Sen blir man kåt också. Det är i vägen. Det passar inte just nu. Man försöker ignorera det, pressa det tillbaka in i könet, där inne i kärnan. låta det ligga där tills det passar bättre, tills det är dags. Det blir en kamp. Det slutar med tårar och sår över hela kroppen. Sår som skrattar och spottar. Sår som vill att man ska knulla lite, sår som inte accepterar ett nej. Sår över hela kroppen.
Man har förlorat. Man tar på sig själv.

kanske skriver någonting vettigt.

Sol. solen. den har kommit tillbaka från sin resa. tillbaka hit till mig, där jag för tillfället befinner mig. jag gillar den och jag hoppas den gillar mig, trots att den ger mig cancer.

ja. inte mycker mer att tillägga denna gång. solen tar upp allt mitt intresse och jag ska därför gå ut till den och fortsätta odla min mustasch.

ja, mustasch.

bokstavligt otalat

Jag är kär i en man på torget. Han sitter där nästan varje dag. han har inga ben. han lever till synes på att vifta en mugg fram och tillbaka framför sig i vilken vissa förbipasserande lägger någon form av valuta. jag plågade honom i början genom att låtsas lägga mynt i muggen. men det var inte mynt, det var småsten. det tog inte långt tid innan han genomskådade mig, och var en lång tid skeptisk till mitt fortsatta närmande av muggen (hans arbete). men det hela fortsatte och vi har nu utvecklat en komplicerad relation som är helt utan verbal kommunikation. den nådde sin kulmen när våren började ta vid. efter en lång dags muggviftande ville han hem, så jag beslöt mig för att vandra med en bit. jag märkte snabbt att han litade på mig, till och med så mycket att jag fick hålla i repet och dra hans lilla skateboard. man kommunicerar på helt andra nivåer i avsaknad av ord och ben. ord byts ut med rullande tystnad och konstiga minspel.
vi var plötsligt hemma vid hans container och han bjöd in mig på lite smuts. jag tackade genom att massera hans benstumpar och dekorera dem med en gammal spritpenna jag hittade. den vänstra stumpen fick bli en blomma, den högra blev en hund som rökte en cigarr till en pratbubbla som löd "hundmums". jag var besviken på mig själv men tröstades snabbt av att han inte förstod svenska.
sen satt vi bara där i samma tystnad som förde oss samman. gubben utan ben och killen utan sans. vi var och är fortfarande ett vackert par och två små delar i något större än vad som är möjligt för en människa att förstå. därför nöjer vi oss med att bara finnas tillsammans. finnas tillsammans i tystnad. det är lätt att älska en människa som är helt tyst.
du och jag och stumpen. stumpen jag och du.

jag lägger mig ned och tänker på dig

Visst har jag saknat förut, men aldrig såhär äkta. saknad blandat med önskan. vad skulle vi då göra tillsammans? bygga kojor i träden? bygga kojor på marken? bygga en jävla massa kojor?
vi skulle kunna sätta oss på stora plastsäckar på vintern, överst i en backe, så att vi skulle glida ner ner ner. Vi skulle kunna viska varandras namn baklänges. Vi skulle kunna göra fel och skylla på varandra eller kramas i ett varmt bad. Vi skulle kunna gömma varandras kläder. Vi skulle kunna steka varandras kotletter. Min i smör, din i olja. Du är rädd för att bli tjock och jag tycker du är så jävla fånig.

Men jag sitter här istället. Jag sitter här och önskar. önska är fint. sakna kan göra lite ont.
men man vänjer sig, lär sig hur man mår dåligt på det bästa sättet. må dåligt rätt. må dåligt fel.

vi hörs då.

tävling i att födas vacker

Han drömmer om att ta på det döda barnet. Natt efter natt. Men det är inte det som skrämmer honom. Det som skrämmer honom är att han alltid vaknar med ett leende.

Jag rensar lagret igen. En möjlighet jag ser. Jag ser en möjlighet. Det kallas laptop och kostar pengar. Jag vill ha en sån. Jag ser en möjlighet. Ingenting faktiskt, någonting möjligt.

Bakom högarna av mänkligt smuts hörde jag dig ropa. Tiden var inne, förändringen nära. Vi skulle tvätta oss tillsammans och sedan sitta där, rena och nya, spontana och mottagliga.

imploslible is nothing.

jag ber om ursäkt.

Deja vulva

Föga förvånande har det inträffat igen; passet har försvunnit. Någon beslöt sig för att ta på sig min jacka och gå iväg med den för att aldrig komma tillbaka. Jens såg honom, men trodde att jag hade en annan jacka på mig den kvällen och att det därför inte var min. Lyckligtvis hade jag proppat ner alla mina tänkbara värdesaker i jackan (förutom min dyrbara ipod som jag redan blivit av med) såsom visakort, norskt betalkort, kombinerat tåg och busskort som är avgörande för att jag ska kunna komma till jobbet och så givetvis min enda källa för identifiering : passet. Nu är jag ganska, så att säga, fucked. Jag behöver giltig legitimation för i stort sett allt i det här jävla landet. jag kan inte få något nytt betalkort utan det. Jag kan inte få något nytt kombinerat tåg och busskort som är avgörande för att jag ska kunna komma till jobbet utan det. Jag kan inte sälja min kropp i mörka gränder u.. jo, ok, EN grej kan jag göra utan giltig legitimation. Nu råkar ju den grejen lyckligtvis vara det enda jag lever för. nej. det är inte sant. jag har faktiskt aldrig sålt min kropp. inte för pengar i alla fall. ska sanningen fram har jag mest betalat för det själv.

Nej, här kan jag inte sitta och masa. Saker måste hända. stenar måste vändas. händer måste tvättas och någon måste skändas.
Nu blir det säkert en resa till oslo. Det enda positiva med min konsekventa oförsiktighet är att det leder mig in på nya, spännande stigar världens stora skog. eller skog, det finns ju snart inte kvar några skogar. mer, gator. ja. i städer. kanske lite på landet också ibland. sånt går det inte att veta i förväg.

Ömkandet är färdigt nu för den här gången.
Men det återupptas gladeligen nästa gång passet försvinner.

Jag passar inte med pass, eftersom jag aldrig passar passet. Låter fånigt, men det är sant.

mänsklig blandras

Det snöregnar ute. det är kallt och blött. utomhus alltså. inne är det bara kallt.

jag jobbar i en köttchark. jag säljer delar av döda djur över disk. delar av döda djur över disk. klingar fint i munnen. säg det. testa. mumla eller skrik. delar av döda djur över disk.

" Det går inte ens att skratta åt, det är Bara tråkigt och hemskt.. Handla mat och laga den.. ensam.."

gen väg

En liten kärna. Skygg. Med ett offensivt yttre.
Rädd för att blotta sig. Visar bara skalet.
Som hår på ett marsvin. Som marsvinshår.

sexuell under visning

Jag har börjat glömma saker igen. Ganska totalt. Det blir mest påtagligt när det är alkohol inblandat. Jag kommer vissa gånger inte ihåg nånting. alls. detta är något jag i övrigt är van vid, men inte så frekvent och mycket. nu handlar det om minnesluckor varannan dag och speciellt varje enskild gång jag dricker. men jag ser det givetvis som nånting spännande. igår kom det t.ex. en kille och knackade på vår dörr vid halv två. han hälsade som om vi kände varandra och gick in i hallen. jag fattade inte ett skit (jota). det visade sig att vi hade träffat varandra några dagar innan när jag var full och jag blev bjuden på fest. jag ska gå på den festen och det kommer att vara kul. jag kommer att trivas. någon kommer viska i mitt öra. jag fnissar, och går hem.

Jag tror det plötsliga minneshaveriet går hand i hand med hur jag jobbar. men det spelar ingen roll. det är ingenting jag får pris för. ingen bryr sig egentligen, mer än jag själv litegran och kanske nån kompis eller familjemedlem eller liknande som glöms bort. men vafan, jag tänker inte försöka. jag låter min hjärna leva sitt eget liv, så sköter jag mitt. inte bra att lägga sig i för mycket. sånt gör jobbiga jävlar eller såna som "bryr sig".

jag börjar för övrigt bli lite trött på kycklingwraps. men det talar jag tyst om. lite i smyg nästan. som att det är något jag döljer. något jag skäms över.