tema : identitet

Det är som att vara på en plats
en plats man redan varit på
men inte komma ihåg det

är man då där för första gången?

det är så jag tänker. och svaret är, att det bestämmer man själv.

för minne och fakta är två helt olika saker.

du styr dig själv. det är du som har ansvaret! du vet ju om det, och det är också därför du är besviken på dig själv.
jamen ,du kan ju inte ändra på dig över en dag.
eller kan du det?
ja säger du. du säger ja.
så ändra på dig då!
ja just det, det har du ju redan gjort.
och nu minns du den förra gången du var här! det var sommar! haha, ja det var sommar, och du hade precis kommit hem från nån skidresa eller något!
men var det första gången?
äh, det spelar ingen roll. du har bestämt dig för att släppa det, det är ju ändå dåtid och den kan man ju inte ändra på i alla fall... jo, ändra kan man ju tydligen.
nej! du har ju bestämt dig för att inte tänka på det! fort, tänk på nåt annat!
nåt annat än vad?
nåt annat än det du inte ska tänka på!
men vad var det?

fan, jag minns inte! haha. Äh, det var säkert inget viktigt, men om det är viktigt kommer det nog tillbaka senare...
vart är vi förresten?

det jag lyssnar på när jag pysslar

http://www.youtube.com/watch?v=4hSJxbG9Vls

http://www.youtube.com/watch?v=AlbUCqtzC0E

http://www.youtube.com/watch?v=MkpMtKIsPGI

http://www.youtube.com/watch?v=tQ9le9DMd4Q

http://www.youtube.com/watch?v=iimMKWF7SK0

http://www.youtube.com/watch?v=Eq9t2FFh6LA

http://www.youtube.com/watch?v=HQeTaX6Xawg

http://www.youtube.com/watch?v=-4hZt--0Yno

http://www.youtube.com/watch?v=uqQGD6FACEE

Loggbok från Stavhoppslandslaget

Du kanske skadar dig på den, stammar du försiktigt. Du ser så otroligt osäker ut, som att du aldrig har sett en man visa sina känslor med en motorsåg förut. Jag skrattar och och tittar dig djupt i ögonen, för att lugna, för att lugna dina nerver. Trots det rycker du till, nästan skriker, när jag drar igång motorsågen med två bestämda och kraftfulla ryck.
Nu ska jag visa vad kärlek är, ropar jag så förföriskt jag kan.

Jag vaknar förvirrad i en sjukhussäng. Dom säger att du inte finns längre! Dom säger att jag har sågat dig i bitar! Åt helvete med deras idiotiska påståenden!

Jag minns ingen rättegång. Jag minns inte ens hur jag fördes hit. Rummet är enkelt, studentaktigt spartanskt. 12 år är en lång tid. Klarar du att vänta så länge? Jag lovar att vara din när jag kommer ut. Jag vill visa dig vad kärlek är. Jag vill visa dig mina känslor.

Sången dom sjunger när Faxvåg tar slut

Vem kan Faxvåg förutan vind?
Vem kan Faxvåg med åror?
Vem kan skiljas från Faxvåg sin, utan att faxa vågor?

En kulen nattnattnatt, jag Faxvåg styrde.
Och faxet vågadevågadevåg, så Faxvåg yrde.

vi håller andan och väntar på döden

Sätter tänderna i den sista fliken som är kvar att slita bort från nagelbandet. Det börjar blöda igen. Han sitter där koncentrerad på sin egen tomhet. Tankar på tomgång och högar av ölburkar håller honom sällskap. Dagarna tycks ta slut utan hans hjälp, och likaså börja igen. Konstigt hur tiden går så fort trots att man lever så otroligt långsamt. Kanske skulle man anpassa sig, funderar han. Kanske skulle man byta ut den frystorkade maten mot färsk kost och ta vara på den tid man utan att blivit tillfrågad fått pressad i ansiktet. Vänsterarmen skrapar bort alla rester som allt för ärligt berättar om en existens i dekadent ensamhet från bordet samtidigt som högerhanden fattar en penna. Strax därefter har han ett blankt ark framför sig, blankt bortsett från rutan i ena hörnet i vilken han under samtalet med Kvinnan illustrerade diverse tortyrredskap.

Listan han nu ska skriva kommer att följas maniskt och förhoppningsvis också med det de levande kallar "glädje". Allt i ett försök, desperat och därför drastiskt, att knuffa in honom på livsmarknaden igen. Ge honom substans. Få honom att agera.

Första ordet är "filmjölk". Nog för att han inte förväntat sig något underverk förstår han att detta inte är hållbart. Vad behöver han? Vad är det första han kan tänka på som han saknar, förutom ett hållbart inre? Han kämpar länge emot, men till slut måste han erkänna för sig själv att det är kvinnan han vill ha. Kvinnan, som en gång var mittpunkten runt vilken hans planet cirkulerade. Men nu har hans mittpunkt stängt av sitt magnet fält och han har därför stannat.

Nästa ord blir därför "potatis". Trots att listan otvivelaktigt börjar likna en inköpslista mer än en livsmall tröstar han sig med att potatis kan man ju faktiskt använda till så mycket, man kan till och med göra sprit på den. Nej, nu försöker hans självförakt styra in honom i invanda mönster men han tänker för första gången på länge inte låta det!

Han skriver plötsligt "vänner" och kan inte hålla tillbaka tårarna. Så självklart! Så otroligt, nästan löjligt, självklart.
"ta kontakt med människor" fortsätter han med efter att ha slagit fast att det är en logisk fortsättning då man själv inte äger några vänner. Äger, tänker han, som i att äga. Han har inga höga krav såhär i början, varje steg är ett krafttag, om än ett stärkande ett. Han skulle nöja sig med en kram.

"kärlek som till ett barn" hinner han skriva innan hans hjärta skickar ut blodet på en sista resa genom kroppen. Det är en konstig känsla, den att känna att kroppen plötsligt sagt sitt. Han sitter till en början stel av skräck, som för att försöka lura döden med sin orörlighet. Han blir sen förvånad över hur mycket han hinner tänka innan också hjärnan stänger av, och skräcken har snart bytts ut mot acceptans. Sekunderna innan den slutgiltiga döden spenderar han med ett leende, ett leende över att han till slut vann över bitterheten, ett leende över de många lyckliga ögonblicken han nu plötsligt minns, ett leende över att Kvinnan alltid går att byta ut, men framförallt ett leende över listan, listan som han vet är källan till ett lyckligt och meningsfullt människoliv. För vad är livet utan filmjölk, potatis, vänner, kontakt med människor och att känna kärlek som till ett barn frågar han sig, och inser att listan är fullkomlig. Listan är en perfekt livsguide med sitt tvivelaktiga innehåll då den, precis som livet, är ologisk, full av brister och i ständigt behov av uppgradering.

Sen, äntligen, försvinner han.

slickar min spegelbild

Du är kall våffla. Du är vårtor och svett. Du är kyla och skelett.
Jag håller dig i mörkret. Jag håller dig nära och en bit ifrån. Jag är tveksam över hela situationen.
Du är kall våffla.
Du är kall våffla med mig. I mörkret. För i mörkret är vi alla anonyma. I mörkret saknar vi identitet. Där kan vi hålla varandra, nära och en bit ifrån.

Sen viskar du att du stuckit knivar i min rygg som du inte vill dra ut. Du är kall våffla! Du är vårtor och svett. Du är kyla och skelett.

Bästa fålen apelgrå (den rider Staffan själv uppå)

Jag bär med mig en ask. I den ligger liten liten mask. Förut, innan, var den slemmig och i konstant rörelse. Nu är den torr, torr som fnöske, och smakar gammal sårskorpa. Jag har döpt den. Jag har döpt den till "Evigheten" och har den som en påminnelse om min egen dödlighet, och även för det eviga kretsloppet. En dag lade jag Evigheten i en skål och hällde mjölk på den. Jag sa "där kan du inte ligga och skvalpa hela dagen, maskjävel" och torkade med hårtork och skrubbade med tvål. Det kom blod. Torrt maskblod.

Jag bär med mig en ask. I asken har jag Evigheten. Den är torr och smakar gammal sårskorpa. Ibland visar jag Evigheten till människor, till människor jag möter till exemepel på gatorna. Men dom vill inte, kan inte förstå. "Det är Evigheten" säger jag. "Det är Evigheten och du kan inte förstå" säger jag. Ibland skrattas det. Ibland kastas sten. En gång såg jag ett barn somna i sin egen glass.

Först sätter jag mig i bilen. Åker med bilen. Jag kliver ur den och in i ett tåg. Jag färdas. Jag transporteras. Jag blir gods. Ett tåg byts ut mot ett annat. Och sen ett till. Och sen ett till. 4 tåg sammanlagt, efter 4 tåg blir det buss. "Hej" säger jag till busschaffören, och anger min destination. Han svarar med en summa och sen bär det av. Det guppar och jag skrattar. Det kommer lite kiss. Jag skäms. Jag lägger mig på golvet, pressar in mig under sätet. Jag drömmer med ögonen öppna. Jag drömmer om tjejkalas och bollhav. Jag drömmer om sandstrand och finurligt pussel. Det plingar till. Jag är framme. Jag går av.
Några steg senare träffas vi igen. Alla blir glada. Jag får mat.

smegge

Jag hade glömt hur fint det var. Titta in i gamla luckor, se tillbaka på gamla sår.
Beroende på utfallet, för bakom var sin sten låg vi och hoppades. Ögolocken hårt sammanpressade, räknandes till tio. Så fort vi nådde dit, till tio, sprang vi för allt vi hade in, in i skogen, för att aldrig komma ut. Men ut kom vi. Du till ditt och jag till mitt.

I efterhand kan man tänka att vi borde stannat kvar.

vi riktar våra tankar, vi tvättar våra sår

Öppna rebellburken och skrika. Skrika ord som frihet och helvete. Sen, i stundens hetta, ordlöst vrål.
På med locket. Rebellburken packas in och skickas till dig. Kanske, när du öppnar den, kommer du förstå.

vi ruttnar och tar hand om varandra

Idag vaknade jag klockan 20. Helt nonchalant bara. Satte mig upp och såg en film. Nu börjar det bli dags att äta.
Började titta på hemresor idag. Måste få ordning på min internetbank innan jag kan köpa en sån. Tänker åka till min bank och klaga arslet av dom. Hur det ska gå till rent praktiskt har jag inte listat ut än, men jag tar med mig en såg och improviserar på plats. Det är stunder som dessa jag inser lyxen i att ha körkort med tillhörande fordon. Eller en egen chafför. Om det är någon som känner sig manad är det bara att höra av sig. Man får betalt i umgänge och kanske lite färdkost. Ok skit i det då! Jag tar tåget ditt lata as!

Är man hungrig, som jag är, vill man äta, som jag vill. Har man då bara konserverade köttbullar med potatis på burk, som jag har, överväger man starkt att värma en icapizza för 4:e dagen i rad, som jag gör. Nudlar är inget alternativ; för många festivaler. Och av samma anledning går även raviolin bort.
Nu går man och värmer pizza, som jag gör.

Satsa allt du har, förlora

Då var det dags igen. Julafton, dagen folk kan andas ut efter att ha stresskonsumerat. "Men det handlar inte om det, julen handlar om kärlek, att umgås med dom man håller av... Och här har du lite saker jag köpte. God Jul!"
Nej, jag har inte mycket att hämta på julaftonen. Jag tror varken på tomten eller jesus, och är helt nöjd med sakerna jag har. Umgås med dom jag tycker om ser jag fram mot, men det kan jag göra vilken dag på året som helst. Som helst.
Men visst. Det är väl i grunden en fin högtid, om folk bara kunde ge fan i att mäta kärlek och omtanke i gåvor. Är det inte tillräckligt att bara umgås med familjen? Nej, självklart inte. Man måste ju få saker, eller uppnå den där obefogade euforikänslan när man ser någon lysa upp av gåvan man gett den.
Min ungjävel ska då fan inte få ett skit. Jo, det (ungjävlet) ska få lära sig värdet av hårt arbete, sen kanske belönas med lite glögg. Jag har själv ingen som helst aning om värdet av hårt arbete, så ungjävlet kan lära mig. Det blir våra gåvor till varandra.

Nej, nu ska jag se på film.
God Jul, vad fan det nu betyder.

Du skriker i sömnen

Vi flyter fram, tyngdlöst. Att bara finnas i luft. Som att färdas utan mål är meningen. Är syftet. Är hemligheten.
Vi flyr från maskeraden. Utan kläder nuddar vi varandra. Jag känner din ärliga närhet. Jag tar på din synliga skörbarhet. Jag famnar den, försöker fylla mig själv med den. Du ger mig inträde. Du öppnar dig.

Vi existerar för en stund ljudlöst. Tillsammans tuggar vi på tvivel, försöker nervöst svälja men spottar det snabbt ut. Vi har insett vad det betyder att visa sig. Att titta tillbaka. Att välja människan före frågorna, men fortfarande ställa dom.

Vi är en plågsamt liten krets, vi som inser att det inte är för sent. Inte ens för oss.

Han slog mig så vackert

Jag liknar den vid en filmprojektor, tiden, källan till liv. Projektorn är givetvis själva jaget, den människa man av olika anledningar väljer att vara. Filmrullen är alla minnen man har lagrat, ens historia. Linsen är nutiden, den som gör det möjligt för filmen att visas. Med hjälp av linsen återspeglas och påminns vi om våran historia, men den omformas samtidigt och lägger grund för hur man ser på nästa ögonblick. Vissa har en hel, sammansatt, film. Det finns dom med trassliga rullar men med färgrik och vid lins. Andra har högar med rullar som upprepat bombarderar duken (som skulle kunna symbolisera framtiden, till vilken vi ohejdbart färdar men aldrig når). Sen finns det människor (projektorer) som nästan inte har någon rulle alls, och en lins knappt använd. De som lever i nuet på ett sätt som inte ger variation och då inte heller frihet.
Men jag gör så gott jag kan med min projektor. Försöker även hjälpa andra, låna dem min lins, ge dom lite rulle. Men jag behöver andra jag också. Ska vi mötas halvvägs? Vill du bli min bioduk?

Det står en bil utanför och ser glad ut

Och då kanske man tänker att man inte räcker till, att man inte är tillräcklig, att man till inte räcker. Så fånigt, när man går omkring och är alldeles fantastisk. Om inte annat så för sin otroligt komplicerade uppbyggnad. Saker man inte ser, men som ändå finns där. Saker man är. Saker man består av. Sex laxar i en laxask.

Ger dig en skvätt. Häller den tills vidare på bordsduken. "Här har du skvätten" ska jag presentera det när du kommer. Om du kommer. Det vet jag inte om du gör, jag bara hoppas. Då ger jag dig min skvätt. Min skvätt, att bli din. Min skvätt från mig till dig.

Och i hytten, våran hytt, har vi hängt bilder från förr nästan överallt där vi lärt oss att bilder bör hänga om bilder ska hängas. Vi tycker så mycket om varandra att bara en tredjedel är naket. Sen lagar du mat till mig, annars slår jag dig. För trots att jag älskar dig måste jag lära dig vem som bestämmer. Det är våran överenskommelse, den du tvingats in i. Men du nöjer dig. Du har inget val. Du existerar inte ens. Inte ens lite. Du är bara en produkt av min blogg, och det är ditt eget fel, din sjuka jävel! Lämna mig ifred! Jag orkar inte längre, orkar inte pressas in i hörn!

Och sen ber vi om ursäkt.

Vis, dom och tand.

Hon är en snabbspolning i filmen om hans liv. Okaraktäristik, som en levande gästbok. Andra människors åsikter och citat utgör hela hennes existens och nu är hon därför lämnad i dåtidens dunkelhet.

Han dricker single malt whiskey och onanerar. Ännu en kvinna besegrad av hans vrida, föraktpräglade världsbild, och där kvinnorna tar slut tar högerhanden över. Tillsammans med porren. All denna jävla porr! Morbid, förnedrande och fullständigt fasansfull porr. Om hans känslocentra fungerat hade han garanterat gråtit nu och kanske, kanske tagit sig ur denna ensamhet. Men istället smuttar han i sig ännu en klunk whiskey och har känslolös sex med sin egen arm framför "Underaged sluts home alone5".

Förlåt. Det är bara så svårt att höra av sig just nu, det är så mycket med jobbet och allting. Och det faktum att jag hatar dig för det ynkliga crackluder du är hjälper ju inte direkt :)
Men nån dag ringer jag. Vi kanske kan ta en fika eller nåt?!
Puss puss, ha det bra!

Det är bara tid.

Idag kom Wolfkvinnan hem till mig. Hon sa att hon kommit för att äta mitt kött.
En obeskrivlig rädsla fyllde min kropp, en rädsla av slaget som får kroppen att skaka och pressa ut svett. Så försiktigt som möjligt och med en röst dränkt i svaghet försökte jag få henne att ombestämma sitt, för mig, drastiska och omoraliska beslut.
Men Wolfkvinnan bara skrattade så hårtussar och slem snart täckte större delen av golvet. Hon sa att mitt folk behövde man tillrättavisa. Hon sa att min typ av människa behövde sättas på plats, annars skulle vi oundvikligen gå för långt. Sen började hon tugga.
Det är omöjligt att beskriva smärtan jag kände. I vad som kändes som flera tusen evigheter gnagade hon min vänsterarm i typiskt Wolfkvinnemanèr. Först bet hon ett hål i skinnet med de vassa Wolfkvinnetänderna, rev sakta bort, bort skinnet som skyddade de ömma musklerna, och plötsligt var det bara ben kvar. Ben, som med sin muskellösa existens för alltid kommer påminna mig om Wolfkvinnan och Wolfkvinnans överlägsenhet.
Hon hade segrat. Ännu en gång, och som alla gånger, hade Wolfkvinnan segrat. Jag börjar tro att det är lönlöst att försöka komma undan.

kretslopp

Efter frukosten, bara blicka ut mot bergen. De snöklädda bergen, som kapslar in mitt liv. Blicka ut mot bergen, och upp, bort över dem. Kanske tar de aldrig slut, egentligen.

Ensamheten gör sig påmind. Coldplay hjälper till. Tröstar mig med snus och youtube. Tar tillfället i akt, att sörja. Att få ut det härskna. För förändring är ständig. Det går inte att veta vad som kommer härnäst. Men man kan gissa. Man kan hoppas och man kan drömma och man kan blicka ut mot bergen, de snöklädda, som kapslar in.

Snörvlar, hostar, saknar. Det är sol utomhus. Promenad kanske.
Rösten sviker. Försöker sjunga ändå. Det låter kul. Är man ensam får man roa sig själv.
Det är ju sol ute. Promenad kanske.

Det är bara tillfälligt ändå, allting. Kan lika gärna passa på att få ut all smuts. Rensa systemet. Promenad kanske. Det är ju sol ute.

situation : tomhet

Han saknar henne. Ja, det gör han verkligen. Han vill gråta för henne, ge henne hans tårar. Det har han lärt sig är vackert. Men han kan inte, det kommer inga tårar. Kanske, kanske har dom fastnat på insidan.
Istället sitter han där och tänker på henne. Han ler, och inser att det är vackert det också. Att bli tänkt på, tänker han, det är vackert. Att bli gråten över, tänker han, är lite vackrare. Men han nöjer sig, det har han lärt sig med åren. Att nöja sig är ett bra knep att ta till om man vill göra tillvaron lite bättre, och det vill man ju. I alla fall han, han som tänker. Han som tänker på henne och ler.

Jag tänker på dig.
Jag ler när jag tänker på dig.

främmande framstjärt

För trots att jag befinner mig här, här där jag är nu, finns jag lika mycket där, där där vi var då. Det har med fysik att göra, och något vissa kallar själ. Mitt fysiska väsen är begränsat, därför koncentrerar jag mig på mitt psykiska, som än så länge visat sig vara oändligt. Alla dessa processer, alla försök, denna ständiga strävan efter någonting större fungerar både doktor och lärare. Jag började inåt, fann problemen, problemen skapade processer som genererade i lösningar som i sin tur utsöndrade lugnet, och lugnet gav kärleken och medmänskligheten fritt spelrum att dela med mig, att bjuda, att våga visa mig själv.
Det där med att ge utan att behöva få.
Sen ser man förändringarna, ser människorna. Det handlar om att vilja, att kunna titta in i någon annans ögon och låta henne titta tillbaka, låta henne se dig. Att vara rädd kan vara en svaghet, men att våga vara rädd är styrka.
Jag säger öppna dig, låt andra in. Du kan göra det både fysiskt och psykiskt, du väljer själv, så länge det ger dig lugnet. Så länge det skapar dialogen, den inre dialogen där det inte hymlas, där inga lögner existerar. Dialogen som förhoppningsvis blir en diskusion.
För i slutändan är man ingenting utan andra. Men man är heller ingen med andra om man inte känner sig själv.
Lär känna dig själv, och våga släppa det du inte får svar på. Svar är i alla fall relativa och det läggs alldeles för mycket energi på dem. Enligt mig, såklart. För många är dom som gömmer sig, som liknar sina identiteter vid kunskap, utbildning, yrke, religion, mode, människor av samma kön eller andra typer av svar. Tillfälliga som livslånga. Svaret är ju trots allt ingenting utan frågan. Finn en frågeställning som fungerar för dig. Själv lever jag strikt efter den korta, men ack så breda "va?".

jaja, skitsamma. Ville bara döda lite tid. döda! men det går ju inte. här hugger man med kniv, stryper hårt med händerna, slår vilt omkring och skjuter med pistol... men ändå fortsätter den att gå. Jag har funnit lugnet i att ha sönder klockor istället, som för att symbolisera.
Vad blir det för mat idag undrar jag, och kom samtidigt på att ica har stängt, och då ica är den enda källan till rimlig näring får det bli ett ihopkok av vad kylskåpet har att erbjuda (: ravioli).
nu går jag.
jag går nu. nu går jag härifrån. kanske, ja kanske kommer jag tillbaka.

... va?

spetälska mig

Jag tänker på när jag får en liten studio att jobba i, en studio som rymmer musik och måleri, inspiration och kreativitet, poesi och kärlek. Det kan tänkas förekomma vinkonsumtion också, fast givetvis i måttliga mängder. Jag är en väldigt måttlig person, går inte gärna längre än nödvändigt. Nej, för mig är de bästa gränserna de som aldrig tänjs eller korsas. Helst av allt skulle jag vilja leva mitt liv i en kuvös med en inbyggd flatscreen, maten skulle serveras i droppform och byts enkelt ut mot morfin när det är dags att sova eller när jag sett något upprörande, antagligen något hemskt på nyheterna.
Livet är till för de oförsiktiga, jag nöjer mig med rutiner.

Jag ska köpa laptop. Med en laptop skulle jag kunna erövra världen. Men än så länge har jag ingen laptop, så världen får vänta med att bli erövrad (erövd). I alla fall av mig.

Nej, jag har inget utrymme för att skriva längre. Men det gör ingenting. För en dag, en plötslig dag i en greppbar framtid, bubblar det över och sipprar ut i alla porer på min tacksamma kropp, och jag kan fånga allt med min nya laptop inne i min studio. (erövd)