Efter ett litet litet tag

Sträcker in handen och skrattar. Och skrattar, upprepar jag ljudligt och orden ekar i det tomma rummet. Drar ut handen tillsammans med brevet.
Det var hennes brev, fast det är nu mitt. Hon gav det till mig. Hon skrev det med avsikt att ge det till mig.
Hon beskrev finurligt sin kärlek.
"Du ska akta dig för ensamheten, Johannes. Se till att sova mycket också, du ser så trött och sliten ut. Vi är oroliga."
Det var länge sen hon skrev det. Det var länge sen jag hette Johannes. Jag har med tiden blivit något mer, något annat än bara ett namn.
Jag har blivit absorberad av evigheten, blivit ett med den.
Och skrattar, säger jag återigen nu högre än någonsin. Jag skriker det.
Jag skriker och skrattar. Jag skrattar, och jag skriker att jag skrattar.

" Din mamma säger att du har börjat klä dig i uniform och vill att man ska kalla dig 'fina flickan'. Snälla Johannes, det finns hjälp att få! Men du måste själv ta steget."

Det är tyst nu.
Jag skrattar inte längre. Jag ligger på rygg. Mage.
Golvet är hårt och blött och jag tror det blöta är avföring för det är varmt och det luktar illa också.
Men det kanske bara är tystnad.
Ensamhet.

Jag hatar Per Gessle

Jag hatar honom verkligen. En av anledningarna är som följer:

"Åååh, varje gång jag når
lägger jag handen på ditt lår
så du känner att jag är här
jag är där vart du än är
som ljus åt alla håll
som en spegelboll

Nu kan få mig som du vill
Och ta mig dit du vill
Vi borde sakta ner
men natten ber om mer
och vem vill ha kontroll
Under en spegelboll

Ååh, om din kärleks stora pris
är att dess feber gör mig vis
ber jag en servitris
att komma med mer ris
för vem vill ha kontroll
under en spegelboll

Under en spegelboll
Spegelboll, spegelboll spegelboll
Under en spegelboll
Under en spegelboll"

Äckla

Det gapande vulvhålet konstaterar sin existens i ansiktet på mig, med avskyvärd intimitet.
Jag inser att det är fantastiskt. Jag inser att jag älskar vulvhålet.
En gång kom jag ut ur ett vulhål, och nu vill jag alltså tillbaka.
Tillbaka till vulvhålet.
In in in in in in.

små ord som kanske betyder något

lägger mig ner
drar mörkret över huvudet
låter det omfamna mig
göra mig tryggt anonym

här vågar jag ställa frågor
och ge svar
som i ljuset bländar
och bränner bort min fasad

för så fort mörkerskynket åker av
står jag naken och sårbar
i en omgivning som sår tvivel
och ställer krav

men jag vet att det finns människor som känner som jag
som i deras mörker försöker finna styrkan att vara kvar
vi behöver bara hitta varandra
våga tända lampan
och tillsammans klara nästa dag

sluta sluta sluta sluta

Det kommer att smaka blod, fräser han. Och mycket riktigt fylls min mun med smak av blod. Konstigt att hur olika vi alla ändå verkar så smakar vårt blod alltid likadant. Det är möjligt att det finns undantag, men de bekräftar då enbart regeln.

Efteråt fylls jag av skam. "Är du säker på att hon ville dö?" frågar jag utan att egentligen våga höra svaret, och det kommer inget svar. Det kommer istället kärlekskramar och vi älskar utan skydd ovanför resterna av liket.

Dans till begravningsmusik

"Nej! För att världen har gått sönder. Vi är apor som blivit cancer." säger han och rynkar pannan som för att understryka att det borde vara självklart för alla.
"Man får betala för att existera. Allting går i cykler. Det onda i människor göds av egoism, ignorans och rädsla, och kommer alltid finnas kvar. Det är ingen idé" fortsätter han och tar tag i min jacka och stirrar maniskt rakt in i mina ögon.
Förvåningen gör mig stum och jag försöker förgäves få fram ord som skulle leda till förklaring, men får bara ur mig "men... men jag... om... varför... " innan han högröstat avbryter mitt tafatta försök med " Jorden har blivit en fabrik, industrier i konkurrens om profit, en lek med naturresurser och människoliv. Företag och polis, är en del av samma industri, som ställer krav, stiftar lagar som aktivt tar ifrån dig din fritid och ditt självständiga liv, och upprätthåller ordningen så den ger dem profit. En människa är för dem en del i deras maskineri, ett kugghjul, en utbytbar pusselbit."
Vid det här laget har han dragit jackan uppåt så högt att jag tvingas stå på tå, och han stirrar fortfarande med samma maniska blick, rakt in i mina ögon. Jag är som hypnotiserad och numera helt oförmögen att yttra några ord alls. När han efter en uppskattad oändlighet med början och slut upptäcker detta, och när det samtidiga sökandet efter rörelserna i mina pupiller som skulle bekräfta förståelse inte gav önskat resultat, släpper han jackan och då också ner mig från mina tår. Han går bort till fönstret och blickar ut över rusningstrafiken. Där står han några minuter, suckar och mumlar saker som "så lättmanipulerade, så godtrogna, så stolta... små intelligenta behållare som fyllts med rädsla och korruption" för att sedan plötsligt vända sig om och återigen stirra på mig med samma maniska blick som fått mig paralyserad och stum hela den här tiden. Jag kan inget annat göra än att stirra in i hans ögon likt ett rådjur i framljusen på en bil som kommer mot det i full hastighet, och antagligen med samma förundran och rädsla. Han tar ett djupt andetag, låter lungorna fyllas till bristningsgränsen, håller kvar luften så länge att hans ansikte blir rödare än vad hans inlevelse nyss gjort det, och börjar långsamt andas ut. Han har ögonlocken stängda under hela utandningen och när dom öppnas möts jag av en total motsats till de stirrande, maniska rovdjursögon han riktade in i mina ögon bara sekunder innan. De här ögonen är totalt olika, trots att det fortfarande är samma. De här ögonen är fyllda med något som ser ut som lugn och acceptans, om det nu finns någon egentlig skillnad mellan de båda. Hans sätt att titta på mig gör mig avslappnad och jag känner att jag återigen är kapabel att artikulera mig, men innan jag hinner pröva min tes börjar han prata. "Jo, det löser sig faktiskt alltid i slutändan, för hur jävligt allting runt omkring dig är utan att du lyckas ändra på det så kommer döden alltid och befriar dig. Har du tålamod så väntar du, sprider positiv energi, kämpar. Annars kan du alltid bara ta livet av dig. Låt det bli en läxa." säger han leende och drar med en hastig rörelse upp en pistol ur innerfickan och skjuter sig själv i huvudet så att innehållet dekorerar väggen vid vilken han strax därefter ligger i livlös befrielse. Jag vänder mig om och lämnar hans lägenhet. Jag är nu om möjligt ännu mer chockad och när jag gått ner för trappan och öppnat dörren till min lägenhet möts jag av att hon står i hallen och säger "Vilket oväsen det var. Hade han något salt?"

snutt snutt och kläm kläm

Kall och stor. Säkert blöt också. inombords.
Saker man tänker, som inte existerar, är också energi.
Energi som jag riktar mot dig.
För du existerar.
Fast inte hos mig.

Fläckar som flaxar

"HAHA! Jag bara skojade! Det är crack!" skrek han med synbar förtjusning när jag blåste ut ångorna, och jag skrattade direkt åt att jag inte hade ifrågasatt att jag aldrig hade hört talas om rökbara bergskristaller som kurerar.

det som inte händer kan man låtsas fram

Vi är främlingar för varandra. Alldeles nya och spännande. I min fantasi är hon estetisk och känslig, djup och insiktsfull.
Och jag skulle kunna vara vem som helst i hennes fantasi, om vi bara höll käften tillsammans.
Jag vill gå fram och föreslå att vi blir ihop och aldrig pratar, bara projicerar och fantiserar tills allting är löst och vi är lyckliga.
Jag försöker säga det till henne, utan ord. Jag stirrar henne med manisk koncentration i ögonen samtidigt som tankarna skriker "låt oss låtsas tillsammans, jag kan vara vem du vill" och hon svarar med nervös nyfikenhet.
"Ursäkta?" säger hon, och jag skakar på huvudet och koncentrerar blicken så hårt jag kan samtidigt som jag ökar rösten i huvudet.
"Har du problem eller? Kom vi går härifrån." kommer ut ur hennes mun samtidigt som hon greppar tag i någon som jag låtsas vara hennes älskarinna och avlägsnar sig från platsen.
Jag ger upp och lägger mig ner på plats. Jag blundar och låtsas att hon har lämnat mig för alltid, efter år av ett kärleksfullt förhållande.

Man dricker alkohol och blir full

Han vill föda ett föl. Ut. Ut ur honom. Ett föl. Kanske en kalv. Vad som helst egentligen. Ost?
En ost? Nej, ett föl. Eller en början på en häst. Ut ur honom.

Men det går inte och det blir fel. Han äter henne. Tuggar hennes kött. In i henne, tänderna. Djupare, djupare. Det kommer ben. Där köttet slutar början benen, eller tvärtom. Han äter. Han tuggar och sväljer. Vem tror du att du är? frågar han när hon sakta dör av hans giriga tuggor. Ät mig, skriker hon. Ät ät ät, skriker hon innan hon försvinner ner i hans äckliga mage.

Tills slut är allting meningslöst.

onödiga ord

Han pressar sig mot mig. Hans kropp är varm och blöt av svett. Får jag lov att gratulera, gratulera, viskar han skrattandes och jag är så fruktansvärt rädd. Vad kommer nu? Vad är nästa steg?

En annan dag promenerar jag omkring, utomhus. Plötsligt ser jag honom. Jag går fram och tar hans hand, men märker snabbt att det istället är han som har tagit min hand. Han tvingar ner mig på marken och gratulerar, gratulerar. Vi skrattar tillsammans och jag vill vara med honom, hos honom, där han bor. Men han säger att det inte går för att jag verkar sjuk i huvudet. Han gratulerar, gratulerar, och går sin väg.
Jag sitter kvar.
Jag undrar vad som kommer härnäst?
Vad är nästa steg?

Lars of attraction

Jag smygtittar när hon varsamt lägger sig på spikmattan. Smygtittandet har gett ny glöd åt ett annars slentrianmässigt och rutinbetingat förhållande. Genom smygtittandet förvandlas de barmknölar man till vardags slänger trötta blickar på plötsligt till fantastiskt ymniga bröst som glänser rikligt och spännande i sitt bedårande sken. Det som lockar mest är känslan av det förbjudna, det omedvetna, och att man givetvis föreställer sig att hon är alldeles skör och öm, försvarslös.

Jag blir girig, oförsiktig. Ger ifrån mig ett ljud som skvallrar om min närvaro. Jag märker att hon undrar vad jag gör i hennes hem. "Vad fan gör du i mitt hem?" uttrycker hon det. Resten är ordlöst vrål, hysteriskt. Lite väl överdrivet tycker jag. Vi har ju umgåtts såhär i flera år nu, jag har bara inte sagt det till henne än. Jag ville ju bara ta det försiktigt. Inte stressa in i något.

När hon gråtandes hotar med att ringa polisen förstår jag att det är dags för mig att gå. Jag ger henne nyckeln jag lät tillverka från reservnyckeln hon förvarar i nyckelskåpet. Jag förstår att det är slut. Jag gör ett försök att rädda vårat förhållande. Ber henne tänka på allt vi varit med om. "minns du den där gången du ramlade i duschen och vi skrattade och skrattade?" undrar jag leende, men det får henne bara att gråta ännu mer. Böjer mig fram i i desperation, tänker att jag kan få mig en liten farvälkyss. Hon skriker nu högre än någonsin. Jag har aldrig förstått mig på kvinnor.

Lite längre ner på gatan. Öppen persienn. Någon sminkar sig topless. Någon speciell. Jag ser potencial. Det här kan bli något.

arbetslös aristokrat, alkoholiserad, arg

På husvagnsparkeringen. En vinter. Vi hittade en död kille.
Han varken pratade eller rörde sig, han var bara alldeles död. Min kompis ville att vi skulle kissa på honom, men jag tyckte det verkade meningslöst eftersom han var död.
Själv ville jag bara stå där och se liket ruttna. Sakta försvinna. Bli absorberad av världen. Bli ett med allt. Fylla en sista funktion.
Men det tog för lång tid så vi kissade på honom.

Blivande ensamastronaut

Den morgonen satt jag och funderade på rymden, den obegripliga, den oändliga. Oändligt tedde sig i sömndrucket tillstånd som väldigt stort. Så stort att ju mer jag tänkte på det desto djupare ner i kaffet stirrade jag, och kom fram till att oändligt är större än vad kaffet är svart. Det gladde mig att jag inte hade några som helst belägg för den tanken, men jag bestämde mig för att inte kunna motbevisas. Det måste vara väldigt stort, tänkte jag, för det här kaffet var väldigt svart. Så svart att om man stoppade fingret i det så slutade man inte bara se fingret, utan det blev också väldigt varmt. Så varmt att det faktiskt tillfogade mig fysisk smärta. Det kan ha varit just den smärtan som gjorde att jag plötsligt fylldes med en överväldigande lust att skrika. Det kändes logiskt, och det hela skedde så fort att jag varken hann eller försökte tänka efter vad jag skulle skrika, jag bara skrek och dom ord som ville ut kom ut. Inga hämningar. Alla ord är möjliga. Resultatet blev det obevisliga "rymdjävlar i helvetet".
  Hon vaknade givetvis och undrade vad jag höll på med. Jag förstod inte riktigt frågan. Eller rättare sagt förstod jag frågan, jag förstod snarare inte varför frågan blev ställd. För mig var det i alla fall, och borde vara för andra, uppenbart att jag satt i morgonrock i köket och skrek ner i kaffekoppen och hade ont i fingret. Givetvis kan man inte se att någon har ont i fingret, om inte denne visar det med gester, vilket jag tyckte mitt viftande och sugande ackompanjerat med "aaaaaaooooch" gjorde.
 Under hela tiden vi varit tillsammans hade hon kallat mig speciell, och trots att det var samma ord då som i början kunde jag märka att det för henne inte längre hade samma betydelse.
 Hon hade också förändrats. Hon hade nån gång under våra 5 år tillsammans bytt både namn och skepnad. Jag minns att hon i början inte varit spiralformad och skiftade inte heller i regnbågens färger i takt till psykedeliska ljud som skapades i vågorna från energifältet hon utsöndrade genom sina tindrande ögon, så som hon nu utan tvivel gjorde.Vilket starkt kaffe, tänkte jag plötsligt. Jag hade tydligen glömt, eller aldrig vetat, att kaffe är starkt hallucinogent. I efterhand förstår jag att det krampartade skrattet bara förstärkte nervositeten hon kände, men jag fann det för stunden otroligt roande att jag plötsligt låg på golvet och att hon skakade mig och ställde frågor som "vad fan är det med dig", "är du ok" och "hör du vad jag säger".
  Jag vet inte om det var för att psykosen blev diagnostiserad, eller om det berodde på hur den yttrade sig, men hon började ta tydligt avstånd. Så tydligt att hon faktiskt sa det rakt ut. Eftersom jag för tillfället inte befann mig rakt ut, utan snett ner till vänster, hörde jag först inte vad hon sa. Men efter att hon upprepat det i min riktning kunde jag tydligt höra att hon sa "jag sa att jag tar tydligt avstånd". Jag bad om ursäkt men försäkrade henne om att jag också tyckte det var psykiskt påfrestande att vara förföljd av den intergalaktiska maffian. Hon fortsatte med att bli märkbart upprörd och käftade nånting om att jag hade blivit "galen" eller "tokig". Jag lyssnade inte riktigt för jag var i full färd med att mäta sekunderna det tar för takplåt att känna närvaron av fullkornsris med förbundna ögon.
 Sen försvann hon. Jag kan minnas fel, men jag är ganska säker på att hon vaporiserades till tonerna av en väldigt trevligt symfoni jag inte hört varken före eller efter det.
 I skrivande stund befinner jag mig i den 15e dimensionen av säkerhetsskäl, och anledningen är för att försäkra om att jag numera är frisk.

Stad är en plats som vi lägger i små påsar

 Att åka 13 mil till vänster. Kliva av och starta om.
   Ligga länge på morgonen och försvara dig mentalt. Ordlöst. Tyst. Så att ingen hör.
Resa dig och springa direkt ner i diket. Skratta och strunta i att alla ser dig. Alla ser dig, men det struntar du i.
 För det spelar ingen roll det spelar ingen roll. Vi blir lurade. Det är förjävligt. Vi tappar allt hopp och vi går sönder tillsammans. Allihopa går sönder med varandra.
 Så det spelar ingen roll. Du kan lika gärna skratta för att skratta känns bra.

vi säljer oss på flaska

 Du undrade vad jag gjorde 
jag svarade att jag slickar dina sår
 du förklarade att det var ett uttryck
men att jag hade hjärtat på det rätta stället
och jag undrade vart man annars hade hjärtat
 och du bad mig hålla käften
 och när jag gjorde det skrattade du fast jag kunde se att du var arg

 Vi låg med varandra och efteråt grät du
 som du gjorde allt oftare efter vi haft sex
 och ibland innan också
  men när jag frågade varför
 så sa du bara "det är ingenting"
 fast jag kunde se att det var sorg
 men jag sa det aldrig, för du blev så arg

sen en dag berättade du
 att det var nånting

skamhanda och handa andra

 Det är med mina händer som jag tar på dig, jag tänker behålla dom.
  Men självklart lånar jag ut dom. Oftast behöver du inte ens fråga.
 Ibland säger du till och med nej. Nej, som i att du inte vill att mina händer ska ta på dig.
 Så då tar jag på mig själv. På min kropp är mina händer alltid välkomna. Välkända fingrar med bestämda rörelser. Vana händer med bastanta ryck. Ibland är det tråkigt och oengagerat, men det fyller alltid en funktion. Gråten efteråt är kanske för att skölja bort skammen. Och för att jag vet vad jag har att jämföra med.


Men så är du plötsligt mottaglig igen, och jag kan istället låta fingerspetsarna nyfiket vandra i ett landskap som inte är deras egna, med händer som är mina, som jag tänker behålla.

världkommen

Vi tar buss nummer nio. Det är bussen som tar längst tid.
 Du är utklädd till nunna.
 Vi skrattar hejdlöst.

det här stället, den här platsen

 Hemma i söderköping. Det är mysigt. Känns bra.
 Man får passa på innan ångesten kommer, om ångesten kommer. Och ångesten kommer. Så man får passa på.
 Så nu passar jag på.
 Det är mysigt.
 Känns bra.

Handa rätt : handla mycket

Spår av blod.
   Här har hänt något spännande.
Inte mycket kan man lita på, men blod är ett utav undantagen. Så fort det lämnar kroppen blir det intressant.
  Blod inne i kroppen tar man självklart för givet. Gör man inte det är man dum i huvudet eller varit med om något riktigt hemskt men klarat sig. Det kan också vara så att man varit med om något riktigt hemskt och klarat sig, men är dum i huvudet så man tar blodet för givet i alla fall, trots alla timmar man fick ligga i transplantation och vänta på att kroppen skulle acceptera det nya hjärtat.

Det finns olika typer av blod (blodtyper). Dessa består av olika bokstäver och plus eller minus. Fast själva blodet består ju naturligtvis inte av bokstäver med plus eller minus, utan det är bara ett sätt för att kategorisera de olika typerna av blod (blodtyperna). En av dom kan tas emot och ges till alla, eller hur fan det va. Och en kan bara ta emot en. Fast nu skrev jag ju något motsägelsefullt. Skitsamma. Det är nåt åt det hållet i alla fall. Vad jag är helt säker på är att man inte kan ge eller ta emot blod sådär hur som helst. Det finns en teori om varför det finns olika typer av blod (här skulle jag kunna skriva blodtyper igen, och nu gjorde jag det och lite till) och den har med inavel att göra.
 Nej. Nu ljög jag. Jag skulle kunna fortsätta lögnen, men jag vill inte. Jag har kanske mognat. Jag har kanske slutat ljuga kompulsivt och genomskådligt.
 Blod är i alla fall som regel rött och man kan stoppa det i munnen och låta det bli en del av kroppen. Även om det inte är samma typ av blod (nej, nu orkar jag inte mer). Från munnen är det säkert. I munnen är allt blod välkommet, trots att det ibland är smittat med aids.

 Nu har jag skrivit något osammanhängande. Något Speciellt. Det är bra. Jag är påverkad av samhället.