Åh vad trevligt det skulle vara. Jag nästan skäms.
Att få fläska runt i öppna landskap och känna vindarna smacka på en som en jävla vilding. Fråga åkrarna om lov när vi klafsar fram i gyttjan. Be tallen om ursäkt.
Säga “här är jag”.
“Här har ni nyllet”.
Men jag bara sitter här. Jag sitter fast, trots att jag får röra på mig. Jag vill röra på mig.
Men jag sitter fast.
Naturen har en läkande kraft för att den påminner oss om det oundvikliga. Om det eviga. Om det oundvikligt eviga. Allting föds.
Och dör.
Sen föds det fler.
Det föds andra.
Dom föds allihop.
Men sen dör dom.
Det gör dom också allihop.
Kanske till och med några fler.
Jag kände en som dog en gång.
Det skulle han inte ha gjort, men det gjorde han ändå.
Det gör vi allihopa.
