Självklar början

Jag har insett att mitt öde, mitt livs kall, har väldigt mycket att göra med saker som går fel. Jag har accepterat detta och det är ingenting jag tänker speciellt mycket på förutom att när det händer pressa fram ett ynkligt "jaha" som en lam respons på det hela. I många fall ihop med ett obefogat skratt.

Jo, det har som sagt blivit en väntat början på en väntad resa. Jag och Jerre släpade våra äckliga arslen upp till stockholm stad för att kinesa lite hos Coste som ett tafatt försök till att göra starten på äventyret bekvämt och enkelt. Och väl hos Coste var det allt annat än otrevligt. De två spenderade kvällarna genererade i ett antal guldkorn i form av skrift och livsbeakande betraktelser. Faktiskt så bra att vi skrev ner dessa och skapade någon slags delad äganderätt, så att om jag publicerar något av det som skrevs ned eller nämner det vidare är det mitt ansvar, nej, min plikt att informera om Herr Costes medverkan och delaktighet. Men nog om det nu.

Den andra dagen vaknade vi efter vad som kändes som allt för några timamrs sömn och försökte skynda oss in till centrum för att fika med Calle. Efter det tredje missade tåget var det dags för Calles arbetsintervju och vi fick därför vänta ytterligare två timmar (uppskattningsvis). Dagen visade sig til lslut vara väldigt gemytlig och vi avslutade den framför tv, jag och jens försedda med en varsin strategiskt inköpt energidryck. Planen var att hålal oss vakna fram till fyra på morgonen då bussen tog oss till tunnelbanan, som i sin tur tog oss till centralen som ytterligare förde oss till arlanda där vi skulle komma i lagom tid till att lugnt kunan äta lite frukost, checka in och sen fly från skiten. Men nu var det ju jag och jens som reste.

Som planerat tog vi oss till bussen vid fyra, den förde oss som planerat till tunnelbanan, som planerat förde oss till centralen och slutligen till arlanda, som planerat. Men under resans gång, både lite chockade över att ingenting hade gått åt helvete, tog jens upp biljetten och gnydde något om tiden. Där kom den! vi hade ju, som väntat, kollat fel på tiden. Någon gång i början efter att biljetterna var köpta pratade vi om att det komemr bli skönt att resa 20.40 på kvällen pga. lungfaktorn (ickestressfaktorn). Men någon sen timma, eller tidig timma eller en helt vanlig timma upptäckte jens att planet gick 08.40. alltså tjugo i nio på morgonen. skönt att vi såg det, pustade båda. nu var det ju så att jens, på expresståget till arlanda, upptäckte att det inte låg till så, utan att vi var dumam i huvudet helt i vanlig ordning. anledningen låg i det amerikanska sättet att se på tid, eftersom att dom inte kan lära sig nya siffror sätter dom enkelt pm eller am efter klockslaget för att berätta om vilket klockslag på dygnet det rör sig om. vi hade missat det lilla pm:et och grät hela vägen till arlanda. fast vi grät inte som det vanligtvis gråts, vi gråt i form av skratt.

Så, nu är jag mitt uppe i att avverka de 14 timmar dötid grav hjärnskada kan medföra. Efter en tid liggandes på en bänk lyssnades på ipod, lite ätande, lite strosande med vagn (vilket jag helt otippat fann extremt rogivande och faktiskt även lite kul... borde skaffa en väskvagn), läsande i bok sitter jag nu här vid ett internet. Vad de resterande tre timmarna till incheckning och de ytterligare dryga två timamrna till avresa skall fyllas med kan bara framtiden svara på. men antaglien skräpmat, lite mer strosande (hoppas hoppas) och kanske någon form av mänsklig och sund reaktion av bakslaget. fast det sistnämda är nog att hoppas för mycket. jag har ju accepterat nu. accept-era.

Kaffe!