det som inte händer kan man låtsas fram

Vi är främlingar för varandra. Alldeles nya och spännande. I min fantasi är hon estetisk och känslig, djup och insiktsfull.
Och jag skulle kunna vara vem som helst i hennes fantasi, om vi bara höll käften tillsammans.
Jag vill gå fram och föreslå att vi blir ihop och aldrig pratar, bara projicerar och fantiserar tills allting är löst och vi är lyckliga.
Jag försöker säga det till henne, utan ord. Jag stirrar henne med manisk koncentration i ögonen samtidigt som tankarna skriker "låt oss låtsas tillsammans, jag kan vara vem du vill" och hon svarar med nervös nyfikenhet.
"Ursäkta?" säger hon, och jag skakar på huvudet och koncentrerar blicken så hårt jag kan samtidigt som jag ökar rösten i huvudet.
"Har du problem eller? Kom vi går härifrån." kommer ut ur hennes mun samtidigt som hon greppar tag i någon som jag låtsas vara hennes älskarinna och avlägsnar sig från platsen.
Jag ger upp och lägger mig ner på plats. Jag blundar och låtsas att hon har lämnat mig för alltid, efter år av ett kärleksfullt förhållande.

Man dricker alkohol och blir full

Han vill föda ett föl. Ut. Ut ur honom. Ett föl. Kanske en kalv. Vad som helst egentligen. Ost?
En ost? Nej, ett föl. Eller en början på en häst. Ut ur honom.

Men det går inte och det blir fel. Han äter henne. Tuggar hennes kött. In i henne, tänderna. Djupare, djupare. Det kommer ben. Där köttet slutar början benen, eller tvärtom. Han äter. Han tuggar och sväljer. Vem tror du att du är? frågar han när hon sakta dör av hans giriga tuggor. Ät mig, skriker hon. Ät ät ät, skriker hon innan hon försvinner ner i hans äckliga mage.

Tills slut är allting meningslöst.

onödiga ord

Han pressar sig mot mig. Hans kropp är varm och blöt av svett. Får jag lov att gratulera, gratulera, viskar han skrattandes och jag är så fruktansvärt rädd. Vad kommer nu? Vad är nästa steg?

En annan dag promenerar jag omkring, utomhus. Plötsligt ser jag honom. Jag går fram och tar hans hand, men märker snabbt att det istället är han som har tagit min hand. Han tvingar ner mig på marken och gratulerar, gratulerar. Vi skrattar tillsammans och jag vill vara med honom, hos honom, där han bor. Men han säger att det inte går för att jag verkar sjuk i huvudet. Han gratulerar, gratulerar, och går sin väg.
Jag sitter kvar.
Jag undrar vad som kommer härnäst?
Vad är nästa steg?

Lars of attraction

Jag smygtittar när hon varsamt lägger sig på spikmattan. Smygtittandet har gett ny glöd åt ett annars slentrianmässigt och rutinbetingat förhållande. Genom smygtittandet förvandlas de barmknölar man till vardags slänger trötta blickar på plötsligt till fantastiskt ymniga bröst som glänser rikligt och spännande i sitt bedårande sken. Det som lockar mest är känslan av det förbjudna, det omedvetna, och att man givetvis föreställer sig att hon är alldeles skör och öm, försvarslös.

Jag blir girig, oförsiktig. Ger ifrån mig ett ljud som skvallrar om min närvaro. Jag märker att hon undrar vad jag gör i hennes hem. "Vad fan gör du i mitt hem?" uttrycker hon det. Resten är ordlöst vrål, hysteriskt. Lite väl överdrivet tycker jag. Vi har ju umgåtts såhär i flera år nu, jag har bara inte sagt det till henne än. Jag ville ju bara ta det försiktigt. Inte stressa in i något.

När hon gråtandes hotar med att ringa polisen förstår jag att det är dags för mig att gå. Jag ger henne nyckeln jag lät tillverka från reservnyckeln hon förvarar i nyckelskåpet. Jag förstår att det är slut. Jag gör ett försök att rädda vårat förhållande. Ber henne tänka på allt vi varit med om. "minns du den där gången du ramlade i duschen och vi skrattade och skrattade?" undrar jag leende, men det får henne bara att gråta ännu mer. Böjer mig fram i i desperation, tänker att jag kan få mig en liten farvälkyss. Hon skriker nu högre än någonsin. Jag har aldrig förstått mig på kvinnor.

Lite längre ner på gatan. Öppen persienn. Någon sminkar sig topless. Någon speciell. Jag ser potencial. Det här kan bli något.

arbetslös aristokrat, alkoholiserad, arg

På husvagnsparkeringen. En vinter. Vi hittade en död kille.
Han varken pratade eller rörde sig, han var bara alldeles död. Min kompis ville att vi skulle kissa på honom, men jag tyckte det verkade meningslöst eftersom han var död.
Själv ville jag bara stå där och se liket ruttna. Sakta försvinna. Bli absorberad av världen. Bli ett med allt. Fylla en sista funktion.
Men det tog för lång tid så vi kissade på honom.

Blivande ensamastronaut

Den morgonen satt jag och funderade på rymden, den obegripliga, den oändliga. Oändligt tedde sig i sömndrucket tillstånd som väldigt stort. Så stort att ju mer jag tänkte på det desto djupare ner i kaffet stirrade jag, och kom fram till att oändligt är större än vad kaffet är svart. Det gladde mig att jag inte hade några som helst belägg för den tanken, men jag bestämde mig för att inte kunna motbevisas. Det måste vara väldigt stort, tänkte jag, för det här kaffet var väldigt svart. Så svart att om man stoppade fingret i det så slutade man inte bara se fingret, utan det blev också väldigt varmt. Så varmt att det faktiskt tillfogade mig fysisk smärta. Det kan ha varit just den smärtan som gjorde att jag plötsligt fylldes med en överväldigande lust att skrika. Det kändes logiskt, och det hela skedde så fort att jag varken hann eller försökte tänka efter vad jag skulle skrika, jag bara skrek och dom ord som ville ut kom ut. Inga hämningar. Alla ord är möjliga. Resultatet blev det obevisliga "rymdjävlar i helvetet".
  Hon vaknade givetvis och undrade vad jag höll på med. Jag förstod inte riktigt frågan. Eller rättare sagt förstod jag frågan, jag förstod snarare inte varför frågan blev ställd. För mig var det i alla fall, och borde vara för andra, uppenbart att jag satt i morgonrock i köket och skrek ner i kaffekoppen och hade ont i fingret. Givetvis kan man inte se att någon har ont i fingret, om inte denne visar det med gester, vilket jag tyckte mitt viftande och sugande ackompanjerat med "aaaaaaooooch" gjorde.
 Under hela tiden vi varit tillsammans hade hon kallat mig speciell, och trots att det var samma ord då som i början kunde jag märka att det för henne inte längre hade samma betydelse.
 Hon hade också förändrats. Hon hade nån gång under våra 5 år tillsammans bytt både namn och skepnad. Jag minns att hon i början inte varit spiralformad och skiftade inte heller i regnbågens färger i takt till psykedeliska ljud som skapades i vågorna från energifältet hon utsöndrade genom sina tindrande ögon, så som hon nu utan tvivel gjorde.Vilket starkt kaffe, tänkte jag plötsligt. Jag hade tydligen glömt, eller aldrig vetat, att kaffe är starkt hallucinogent. I efterhand förstår jag att det krampartade skrattet bara förstärkte nervositeten hon kände, men jag fann det för stunden otroligt roande att jag plötsligt låg på golvet och att hon skakade mig och ställde frågor som "vad fan är det med dig", "är du ok" och "hör du vad jag säger".
  Jag vet inte om det var för att psykosen blev diagnostiserad, eller om det berodde på hur den yttrade sig, men hon började ta tydligt avstånd. Så tydligt att hon faktiskt sa det rakt ut. Eftersom jag för tillfället inte befann mig rakt ut, utan snett ner till vänster, hörde jag först inte vad hon sa. Men efter att hon upprepat det i min riktning kunde jag tydligt höra att hon sa "jag sa att jag tar tydligt avstånd". Jag bad om ursäkt men försäkrade henne om att jag också tyckte det var psykiskt påfrestande att vara förföljd av den intergalaktiska maffian. Hon fortsatte med att bli märkbart upprörd och käftade nånting om att jag hade blivit "galen" eller "tokig". Jag lyssnade inte riktigt för jag var i full färd med att mäta sekunderna det tar för takplåt att känna närvaron av fullkornsris med förbundna ögon.
 Sen försvann hon. Jag kan minnas fel, men jag är ganska säker på att hon vaporiserades till tonerna av en väldigt trevligt symfoni jag inte hört varken före eller efter det.
 I skrivande stund befinner jag mig i den 15e dimensionen av säkerhetsskäl, och anledningen är för att försäkra om att jag numera är frisk.

Stad är en plats som vi lägger i små påsar

 Att åka 13 mil till vänster. Kliva av och starta om.
   Ligga länge på morgonen och försvara dig mentalt. Ordlöst. Tyst. Så att ingen hör.
Resa dig och springa direkt ner i diket. Skratta och strunta i att alla ser dig. Alla ser dig, men det struntar du i.
 För det spelar ingen roll det spelar ingen roll. Vi blir lurade. Det är förjävligt. Vi tappar allt hopp och vi går sönder tillsammans. Allihopa går sönder med varandra.
 Så det spelar ingen roll. Du kan lika gärna skratta för att skratta känns bra.

vi säljer oss på flaska

 Du undrade vad jag gjorde 
jag svarade att jag slickar dina sår
 du förklarade att det var ett uttryck
men att jag hade hjärtat på det rätta stället
och jag undrade vart man annars hade hjärtat
 och du bad mig hålla käften
 och när jag gjorde det skrattade du fast jag kunde se att du var arg

 Vi låg med varandra och efteråt grät du
 som du gjorde allt oftare efter vi haft sex
 och ibland innan också
  men när jag frågade varför
 så sa du bara "det är ingenting"
 fast jag kunde se att det var sorg
 men jag sa det aldrig, för du blev så arg

sen en dag berättade du
 att det var nånting

skamhanda och handa andra

 Det är med mina händer som jag tar på dig, jag tänker behålla dom.
  Men självklart lånar jag ut dom. Oftast behöver du inte ens fråga.
 Ibland säger du till och med nej. Nej, som i att du inte vill att mina händer ska ta på dig.
 Så då tar jag på mig själv. På min kropp är mina händer alltid välkomna. Välkända fingrar med bestämda rörelser. Vana händer med bastanta ryck. Ibland är det tråkigt och oengagerat, men det fyller alltid en funktion. Gråten efteråt är kanske för att skölja bort skammen. Och för att jag vet vad jag har att jämföra med.


Men så är du plötsligt mottaglig igen, och jag kan istället låta fingerspetsarna nyfiket vandra i ett landskap som inte är deras egna, med händer som är mina, som jag tänker behålla.

världkommen

Vi tar buss nummer nio. Det är bussen som tar längst tid.
 Du är utklädd till nunna.
 Vi skrattar hejdlöst.

det här stället, den här platsen

 Hemma i söderköping. Det är mysigt. Känns bra.
 Man får passa på innan ångesten kommer, om ångesten kommer. Och ångesten kommer. Så man får passa på.
 Så nu passar jag på.
 Det är mysigt.
 Känns bra.

Handa rätt : handla mycket

Spår av blod.
   Här har hänt något spännande.
Inte mycket kan man lita på, men blod är ett utav undantagen. Så fort det lämnar kroppen blir det intressant.
  Blod inne i kroppen tar man självklart för givet. Gör man inte det är man dum i huvudet eller varit med om något riktigt hemskt men klarat sig. Det kan också vara så att man varit med om något riktigt hemskt och klarat sig, men är dum i huvudet så man tar blodet för givet i alla fall, trots alla timmar man fick ligga i transplantation och vänta på att kroppen skulle acceptera det nya hjärtat.

Det finns olika typer av blod (blodtyper). Dessa består av olika bokstäver och plus eller minus. Fast själva blodet består ju naturligtvis inte av bokstäver med plus eller minus, utan det är bara ett sätt för att kategorisera de olika typerna av blod (blodtyperna). En av dom kan tas emot och ges till alla, eller hur fan det va. Och en kan bara ta emot en. Fast nu skrev jag ju något motsägelsefullt. Skitsamma. Det är nåt åt det hållet i alla fall. Vad jag är helt säker på är att man inte kan ge eller ta emot blod sådär hur som helst. Det finns en teori om varför det finns olika typer av blod (här skulle jag kunna skriva blodtyper igen, och nu gjorde jag det och lite till) och den har med inavel att göra.
 Nej. Nu ljög jag. Jag skulle kunna fortsätta lögnen, men jag vill inte. Jag har kanske mognat. Jag har kanske slutat ljuga kompulsivt och genomskådligt.
 Blod är i alla fall som regel rött och man kan stoppa det i munnen och låta det bli en del av kroppen. Även om det inte är samma typ av blod (nej, nu orkar jag inte mer). Från munnen är det säkert. I munnen är allt blod välkommet, trots att det ibland är smittat med aids.

 Nu har jag skrivit något osammanhängande. Något Speciellt. Det är bra. Jag är påverkad av samhället.

det går att limma

 Tryck in det i mig! Fyll mig med spännande ord, som fastnar. Jag ska låta det slå rot, så kan jag förändras. Från grunden. Om jag gör detsamma till dig, så kan vi låna av varandra och samtidigt förändras. Och springa ut och skrika på dom andra.
 Det kanske fastnar om vi gör det tillsammans.
 Skrika åt dom att "nu är det fan dags!". Hjälpa dom att minnas att dom faktiskt varit människor. Fria. Innan dom lärde sig.
 Lära dom att allting dom är, är nånting dom lärt sig. Påminna dom om att man får bestämma helt själv, vad som helst. Att det inte finns några fel, och inga rätt. Bara olika synsätt.
 Och får man välja helt själv, väljer man antagligen något snällt. Det är i alla fall vad man måste våga tro, annars blir det ännu värre. För vi formar varandra, varandras verkligheter.
  Och trots att världen just nu är olika grader av ett och samma helvete, finns det alltid något att göra åt det. Ändra riktningen. Våga tro på mänskligheten.
 Få dom som vill andra väl, att bestämma utvecklingen.
  Så kan vi leva i ett paradis.
   .. tills det börjar om igen....

ställ dig mot väggen så skjuter jag snart

 Jag ser. Jag känner. Jag vill inte, men det är nödvändigt. För bakom alla falska ytor ligger verkligheten och sakta självdör i sin egen avföring.
 Så jag stör mig, och hatar. Men det räcker inte. Det är inte nog. I en värld så korrupt och ond krävs fysiskt agerande. Det krävs mod och handlingskraft. Det är något jag försöker finna i mig själv och sen skvätta ner andra med.
 För vi behöver bara varandra. Det låter så simpelt men vi kan ändå inte förstå det. För vi nöjer oss inte. Vi lär oss att det inte är tillräckligt. Vi lär oss att man måste sträva efter rikedom. Men rika kan inte finnas utan att det finns fattiga, och där kommer den medmänskliga ambivalensen in. För varje krona du tjänar är på någon annans bekostnad. Så är det, oundvikligen. Annars skulle inte pengar existera. Vad skulle då vara poängen, om man inte kunde ha mer än andra? Och med den ruttna logiken fortsätter det. Överallt. Mer och mer, kontra mindre och mindre.
  Och här sitter jag och är en del av problemet.

jag vet inte vad jag ska skriva

 Här borta ligger jag, ropar hon från köket. Jag är din mamma. 
Du går dit, och mycket riktigt är det din mamma som ligger där, naken och insmord i leverpastej. Kanske också keso.

här sitter mannen som alltid står

Du slår mig med pistolkolven över tinningen och skriker åt mig att hålla käften. Det är en sån dag idag. Du skjuter några varningsskott och jag blir besviken på din feghet. Du vågar inte döda mig. Du är så jävla ynklig.

Jag gör det för pengarna

 Jag åker buss till jobbet. Jag har för tillfället ett jobb. Ett litet tag. Om några veckor kommer jag inte ha kvar det jobbet och det gör mig glad.
 För att komma dit, till jobbet, åker jag som jag skrev nyss buss. Jag skrev nyss buss. Igen. Alarmet som väcker mig på morgonen klockan 5 är ett alarm jag ställer själv, med det är alarmet jag hatar på morgonen klockan 5, inte mig själv. Mig själv börjar jag hata runt 8-9, när jag vaknat till och vet bättre, förstår mer.
 När jag vid 2-3 beger mig hemåt, är det efter en halv dag med hackande, plockande, diskande och byggande av mackande. Det hela känns meningslöst. Så meningslöst att det inte går att tänka på det, för det blir då genast för påtagligt vilken hora man är för systemet man egentligen inte vill vara en del av. Men av samma anledning tänker jag på det, och befinner mig därför så länge arbetet pågår i ett slags dvalliknande tillstånd. En arbetsapati. En själlös, mänsklig robot som hackar gurka och lägger den bredvid tomaten på den lilla brickan, där skinkan snart ska göra dem sällskap. Efter jobbet är jag lika apatisk, av den enkla anledningen att jag gick upp klockan 5 och är medveten om att jag ska utsättas för denna apati nästa dag. Så jag tänker därför att jag ska lägga mig tidigt ikväll, för att få sova ut. Det är något jag tänker varje kväll. Det är något jag gjort en kväll. Lite frihet måste man få ha, tänker jag och spenderar därför min fritid med att logga in och ut på facebook, spela final fantasy 7, kolla på history channel och dricka te.
 Fy fan.

randiga rutor med rutiga ränder

 
 Och vi springer fort för att känna vinden smeka oss i ansiktet. I ansiktet men också över hela kroppen, för vi är självklart nakna. Vi har inget mål och det gör det så mycket bättre. Då kan man springa vart man vill. Hur man vill. Man kan försöka galoppera. Eller springa som en dvärg.
 Vi kan sätta oss ner när vi vill. Vi kan ligga ner också. Vi bestämmer själva och vi bestämmer vad vi vill.
 Så vi bestämmer oss för att bada. Det kan vi också göra hur vi vill. Simma som en hund. Eller plaska som en dvärg.
 Vi är lyckliga och vi torkar i solen. Det är varmt och skönt.
 Jag kan inte minnas att jag någonsin känt såhär för någon. Det känns så självklart. Du sitter bredvid mig, och jag ligger bredvid dig. Du ler. Jag smeker dig med maskrosbladet så att det kittlar. Du skrattar till. Du är en dvärg. Jag föreslår att vi bygger en koja och sover här i natt. Du tycker att det är en bra idé. Det är det jag gillar med dig, du är öppen för förslag. Och du är dvärg. Du är en öppen dvärg.
 Snart är natten här och då ska vi sova i kojan vi nu bygger. Du är så liten. Du är verkligen en dvärg. Men med mig är du trygg. Med mig når du upp, för vi hjälper varandra. Vi är starka tillsammans. Tillsammans har vi långa armar.

jag har tappat svingen. svingen är tappad.

    
Jag läste i din dagbok att du tycker att jag är "överbeskyddande" och "svartsjuk". Jag blev bara så jävla sårad.

En kvart som varade en timme

Det finns ett ställe, en plats som bara han känner till, där han lägger murkla i ring. Varje dag, ibland flera gånger men oftast sent på natten, går han dit och lägger sin murkla i ring. Det har blivit terapi. Vad han skulle ta sig till om murkla en dag plötsligt försvann, slutade att existera, vill han inte ens tänka på. Men det gör han i alla fall och han har kommit fram till att han antagligen skulle bli tvingad att gå över till champinjon eller möjligtvis kantarell. Men för nuvarande finns ju murkla, så då är det murkla som läggs i ring.

 Den övriga tiden på dygnet är han mer eller mindre som alla andra,  i alla fall alla andra han känner till. Förutom, gissar han, att alla andra inte avslutar dagen med att lägga murkla i ring. Men det är deras förlust.
 Det händer att han försiktigt försöker berätta om vilken oerhört positiv effekt att lägga murkla i ring har haft för honom, i hopp om att andra skulle kunna använda denna (ännu?) icke vedertagna terapiform. Men varje gång har nervositet och rädslan för att det skulle uppfattas som sinnessjukt tagit över och han har på sin höjd tyst mumlat "murkla", vilket givetvis inte ger murkla i ring fenomenet någon som helst rättvisa, och samtidigt ironiskt nog får honom att framstå som just sinnessjuk.

 Nej, han håller nog sin murkla i ring för sig själv. Alla har sina egna sätt att handskas med livet. Och hans sätt är att lägga murkla, att lägga murkla i ring.